Det finns innerlig glädje som inte är så himla högljudd.

Det är dom där ögonblicken när man omfamnas av en slags rörande glädje, när håren reser sig på armen.

I fredags fick jag uppleva den där stilla glädjen som tyst tassar på tå -Jag fick hålla en nyfödd människa i min famn. Jag tillhör dom som rörs till tårar av sådana ögonblick.

Den nyfödda är min sons lillasyster och det var rörande att se de två mötas för första gången. Det var en glädje att hälsa på den nya familjen, det var en glädje att gå hem till mitt och höra sonen prata om sin lillasyster… Jag känner bara innerlig värme och tacksamhet.

I övrigt så är jag högljutt glad över vädret -Jajjemen, jag njuter av dessa krispiga, gnistrande ljusa dagar! Ser framemot sportlov, skoter och grillad korv!

//a

Didodido -Ställ in skärpan för nu blir det viktigt!

Härom dagen publicerade jag mitt lilla alster på instagram! Jag kände att det liksom var nog med anspänningen inför dagen. Desperationen viste inga gränser igår så jag bad en av mina bästa vänner att komma och sova över hos mig, min vän erbjöd mig istället middag och samtal -Det är vänskap och kärlek!

Imorse, typ en minut i sju ringde min älskade toppluva… Hon ville bara berätta vad jag betydde för henne, jag var yrvaken (orkade inte ens låssas vara vaken när jag svarade), men hennes ord fick mig att skina som en sol där jag låg och vaknade. Jag tjöt och frågade om inte HON kunde vara min ”Valentin” idag! Kunde inte fått bättre start på dagen.

Någon timma senare ringde min soulsister i 08-land, (i vår interna kommunikation är jag ”Högkvarteret för ………” och hon är ”……. Ambulansen!” Och så fyller vi i ord som passar bäst för stunden!) vi pratade och hon kände för att supa huvudet i bitar, jag var mer inne på narkos tills imorgon.

Vi gillar inte denna laddade, falska, klibbiga dag med gråa nallar och färdiga buketter att rafsa åt sig i farten! Nej, vi gillar den inte alls.

Såååå jag tänkte att varför inte bara ge kärlek? Ge dom vi faktiskt älskar uppskattning genom ord -Ett sms, en snap, en kram på insta? Sluta tänkt ”jamen hen vet va jag tyck!”

Express your self som den gode Madonna sjöng så det ekade.

Nu skall jag jobba -VABruari har sina fördelar för fria agenter som mig 😀

KRAMAR OCH KÄRLEK

//a

Nu är måttet rågat!

Sista dagarna har varit sisådär -illamående har den effekten på mig! Avskyr att må illa.

Så idag kände jag att nu får det vara nog, när inte ens piratos hjälper mot illamående då får man ge sig på HÅRET. Så jag har färgat om kalufsen. Nu är det nog med ljusa slingor som inte är jag, det hör inte till min naturliga färgskala. Så jag blev mörk igen… Å röd… Känns långt mer ”jag” än blond! Märkligt att just rött  kan kännas mera naturligt. Ännu mera konstigt att många redan hunnit konstatera att jag ”ser ut som mig själv” igen…

Sedan har jag snudd på kastat undan alla sommarkläder i en kartong och stuvat undan, blev ju inget av detta år! Har tagit fram MiN färgskala. Har liksom insett att jag inte är någon färgsprakande pralin utan just en rund svart piratos! Mina vita snygga byxor vågade jag ha på mig EN gång denna sommar -EN! Varför? För jag är livrädd för att få fläckar -För jag kan liksom inte vara elegant, jag är mera rulla i gräs och göra snöänglar på vintern! No more vita byxor för min del alltså.

Insikterna haglar tydligen.

Å det slår mig, hur märkligt det är att man liksom konstant måste komma ihåg att ”knyta ihop sig själv”. Kanske är det dom ”gröna perioderna” som gör att jag känner? Ni vet, i värld där man skall tänka och ständigt vara så fruktansvärt rationell, är det viktigare än någonsin att känna. Hinna känna inåt.

När jag känner mig dålig/sjuk kommer lätt paniken, alla rädslor krypande, alla känslor av misslyckande och alla dom där mörka baksidorna som är en naturlig del av livet men som vi så ofta… eller i alla fall JAG bara sopar undan och tänker… ”Jag får ta det en annan gång”. När man än en gång inser att en bra attityd och positivt tänkande inte hjälper utan man blir ta mig tusan grön ändå!!! Ja då kommer en expressdykning ner i mörkret! In i känslorna, in i kaklet, da core.

Men nu har jag gråtit. Jag har snutit mig och svingat mig upp i sadeln igen.

Det är ingen vild galopp, utan mer en loj väldigt fridfull skritt i det känslomässiga landskapet, upp mot ljus och värme.

Håret, det tycks alltid hänga på håret. Det trollade inte bort illamåendet men det fick mig att känna lugnet, för ibland måste man få knyta ihop in-och utsidan annars faller vi banne mig isär!

//a

Efter jobbet mötte jag Ugglan på stan, vi gjorde ärenden och hade himla trevligt. Ugglan gjorde ett ärende inne i en butik och jag satte mig utanför för att invänta henne.

Jag noterade två äldre damer som satt en bit ifrån. De såg varma och oerhört trötta i solen.

Samtidigt som Ugglan kom ut ur butiken passerade tre unga kvinnor mig och sedan damerna. När de passerat damerna sade den ena ”-Ja det är då försvinnande kort tid man är ung och vacker”

Jag gillar dom där ögonblicken, då man hör en fras som liksom etsar sig fram. För det är så sant som den äldre damen konstaterade. Det ÄR kort tid man är ung och vacker. Hela livet är försvinnande kort om man tänker på saken…

Nu är det tid att sova, har redan hunnit med cirka fem timmar…

//a