En varm semester är över, och Umeå-fotbollen är i full gång. Medan Umeå IK är allt annat än bra just nu så tycks Umeå FC ha fått full fart på grejerna. 8 raka utan förlust, 3 raka segrar och 14-3 i målskillnad är riktigt bra. Synd bara att…… Samtidigt har klubben också hunnit agera lite mer vad gäller lagbygget inför 2015. Vi tar det i tur och ordning:

Sudar ut – Augustsson in: Trist att tappa Sudar, men strategiskt är det nog helt rätt tänkt. En dyr lönepost försvinner för en lite mindre dyr samtidigt som klubben säkert får en liten slant i mellan. Sudar är yngre, men Augustsson har några år kvar samtidigt som Sudar förmodligen hade försvunnit hur som helst efter säsongen. Vi kommer förmodligen att bjudas på färre spektakulära räddningar, men få bättre kommunikation från den sista utposten. I mål räknat kanske +-0.

Oscar Sandström: Landslagsmeriterad, lokal och superspännande. Var det landar låter jag vara osagt, men det finns goda förhoppningar!

Fredrik Nilsson: 25-åring från Härnösand i tvåan. Stor, stark och har används på flera olika positioner. Luktar lite Allison-värvning, men det blir nog billigare och kanske har Sandahl fyndat? Med sina 192 centimeter lär han oavsett kunna bli användbar.

Där ligger vi nu. Återstår att se vem som blir nästa pusselbit inför 2015.

Tänker mig lite ledigt ett tag nu, men förhoppningsvis syns vi på några veckor.

Trevlig sommar!

Sandvik tog Johan Larsson, Tegs SK jagar två nya och har kontakt med bland annat Johan Örnfjäll, men inte heller Mariehems SK tycks ligga på latsidan. I onsdags blev den förre UFC-anfallaren Robin Nilsson helt klar för klubben. Men det är förmodligen inte allt.

– Vi behöver nya spelare, konstaterar tränare Hamdija Comic som berättar att han har lite på gång:

– Men jag vill inte säga mer än så innan något är helt klart.

Nilsson kan naturligtvis bli ett bra tillskott, men det var knappast anfallare som är problemet (Arestav/Lundmark är bra div II-klass). MSK lär behöva några fina pjäser för att detta inte skall sluta i trean.

Tegs SK har skadeproblem på Daniel Gällman, Hampus Wallgren och Jonas Nilsson. Fortsatt spel är ytterst tveksamt, och klubben hoppas på förstärkning.

– VI siktar in oss på två spelare, det skulle räcka, säger tränare och sportchef André Ghanbari.

Örnfjäll är en av spelarna som Teg är intresserade av samtidigt som man visat upp ett intresse för några av IFK Umeå spelare, men där fått blankt nej av klubben.

– Det är många som inte vill släppa sina spelare, konstaterar Ghanbari.

De blev alltså Tomas Eklund med ett förflutet som tränare Röbäck, Sörmjöle, Täfteå, Stöcksjö och Umedalen som tar steget upp till huvudtränare i Umeå Södra. Jag trodde kanske på någon lite mer meriterad, men det är knappast enkelt att hitta någon som har tid och möjlighet att guida ett lag i Elitettan. Detta blir Eklunds chans på en lite högre nivå, och han står inför en minst sagt delikat situation med ett tufft tabelläge. Det viskas om lite nyförvärv, något som säkerligen kunde vara av användning.

Johan Sandahl erbjuds en förlängning, Johan Larsson lämnar för Sandvik, men Kamanor/Kamara stannar. Vi tar det i tur och ordning.

Johan Sandahl: Enligt ett styrelsebeslut vill klubben alltså behålla honom till 2016, och det i samma roller som nu. Jag är en sådan som tror på långsiktiga lösningar och att likt vissa andra klubbar i den här staden tror jag inte alls på att börja om år efter år. Mot sig har han nu två raka vårar med mycket skador och usla seriestarter i bagaget, men han har vad det verkar lyckats vända på trenden båda säsongerna. Att börja så dåligt två år i rad är i mina ögon inte godkänt, men jag vill tro att klubben/Sandahl har lärt sig något av detta och inte kommer att starta lika dåligt nästa år. I sin roll som sportchef gjorde han ett klart bättre andra år, men det var väl i sig inte så konstigt. Att kastas in så sent som för två år sedan kan aldrig bli bra, och det i ett nyligen degraderat lag. Årets trupp håller i mina ögon fortfarande absoluta toppklass även om den med så mycket skador kanske inte håller fullt ut för att slåss om uppflyttning.
Med detta sagt hoppas jag att klubben smyger in en klausul i kontraktet så att det faktiskt går att bryta uppgörelsen efter nästa höst om UFC inte lyckas utmana i den absoluta toppen. Det får inte bli ännu en mellansäsong nu.

Johan Larsson: Blir för mig väldigt saknad. Var ypperlig när UFC tog steget upp i Superettan och visade året efter också att han höll bra för spel i just Superettan. Fjolårets skadeförföljda säsong och årets många matcher på bänken har såklart dock satt sina spår, och Larsson har inte alls haft samma övertag på sin kant den här säsongen. Om det beror på att han inte fått chansen eller att han helt enkelt inte kommer upp till samma nivå längre låter jag vara osagt. Samtidigt har klubben två unga lokala yttrar i Fällman/Lidberg som förtjänar speltid och i framtiden är de som skall bära klubben till Superettan. Nu väntar spel i ett Sandvik som får en fantastisk förstärkning i tvåan, och med detta förmodligen lär ha styrka att lämna tvåans absoluta bottenträsk. Kanske får han en andra vår i höst och återvänder till UFC i vinter.

Kamara/Kamanor: De stannar alltså säsongen ut, och kanske mer. Det är i varje fall tanken från klubbens håll även om inget är klart. Kamanor tycker jag visade upp något som påminner om 2012 senast, och stannar han kvar även nästa år så tror jag att klubben har en av seriens absolut bästa ytterbackar där. Kamara har spelat allt möjligt och även åkt på en ordentlig smäll mot huvudet och vilat/inte tagit tillbaka sin plats i elvan. Lite svårt att göra en bedömning av honom på grund av detta, men jag tycker mig se både potential och begränsningar. Han känns väldigt stabil defensivt och sköter liksom sitt jobb, men offensivt händer det inte alls speciellt mycket. Med Wennebro/ Lundström i spel så hade inte detta spelat någon roll, och då hade förmodligen Kamara visat sig väldigt användbar. Sammanfattningsvis tycker jag nog lite som tidigare. Blir detta en långsiktig lösning så kan det bli kanon, annars förstår jag inte varför man skall lägga pengar på dem.

Oavsett vad man tycker om allt detta så är det i varje fall otroligt glädjande och se att det händer grejer. Jag efterlyste ett projekt för nästa säsong redan nu. Med Modou Lamin Sillah och dessa tre nyheter så känns det som att klubben har valt en riktning man tror på – och det är i mina ögon det viktigaste.

Här har ni min drömelva. En tysk 4-2-3-1-uppställning som givetvis också hade tagit ett VM-guld…

Målvakt: Manuel Neuer bekräftade bara att han är världens bästa målvakt i och med detta.

Vänsterback: Dirk Kuyt trodde jag var slut på den här nivån, men återuppstod på som ytterback.

Mittback: Ezequiel Garay: Bästa mittback i backlinjen som höll tätt och höll tätt i slutspelet.

Mittback: Vincent Kompany: Belgien nådde aldrig så långt som jag trodde, men det var inte Kompanys fel.

Högerback: Pablo Zabaleta: Grym offensivt och defensivt. Gör inte många fel på 90 minuter.

Defensiv mittfältare: Sami Khedira: Växte och växte under turneringens gång. Kanske bäst av alla när Tyskland krossade Brasilien.

Defensiv mittfältare: Phillip Lahm: Tycks kunna spela vad som helst när som helst och vara en världsspelare.

Offensiv mittfältare: James Rudriguez: Turneringens genombrottsman och skytteligavinnare lär vara en jagad man av Europas storklubbar i sommar.

Högerytter: Neymar: Det var inte hans fel att det gick som det gjorde.

Vänsterytter: Robben: Gubben kan än och tycks trots mängder av skador aldrig tappa sin speed. En riktig vinnare!

Anfallare: Müller: Knappast bäst eller riktigt bra på något men dyker alltid upp där han behövs. En Inzaghi 2.0.

Det var som att tyskarna efter mängder av framskjutna placeringar i mästerskap samlat ihop till ett VM-guld. Argentinarna var, framförallt efter paus, lite mer offensiva än vi vant oss vid och kunde mycket väl ha gjort både ett och två mål. Men det var liksom tyskarnas tur nu. Och som de tillslut förtjänade segern. På ett fartfyllt och effektivt sätt fick lag efter lag smaka på det tyska kollektivet och tillslut kunde inte ens Argentina stå emot. Argentinarna skall ha en eloge för sitt fantastiska försvarsspel, men det kändes faktiskt bra att tyskarna fick belöning för sin positivare fotboll.

Messi fick direkt efter turneringen pris som turneringens bästa spelare, något som många lyfte på ögonbrynen åt. Visst var han bra och gjorde en del mål, men han var knappast suverän turneringen i genom eller ens nära den högstanivå han tidigare visat upp. Spelare som James Rodrigues, Thomas Müller, Robben,  Phillip Lahm och även Neymar håller jag högre.

Tänkte mig en egen drömelva som dyker upp på ett tag. Givetvis med tyskarnas 4-2-3-1-uppställning.

Känns lite fegt att peka ut Tyskland som favorit efter semifinalerna, men jag får väl försöka mig på en motivering i stället:

Argentina har i mina ögon det bästa försvarsspelet i turneringen trots att laget sett till namn egentligen är ganska framtungt. Inte ett insläppt mål i slutspelet betyder att det blir betydligt tuffare att göra mål på dom än vad tyskarna hade mot Brasilien. Argentinarnas dilemma är bara att tyskarna är nästan lika bra på att försvara sig, men i mitt tycke betydligt bättre offensivt. Inte för att Tyskland har bättre spelare utan för att de spelar som ett kollektiv även när de anfaller. Argentinas offensiv bygger på att Messi skall lösa saker och ting – trots att de har många andra superspelare som inte alls kommer till sin rätt. Fotboll spelas kollektivt både offensivt och defensivt – och Messi är inte bättre än Tysklands kollektiv.

Med detta sagt kan givetvis allt inträffa i en VM-final, och jag räknar med en målsnål och riktigt tajt tillställning.

Njut!

VM-bronset 1994 betyder fortfarande oerhört mycket för oss svenskar. Idag står en sådant på spel, och sett till semifinalerna borde Holland vara skyhöga favoriter. Men jag undrar jag…

Hollands förbundskapten van Gaal efter semiförlusten:

– Jag tycker att den här matchen aldrig borde spelas. Det har jag sagt i tio år. Men vi får ta och spela matchen. Det är orättvist, för vi har en dag mindre för att återhämta oss än vår motståndare. Det är inte ”fair play”…. Det värsta tycker jag är risken att man förlorar två gånger i rad. I en turnering där man har spelat så fantastiskt bra så skulle man åka hem som en förlorare bara för att man eventuellt förlorat de sista två matcherna. Det har inget med sport att göra, inte i mina ögon.

Brasilien lär ju vara betydligt mycket mer peppade än så. Med Silva åter skulle jag nog placera en peng på dem i dagens match.