Flanellografer, minnesverser och guldstjärnor

En läsare väcker söndagsskoleminnen. Söndagsskolan som så småningom blev lördagstimmen. På näthinnan framträder en samling smårufsiga bakhuvuden som sticker upp mer eller mindre bakom ryggstöden på de bruna hårdlackade obekväma kapellbänkarna. Pappa hade kört runt i byn i duetten samt till Bjurås för att samla ihop söndagsskolebarnen.

Framför oss i bänkarna står flanellografen uppställd. En söndagsskolefröken – jag minns inte vem – berättar om kortväxte Sackeus som kättrade upp i mullbärsfikonträdet för att bättre kunna se Jesus i folkhavet. Hon fäster figurerna på den blågrå flanellen – mullbärsträdet, Jesus, åsnan, ett par tre lärjungar och så Sackeus hopkrupen uppe i trädet med turbanen på trekvart.

De enkla pappersfigurerna tilltalade oss ungar som då inte var så bortskämda med animerade figurer och dylikt. Man hade kanske hälsat på hos någon kompis som hade tv och sett enstaka avsnitt av Pellepennan o Suddagumman, Humle o Dumle, samt Familjen Flinta och Teskedsgumman. I bibeln fanns det gott om dramatiskt stoff som presenterades bättre eller sämre – dock alltid med någon sensmoralisk knorr på slutet.

Syndens fula svarta fläckar i mitt hjärta bor – minns ni sången? På flanellografen placerades rena vita hjärtan, och sådana med gråsvarta fläckar på. Gissa vilket man skulle sträva efter att ha?

Därefter dags att stoppa den medhavda pengen i den bockande afrikanen, och be en bön för de fattiga. Många sånger hade helt absurda texter – Vi komma ifrån Afrika….och Lilla Svarta Sara.

Man skulle kunna rabbla den obligatoriska minnesversen – i detta fall: Sackeus kom ner! Ty idag vill jag gästa i ditt hus…. och därefter erhålla en guldstjärna samt ett kort med en bibelvers och en ängel, eller motivet med Jesus – den gode herden, som håller det lilla lammet i famnen med herdestaven intill sej.

Vid något exklusivt tillfälle kunde ’Månadens överraskning’ utlovas. Spänningen steg snabbt för att ännu snabbare dimpa när överrraskningen visade sej vara Farbror Hjalmar – varken mer eller mindre.

Mitt sista minne från den typen av barnverksamhet var från en vårvinterlördag. Jag var kanske 11 år och hade varit nere på älven och fiskat hela förmiddagen men motvilligt börjat dra mej hemåt för kl 13 började lördagstimmen. Kikmetar in i det sista och har 2 fina svårflörtade harrar som står där på grusbottnen och frestas. Jag vill verkligen inte gå hem – men måste, och det svider att behöva lämna de intresserade firrarna. Där någonstans sviktar barnunderlaget i byn och det blir slutet på den epoken. Hur var det där du bodde?