Ett prejudikat för en predikant – eller dagen när en sida revs ut ur syndakatalogen

Här är ännu en sannhistoria från en tack och lov – svunnen tid. Vi förflyttar oss till sommaren 1970. Du kanske kommer att ifrågasätta årtalet längre fram i berättelsen och tro att jag skrivit fel på ett helt sekel, men så är inte fallet.

Det är veckan efter midsommar och jag har precis fyllt 11 år. Sommaren är efterlängtad. Allt det roliga och spännande händer under några få sommarveckor. Naturligtvis var det mesta församlingsrelaterat, så var det bara, och för mej som inte kände till någon annan verklighet var det den naturligaste sak i världen.

Först ut var ungdomsveckan i Örnäsudden med avslutning på midsommarhelgen. Midsommarafton var vi barn/ungdomar alltid uppe på Nalovardo och sjöng i midnattssolens sken. Veckan därpå var det dags för den egna ungdomsveckan som alternerade mellan 3 församlingar – Norrbyberg, Blåvikssjön och Vindelgransele och så första veckan i juli, kronan på verket – Lapplandsveckan – årets absoluta höjdpunkt. Därefter slåttannan, pärgrävningen och en deprimerande evighetslång väntan ända fram till nästa sommar. Man blev expert på längtan.

Några små ljuspunkter under den mörka säsongen fanns dock. Bibelskoleavslutningen i Rusksele någon gång under hösten. Predikantdagarnas avslutning i Sorsele i januari. Ungdomsdagar i Tväråträsk i mars, och sedan den spännande Långfredagen på Forum i Malå. Det var i första hand sången musiken och att träffa andra ungdomar som var det roliga.

Denna sommar var det Vindelgranseles tur att vara värd för ungdomsveckan och man såg fam emot att det skulle komma lite spännande nya tjejer och helst killar förstås till byn. Det är tisdagkväll och jag ligger på kökssoffan hemma – förorättad, förgråten och rödrandig på rumpan. Jag har nämligen nyss fått mitt livs enda kokstryk på bara ändan av pappa, med björkris som jag egenhändigt fått hämta.

Han kom hem trött och intet ont anande från skogen. Lyckligt ovetande om att han strax skulle få uppdraget verkställa den bestraffning som utfästs tidigare under eftermiddagen. Mitt brott bestod i att jag olovandes tagit in en kompis i lillstugan. Golvet där var nämligen nyfernissat, fast jag bedömde det felaktigt som torrt och trotsade förbudet. Våra ’fälen’ avslöjade oss. Kok stryk. Ingen pardon. Jag har en känsla av att kokstryket var ett slags uppsamlingsheat för ett och annat som jag ställt till med.

Förorättad låg jag där och tyckte extremt synd om mej själv, när det plötsligt knackar på dörren och där står 2 tuffa okända killar i min egen ålder. Ni kan förstå känslan va? Jag ville uppslukas av jorden. Dessa grabbar hade tilldelats logi hemma hos oss och tillhörde ett gäng Vännäsungdomar som skulle närvara på ungdomsveckan.

Vännäsgängets närvaro vände helt upp och ned på vår lilla värld. De kom från 1900-talet, var frimodiga självsäkra och moderna 12-15-åringar. Vi bara häpnade. I sann 70-talsanda fanns en liten hippiekänsla över såväl deras kläder frisyrer som över sångerna. Bredvid tramporgeln på estraden i mötestältet ställdes så en blankröd elgitarr upp tillsammans med våra nylonsträngade Levingitarrer. Revolutionerande var bara förnamnet.

Vi inlandspingstvänner hade oftast klänning, poplinkappa, hästsvansar och virkade dunbaskrar av angoragarn i olika färger. Som tjej var man tvungen att ha huvudbonad när man skulle vara med i ’sången’ eller på annat sätt uppträda. Dunet svajade i det tilltagande bönebruset fram på kvällen inne i det lilla mötestältet på lägdan intill kapellet. Tjejerna från Blåvikssjön var svårslagna. De hade de överlägset längsta dunen i sina vita baskrar.

Vännästjejerna hade tuffa sjaletter, utsvängda byxor, sandaler, fransar, självförtroende och så det ofattbaraste – En av dom hade ett pannband!! Här kommer prejudikatet in i bilden. Hela världen höll andan när tjejen med pannbandet hävdade att detta självklart skulle gälla som ’huvudbonad’. Jag minns pastorernas flackande blickar sinsemellan då de aldrig förut hade ställts inför denna situation.

Ingen av oss lokala förmågor skulle ha kommit på tanken att ifrågasätta. Det var ju den största synden av dem alla. Mest av allt minns jag den kittlande triumfen när ’bröderna’ något motvilligt accepterade denna nya företeelse – pannbandet.

Jag tror bestämt att Gud fader gjorde en liten segergest däruppe och Pannbandsincidenten kom därmed för mej att symbolisera det första urrivna bladet av många, ur den fördömande s.k syndakatalog som vid den tiden uteslöt och dömde ut människor där i inlandets dåtida inskränkta frikyrkovärld.

Den obligatoriska frågestunden där vi fick skriva anonyma frågor på små lappar och lägga i en burk kom även denna ungdomsvecka. Frågorna lästes sedan upp och besvarades av ledarna inför alla vid särskilda frågestunder. Av bara farten kom det denna omvälvande sommar att ställas en och annan lätt provocerande ny frågeställning som nästan fick svetten att pärla på ledarnas överläppar. Det otroligaste exempel på en sådan fråga jag hört och som faktiskt ställdes på fullaste allvar är – Är det synd att laga strumporna med ofärgat nagellack?

Detta är även titeln på den bok som jag en dag skulle vilja skriva. En retroaktivt lite ifrågasättande, kanske aningen trotsigt perspektiv, men ändå mest en kärleksfull skildring av denna värld som så motsägelsefullt slungade oss mellan himmel och helvete, mellan hopp och förtvivlan. Mitt i sången och glädjen planterades känslor av skuld och synd i oskyldiga barnahjärtan. Känslan av att det redan då var kört och att man hade förbrukat sin kvot av nåd och förlåtelse för evinnerlig tid vet jag att jag inte är ensam om.

Jag vill inte döma någon, bara lufta faktiska företeelser och sätta ord på tänkbara konsekvenser. Det mesta gjordes i bästa välmening och utifrån den fasta övertygelsen att detta var den rätta vägen. Mycket var roligt och fantastiskt, som gemenskapen sången och musiken. Det finns ingen bitterhet idag, bara bättre och sämre minnen att förhålla sej till. För tron kanske finns…..tror jag……..eller?

Glöm aldrig bort att uppmuntra barn till att bli ifrågasättande individer. Uppgradera värdet av det sunda förnuftet. Lär dom att fatta kloka beslut baserade på tillit, självförtroende och magkänsla.

Lär dom att ta ansvar för sina personliga val, beslut och bedömningar och sedan att stå för dessa. Visa att man är värd att älskas – inte för vad man gör – utan för den man är.

Lär dom att stå på egna ben, att inte gömma sej bakom kollektivet utan våga stå rak och stå upp för egna värderingar. Att man själv måste vara skeppare i sin egen båt. Det går inte att skylla på någon annan om man går på grund.

Om man sedan vill ha Gud som styrman så är det upp till var och en. Det är ett tillval man gör – aktivt och utifrån ett medvetet val.