Jag vet inte riktigt hur jag skall lyfta den här frågan, men uppe har den varit otaliga gånger. Det gäller det här med selfies. Jag tänker inte dra några som helst slutsatser men jag kan för mitt liv inte begripa varför selfies tagna av mina päron alltid måste se ut så här?

Jag kan få en sådan bild med texten, vad tycks om min nya frisyr?

Jag, som arbetat som IT-pedagog har verkligen försökt visa, talat om vinklar, att testa sig fram, att LYFTA armen etc. Igår fick jag i alla fall för första gången en riktigt vettig bild från Tarzan dock ser jag på hans blick (något jagad) att han söker av hur det hela skall gå till…

Till något helt annat -Vart i denna stad köper man PLATTA skor. En sko helt utan klack, en sko helt utan dämpning som påminner om astronautkläder?! Verkar helt omöjligt att hitta en vettig, höstsko som är av barfotakaraktär.

Anledningen till jakten är att blott några veckor i mina höstskor med klack fått mig att mista balans i fot/fotled -Den förlusten gör mig svagare i hela benet och det går inte när man skall göra skatersquats. Vinglar ju som att jag aldrig stått på ett ben tidigare.

Efter en långhelg i skogen har det varit vardag i supersonicspeed -Organdonationsveckan är i full gång och jag verkar på min kant för att sprida frågan, få människor att ta ställning!

Gör din vilja känd på livsviktigt.se

Nä, nu skall jag återhämta mig efter dagens alla intryck, efter rådjuret som galopperade över vägen runt 8:30-tiden på Mariedal, jobb och träningsvärken som gör att jag inte ens kan hosta så hårt som jag skulle behöva!

Ta ställning till organdonationsfråganinnan du surfar vidare -Tack!

//a

Finns det någon kvar här ute i rymden?

Har du slutat blogga, jag saknar dina ord! Mina ord studsar just nu mera i verkligheten än i rymden, min tid levs och mina dagar är äntligen fyllda av händelser, upplevelser och nya intryck. Det är så. Det fortsätter. Den varma sommaren jobbade jag månaderna igenom, med glädje och med en livsenergi som jag inte känt på många år. Det är så länge sedan jag klarat av att jobba och vips går det.

Bit för bit får jag ordning på en tillvaro som passar MiG, som gör att jag äntligen har en vardag som rullar, med jobb som fungerar för mig. Mitt jobb, jag är så tacksam att en annan arbetsgivare och en ny arbetsplats fått mig att äntligen känna att jag är en del av samhället igen. Det är en inre tillfredställelse. Att sedan dessutom bli en av sex instagram-ambasadörer för arbetsgivaren känns givetvis riktigt roligt -Där man lyssnar och tar tillvara på olika aspekter av jobbet, från alla delar av landet. Det blir en kreativitet i arbetslivet som jag alltid önskat.

Jag har inte tid att göra slut med potatisskalare längre, för jag har fullt upp att odla nya relationer i verkligheten. Jag pratade med min vän i Stockholm idag, från badkaret -Hon konstaterade att jag lät ”tillfreds” med tillvaron. Hon fångar orden. För flera år sedan sade hon att jag var ”oåtkomlig” där jag satt och lade pussel efter pussel med en frustration, sorg och saknad efter livet utanför dörren. Idag lägger jag ett pussel och njuter av nöjet att få sitta ner hemma och ändå ha gjort och utfört så mycket utanför min dörr.

Mitt ideella engagemang då? -Jo, banne mig jag hinner bidra till ny forskning (med patientperspektiv) om PSC (Primär skleroserande cholangit). Det känns gott att bidra med tid även om det är så mycket mera jag skulle vilja hinna göra på den fronten.

Å träningen? Jag tränar tillsammans med Johan Carlaby. Utan denna fantastiska personliga tränare hade jag aldrig kommit så här långt. Jag är stark, jag är rörlig jag är ödmjuk och fascinerad över mig själv…. och samtidigt livrädd att hamna i soffan, tillbaka i något sjukt träsk där tiden står stilla och inget händer. Just den resan som jag gjort, att gå från passiv till aktiv kommer jag föreläsa om framöver tillsammans med Johan och Amanda som hjälpt mig att hitta en annan väg att hantera min unika situation. Jag längtar!

Framåt är den enda vägen just nu. Ett steg i taget, en sak i taget men aldrig tillbaka till soffan.

Kanske kommer nu en tid där jag åter hinner knyta ihop lite tankar kring Sveriges val… Eller så fortsätter jag skaka på huvet över mellanmjölkensland där vi inte ens kan få ihop en regering. Kanske får jag möjlighet att berätta hur urusel jag är på att hantera pappersfakturor eller så skippar jag helt enkelt det till förmån för att berätta hur gott det är att blanda kokosmjölk i havregrynsgröt -Allt är öppet.

Hösten är här, skrattade mig lycklig över snön som föll i några minuter under veckan. Vinterdäcken är redan på och ljungen är på plats utanför min dörr.

Jag hoppas Du är tillfreds, eller på väg, eller är okej med att vara där du är -Jag vill inte vara någon annan stans.

//a