Om ohågan och att vakna med krystvärkar. Om ställen, längtan och kärlek

Inatt blev mina tankar kring ’ställen’ fullgångna och jag vaknade upp full av oskrivna ord och med lite krystvärkskänsla. Låg på ohågan en stund men tassade strax upp i gryningsljuset…Åja …i sanningens namn var klockan 8.55.

Ute är det nästan vitt på marken, och med en flammande brasa i kaminen, sköna morgonrocken och fårskinnstofflorna på, kurar jag ihop mej i skrivarfåtöljen, innan övriga huset vaknar till liv.

Det finns en liten strimma av julstämning i rummet och jag känner hur mycket jag saknar och längtar efter barnen. Det blir inte så ofta vi ses, men till första advent får jag träffa Sandra o Christian i Göteborg och Daniel o Britta i Stockholm. Jag ser fram emot Lisebergs julmarknad, Sandras 27:e födelsedag, en tjuvstart på julmaten och julstämningen. De reser nämligen iväg österut på långresa över helgerna.

Jag hinner även med en övernattning i Solna hos de nyligen hemkomna sydamerikafararna som verkar ha överlevt både tjyvar, magsjuka och panflöjter. Vi har fått följa deras resa, och fått skratta och förfasa oss över deras eskapader. (http://www.resdagboken.se/Default.aspx?documentId=3&userId=82513

Saknar dej Isabellegumman som känns så långt borta i Phuket. Tur att Alexander finns hemma så jag har någon att skämma bort.

Av alla ställen jag vill skriva om, är förstås mammas mage det optimala i dessa ’compakt livingtider’. Allt man behöver finns på liten yta. Någon som försörjer dej 😉 Varm och skönt. Ljudet av en annan människas hjärtslag. Inget är väl vackrare än en gravid kvinnas mage. Häromkvällen blev jag senast påmind om det. Maria vad fin du var med din lilla kula och med det där speciella skimret som omger oss kvinnor när vi är ’på det viset’!

De ställen där man som barn lekt – i hemmet, närområdet, kvarteret, byn eller stadsdelen. Ställen där man känner igen sej och kan varje sten, tuva och dörr – där finns också tryggheten och känslan av sammanhang. Själv har jag aldrig riktigt lyckats hittat nya ’ställen’ efter barndomens, men ändå alltid trivts och funnit mej väl tillrätta där jag bott.

Om det har med lokalsinne (brist på), lathet, rädsla eller inskränkthet vet jag inte, men faktum är ändå detta att inga ställen kan toppa de som i geografin begränsades av Kronbygga, Hägna (bara upp till Tant Åska) Flakaberget (bara halva), Domeijs, skolan på holmen och kapellet.

Så långt som till Sörsidan, skulle jag inte drista mej att fara själv. Elljusspåret var också lite för långt och främmande för att färdas på egen hand. Det mesta skedde inom en radie på 200m från barndomshemmet. Lite otriven, och ganska mörkrädd var jag, men i sällskap med en kompis, syskon eller pappa blev man mycket djärvare.

Från älvssidan i båten drogs gränsen vid Flakabäreörn, snett över mot kapellet, Björkfallet, Lappvallhea och Selins strand. Med pappa eller farfar i båten växte modet och då följde man trygg med dit det bar iväg. Där kände man till varje sten och råk, varje glänta och skrymsle. Regnbågen slutade vid foten av Middagsberget. Där fanns faktiskt guld precis som i sagan. Vi fick se och känna på guldklimpen som fröken visade. Den hade hittas där.

Man lekte, i lador, på hövinn, i hässjehoparna och i skogen. Kojor, indianer, klubbar och tältande och mysterier. Allt sådant som barn i alla tider lekt. Det magiska flyttblocket ’Tant Åska’ längst upp i hägna, där många lekar utgick ifrån.

Idag känner jag tyvärr inte igen ’mina ställen’. Sly, skog, och avverkning ändrar landskapsbilden. Hembygden håller på att växa igen. Vemodigt, men det är samtidigt kanske livets gång. Viktigast känns dock att minnena och känslan dessa platser skapade finns kvar, att jag har med dom vart jag går, inom mej. Home is where my heart is.

Kära mamma, varje gång vi får träffas så klingar det ’hemma’ i mitt eget hjärta, och jag tror inte att det är en slump att doften av dina ’mjukkakor’ fortlever i min generation och i nästa. Sandra vill att vi bakar dom tillsammans när jag kommer. Då först blir det jul.

Jag vet inte om mina barn har ’ställen’ i samma utsträckning. Det ska jag fråga om när vi träffs. Min förhoppning är att jag som ung mamma ändå lyckades förmedla vikten av spara guldkorn inom sej. För även om guldkornen är små – så har de ansenlig tyngd – och kan väga upp skrymmande och dåliga skräp som man bär med sej i sin ryggsäck. Jag ska ge dom ett råd. Gör som jag – städa och sortera i din ryggsäck, så blir den lättare att bära.

Mest av allt så hoppas jag att dom – genom allt – ska veta att det viktigaste och bästa stället av alla – HEMMA – finns kvar, och att även om huset är ett annat så är kärleken och Mammahjärtat alltid detsamma.