Bekväm tystnad.

Ni har väl också råkat ut för det någon gång, ett gäng människor som sitter i lugn och koncentrerad tystnad när någon utbrister att:

-Är det ingen som har något att säga? Jag tycker inte om när det är tyst!

Det brukar alltid få mig att bekymrat rynka på pannan. Jag har ingenting emot att prata bara för att prata men jag tycker att det är viktigt att kunna vara tyst också. Att kunna känna sig bekväm med tystnad.

Jag tror att det är viktigt att ha ett lugn inombords, ett ställe där det inte behöver hända någonting, där man känner sig bekväm med sig själv. Därför bekymrar jag mig för människor som inte kan sitta i ett rum fullt av tysta människor. Klarar man inte av att umgås med sig själv vad har man då?

Ofta känner jag större gemenskap i en grupp där alla sitter tysta. Därför att det känns som att alla där är bekväma med sig själv och dem runtomkring. Okej, det behöver inte vara så i varje grupp som sitter tyst men jag menar som i exemplet överst i texten, där man sitter i lugn och koncentrerad tystnad.