Läser ånyo en artikel i VK om en person som fått sjukersättningen indragen

https://www.vk.se/2658420/lang-vantan-i-varden-hotar-idas-sjukpeng

Först av allt: Jag har den djupaste empatin för personen i artikeln. Jag har också suttit på ett möte, i ett litet rum och fått höra att min sjukersättning dras in och att jag skulle återgå i tjänst redan på måndag (mötet ägde rum en torsdag!) efter att ha varit inne i arbetslivsinriktad rehabilitering 1,5 år!!!! Jag vet vilken avgrundsdjup ångest, panik och förtvivlan man känner. Jag ville verkligen bara dö för jag såg inget ljus i den situation jag plötsligt befann mig i.

Jag ringde dock min handläggare på försäkringskassan och TACKADE för avslaget när jag hade landat i beslutet. Därefter gjorde jag det som behövdes, jag sade upp mig från min destruktiva arbetsplats, och skaffade ett nytt jobb som timanställd (för att få bestämma själv!) och började skapa mitt liv själv.

Jag ville, precis som personen som artikeln handlar om inget hellre än att arbeta TROTS min PSC, min trötthet, min kassa mage, mina gallkramper. Jag hade gjort ALLT som läkare och myndigheter sade att jag skulle och det enda som faktiskt hände dom MÅNGA åren var att mitt liv passerade. Att jag bloggade om potatisskalare. Det var ljuset i min vardag.

Avslaget blev en vändpunkt för mig, när jag gav fingret åt myndigheter och bestämde mig för att skapa mitt liv. När jag insåg att vården i Sverige är en enda lång väntan, och att sjukskrivning är en passiv nödåtgärd.

Åter igen, går min medkänsla och kärlek till personen artikeln handlar om. Jag fattar och jag blir förbannad att läsa om att ännu en människa hamnat i detta vidriga tillstånd av precis INGENTING -För det är hur jag upplevt mina år som sjukskriven.

Ekonomisk katastrof, social isolering och en innerlig önskan att få vara som alla andra -MED i leken som kallas LIVET. Bristen från förståelse för hur det är, misstro och maktlösheten man känner själv. Jag upplevde att jag gjorde ALLT men ändå förändrades ingenting.

Jag tycker det är anmärkningsvärt att VK hela tiden vinklar artiklar efter samma snyftsnöre. Varför inte titta på individen det handlar om, kapaciteten, det som finns där, och MÖJLIGHETERNA i stället för att, om och om, vinkla artiklarna till att det är ”SYND OM” och att fortsatt bidragsliv är ”LÖSNINGEN” -Fy fan vad lurade vi alla är säger jag

För alla som är intresserade av en annan väg, en väg till LiV och hälsa säger jag: Håll utkik efter Nordisk Hälsas inspirationskälla där jag tillsammans med Johan Carlaby och Amanda Rosén kommer berätta om min väg tillbaka, från existens till LiV (Instagram:@nordisk_halsa eller @frkkrass)

Hösten 2017 drog jag ut sladden från alla bidrag och alla system – i måndags tackade jag JA till ett nytt jobb, en tjänst på 80%. Förrutom det jobbar jag med föredrag om just detta ämne.

//a