När jag var liten tyckte jag att min mor var rätt sur och tråkig. Krasst men sant.  I min dagbok från 7-års åldern har jag skrivit "Mamma kallar mig slarvkuse. Hon är en surkuse" Då jag var tämligen djupsinnig även som barn grubblade jag rätt mycket kring min mor. Bland gamla foton hade jag hittat en svartvit bild på henne, tagen hos en fotograf. Jag kunde studera den bilden i timmar. Min vackra vackra mamma.

På bilden har min mor en svart klänning, hon sitter prydligt lite lätt vriden med kroppen från kameran men med ansiktet mot, inget leende. Bara en blick. Hennes hår är så blont som det går att få hår. På bilden ser min mamma ut som Marilyn Monroe. Det var ett fullständigt mysterium hur HON kunde se ut så där på en bild vs. min verklighet av henne i en röda mjukis byxor. Det var en gåta som jag ville ha svar på!

Så många gånger som barn drog jag fram den där bilden och så många gånger bad hon mig ta bort den. Det var uppenbart att hon inte tyckte om den. Varför?! Denna bild gav upphov till många och långa samtal med min mamma och med åren kunde jag förstå att trots den vackra perfekta ytan var hon inte alls lycklig. Det var också obegripligt. Om man är så där vacker måste man vara överlycklig hade ju min tanke alltid varit. Men så var det inte. Inte i hennes fall. 

Att sova med hårrullar varje natt, att alltid vara hungrig på grund av krav uppifrån att vara smal, att bleka håret så det höll på ramla av, att måsta använda så mycket smink för att dölja dålig hud (för att ANDRA inte skulle skämmas över henne) var baksidor jag aldrig anat. Bilden gav mig pusselbitar till hennes liv. Tack vare den bilden blev min mamma något MER än bara "morsan" -Hon blev en människa!

Barn är av naturen egoistiska. Världen, solen, månen och alla andra människor snurrar kring dom. Det är dom som är jordens medelpunkt. Föräldrar är bara några slags diffusa skuggor som jobbar i kulisserna på den scen där barnen är stjärnor. Föräldrar skall bara "finnas där". Ovillkorligt och det är smått otacksamt vissa gånger. Min son kan fortfarande häpnas över det faktum att jag inte tittar på Cartoon Network när han är hos sin pappa.

För flera år sedan träffade jag en fantastisk fotograf -Maria Westling- som idag finns på WM Artphoto. Jag frågade henne om hon kunde ta en annorlunda bild på MIG. Hennes fotografier är fantastiska hon har ett öga som jag uppskattar därför kunde jag också förklara tanken med bilden jag ville ha.

Jag ville ha en bild av mig, för framtiden. Inte bara dom där "vanliga" kalasbilderna, julafton, semester tråkbilderna! Jag ville att min son skulle ha i alla fall EN bild där han skulle kunna se att morsan var något annat än "i vägen", något annat än den där tråkiga typen som alltid säger "Nej" mer än bara mamma! Jag ville att han skulle kunna se en bild och tänka "What?!?! Är det där MORSAN?!?" precis som jag gjorde när jag hittade min mammas Marilyn bild!

Någon Marilyn blir jag aldrig men han kan i allafall få börja undra… Precis som min mammas bild har min bild en historia och jag är helt övertygad om att min son en dag kommer fråga varför jag har en bild med en motorcykelhjälm på skallen och en ros på armen!

Vilken bild lämnar du kvar för att berätta en historia om dig som mer än den diffusa scenarbetaren?

//a