En sak slog mig igår kväll, och det var det faktum att vissa saker som man får höra genom livet hänger kvar. Det hela började med en fundering kring det här med MÄN och KViNNOR. Nu tänkte jag skriva här om hur tankarna hoppade från det ena till det andra… Och hur det ändå kanske på något sätt hör ihop!

Jag har inte träffat jordens alla män och kvinnor och kan därför inte generalisera -Men jag började fundera varför så många av det manliga könet spytt ljudligt medan många kvinnor kräkts totalt tyst?! Anledningen till denna högst bisarra tanke är för att jag satt på ett fik med en manlig vän och höll på skratta ihjäl mig när han förklarade (ljudligt) hur det låtit när han hade haft magsjuka. Detta är många år sedan men är en goding som jag kan ta fram i minnet när jag behöver ett gott skratt.

Magsjukor och urspårade surströmmingfester har även lett till mer erfarenhet och tyvärr, obehagligt insamlande av information kring kräkandets olikheter mellan män och kvinnor.

Denna tanke ledde till alla otaliga besök jag haft på NUS och Huddinge, där män och kvinnor trillat in på kirurgavdelningar. Där i synnerhet en man vrålade så kopiöst av smärta. Eftersom det inte finns privacy på sjukhus stod det tämligen klart för mig (efter rond) att mannen hade gallsmärtor. Å då blev jag lite sisådär fundersam -Gallsten och gallsmärtor… Aldrig har väl jag vrålat och levt om på det DÄR viset annat än när jag födde barn.

Å då kom nästa tanke på en sådan där goddagyxskaftfråga jag en gång fick när jag var tämligen massivt gravid och faktiskt hade mitt första gallstensanfall. Jag minns att jag hade hanterat smärtan rätt länge den natten innan jag slutligen ringde sjukvårdsrådgivningen och förklarade att jag hade så ont att jag inte kunde andas. Kvinnan frågade då ”-Men hur mår barnet?” Jag minns än i dag att jag tänkte vräka ur mig ”-Jag har inte frågat” men i stället höll jag mig sansad och förklarade att smärtan inte hade något med barnet att göra utan att det var frågan om något helt annat.

Dessa tankebanor tog mig tillbaks till högstadiet när vi skulle få betyg. Jag satt med min kemilärare som just berättade för mig att jag hade en fyra i kemi MEN om jag skulle få den 4:an så skulle det innebära att N.N (namngiven klasskompis) skulle få en 2:a och det ville jag väl inte?! Vad tror ni jag svarade? Självklart inte, så jag fick en 3:a fast jag skulle haft en 4:a så att en annan person fick en 3:a som skulle haft en 2:a.

Alla sånna här små trådar i våra liv flätas på något sätt samman till en brokig, unik väv av erfarenheter. Det blir en skum, magisk och högst egen referensram av verkligheten baserad på olika erfarenheter, möten, dialoger, monologer och allt annat som livet ÄR och erbjuder. Alla män spyr garanterat inte så att kaklet skakar i badrummen och alla kvinnor med gallsmärtor ligger inte och lider i tysthet. Att jag kunde hålla tillbaks spydiga kommentarer och protester i vissa situationer har kanske gjort mig vassare och krassare med åren?!

Det som fascinerar mig allra mest är att det hela tiden kommer in nya trådar, nya erfarenheter så att denna väv ändras, man omtolkar, man förändras och man grundar sina tankar och åsikter över tid. Det är föränderligt och rörligt och det gillar jag skarpt.

Med detta gör jag mig klar för arbetet.

Idag är en riktigt bra dag! Har jag bestämt!

//a

Här har jag lyssnat på svenska läxan -Jag har höjt på hela hårfästet åt den tvättäkta sagan som skall läsas högt med inlevelse.

Sju barn som sätts ut i djupa skogen av sina fattiga föräldrar, barnen som lyckas hitta hem och föräldrarna som blir så glada… För att sedan nästa morgon ta ut kidzen ÄNNU djupare i skogen och än en gång lämna dom åt sitt öde. Som visar sig bli att komma hem till jätten och hans fru med hot om slakt. Fast listigheten gör att jätten slaktar sina egna sju kottar och sedan börjar jaga dom fattiga människobarnen med sina sjumilastövlar. Det slutar med att den listiga ungen lyckas lura av jättekärringen (som det heter i boken) allt guld och silver, lämnar jätten åt sitt öde, lyckas ta hem sina syskon till sina föräldrar och så lever dom rika resten av sina liv -Tillsammans.

Det är sagor när dom är som allra bäst -Grymma!

Nu till något annat grymt -Testade för första gången en flytande foundation idag. Jag såg ut som ett lik. Jag tänkte att jag, om inte annat, kunde hävda att jag utrustat mig inför halloween. Det positiva var att jag i alla fall inte fick någon galen hudreaktion som jag brukar.

En annan underbar sak var promenaden ute denna kväll. Jag älskar klara kalla kvällar. Stjärnor och ett svävande norrsken som fick mig att undra om jag fått starr!

//a

Dagens gåta: Vad är det som syns på bilden?

Jag tänkte att alla klyftiga läsare säkert klart som korvspad ser vad det är jag fotat i natt. Inne.

Ledtråd: Drev mig till både sömnlöshet och vansinne!

//a

PS: lösningen serveras senare! OM jag kommer ihåg det alltså 🙂

Börjar denna dag med att kolla när vi får tillbaks timman -Dvs när vi vrider tillbaks klockan.

För jag är trött!

Svar: Det är 25 dagar kvar.

Det nästa jag gör är att börja googla D-vitamin.

För jag är trött och greppar efter halmstrån.

Well well med vintertiden kommer semester a.k.a höstlov med det i åtanke skall jag göra mitt bästa för att vakna även denna dag!

//a

Hej!

Idag har jag en enda sång i huvudet…

Money money money…. Never seems to be a single penny left for meeee… I have a plan… Wealthy man… Nu jädrar i min låda. Jag drömmer om att rulla runt i kulor, och då menar jag inte dom enkronor och antika femtioöringar som syns i videon!! Jag menar stora feta sedlar som dom kommande med Dag Hammarskjöld!

Å nu tänker vissa men hallå… Det är den 25:e! Payday! Kung i baren!! Nix, nix, nix så skoj skall vi inte alls ha -Utan här har man jobbat sin första månad och varit överlycklig för att jag tänkt ääääääntligen skall ekonomin stabilisera sig efter sommarens fight med Unionens A-kassa och allt jidder -Only to find out att jag tydligen fått för mycket lön i april, så den skulden har dom korrigerat… Idag… Utan bedövning eller förvarning. Crap! säger jag och nynnar vidare på Money money money!

MEN man kan ju ha roligt hemma också…

Nu skall jag åka och veckohandla -Har hört att primörerna är billiga nowdays 🙂

//a

PS: Tur det är fredag, annars hade jag varit multipeltgrining idag!!

Oooookej, nej jag har inte stupat i vardagskaoset men det fortsätter -Det hjälper inte att regnet vräker ner och bilen skall parkeras i urskogen när man har sjukt barn som måste transporteras till mormor och morfar för att en själv skall ta sig till arbetet och göra sin stackars arbetstid.

Igår hände en högst intressant incident i samband med föräldramötet. Det var liksom logistik för att få ihop väskor, packning och bagage för att åka på möte/övernattning/arbete. Någonstans bland väskor, skor, iPad och sladdar kom jag på att jag faktiskt har en lämplig ”höstjacka” i förrådet.

Det är egentligen en riktigt snygg Didrikson, inte en tjock täckjacka utan en längre variant för höst/vår etc. Den köpte jag för flera år sedan och det väldigt märkliga i kråksången är att jag typ aldrig använt den. I alla fall reflekterade inte jag över frågan ”VARFÖR” vid avfärd utan jag stormade förrådet, slet åt mig jackan så att galgen flög all världens väg och sedan krånglade jag på mig jackan samtidigt som jag försökte låsa ytterdörren.

Väl landad i La Casa och några minuter innan föräldramötet skulle börja började jag dra och slita i jackan. Den kändes onekligen väldigt konstig! Ugglan kom och tittade vad som stod på i hallen. Jodå, för där stod jag och drog upp dragkedjan och blåste ut magen allt jag kunde. Det var då allt liksom klarnade för mig…

När jag köpte jackan var den ”nästan” för liten. I och med att den direkt kändes nästan för liten så fick den hänga i hallen den säsongen för den kändes ju inte alls bekväm. Sedan har den åkt fram och tillbaks i förrådet för den blir liksom inte mera bekväm. Öppen jacka blev min slutsats varpå  jag började fråga Ugglan om hon hade någon typ jacka att låna ut.

Det slutade med att jag spankulerade iväg i hennes splitternya supersnygga jacka inklusive matchande scarf.

NU är vi hemma igen. Jackan har åkt in i förrådet. Den borde verkligen min svägerska ha, hon skulle dessutom kunna använda den fullt ut, dvs med tjocktröja etc UNDER! Själv kunde jag inte annat än känna mig instängd, snärjd och intryckt i ett fullkomligt bisarrt köp!

Nu tänker jag att vi snart överlevt även detta kaos som trots allt innefattat väldigt många glada skratt!

//a

Okej, jag erkänner -Jag älskar vardagen men jag klarar verkligen inte av vardagsröran. Jag vill att allt skall flyta fram som det är tänkt, planerat och sagt. Avvikelser gör mig antingen stressad, sur eller frustrerad. Kanske är det bara jag som reagerar så?

Idag är i alla fall en sådan dag.

Sonen är förkyld, så det blev inget jobb för mig (avvikelse 1). Eftersom det inte blev något jobb, blev det även problem med det jag hade tänkt göra EFTER jobbet (avvikelse 2). Då jag inte kunde göra det jag hade tänkt (som var något så oego som att hjälpa Ugglan inför Tarzans födelsedag) så skulle vi försöka lösa det på annat sätt. Eftersom sonens far inte är i stan och det är föräldrarmöte i skolan måste jag absolut gå. Vi får alltså lov att packa oss i väg till La Casa eftersom även Ugglan är förkyld… Att bara ta bilen och fräsa iväg några minuter går inte, för bilen är inte hemma, för den måste stå obevakad i skogen på grund av ommålning av skärmtaken på gården…

Det är liksom ingen hejd på ketchupeffekten.

Å jag blir vresig, vilket är totalt poänglöst och inte vidare värst konstruktivt.

Så nu skall jag rulla köttbullar för att hålla fast vid NÅGON del av dagens planer och så hoppas jag att jag kommer iväg på mötet på ett eller annat sätt denna afton. Punkt.

//a

PS: …å inte nog med vardagskaoset, jag spam:as med kommentarer här på bloggen om erbjudanden att köpa allehanda läkemedel -Snacka om att avsändaren har vänt sig till totalt fel mottagare! OGiLLAS är inte nog för att beskriva vad jag tycker om den handeln!!!

PS2: Tror jag måste gå och äta lite bananchips å bli på bättre humör!

PS3: Jag älskar verkligen mitt jobb… Att kunna gå i väg till jobbet är en frikking gåva!