Så kom då återträffen med Torsten, efter 51 år. Det blev lördagen den 10 augusti, som Maj-Lis och jag körde med vår flotte, som vi döpt till Vega, upp till ”Garvarhällan” och hämtade Torsten och hans fru Katarina. Torsten hade förberett vår ankomst, genom att förbereda möjligheterna att förtöja Vega vid ”Garvarhällan”. Varför det kallas ”Garvarhällan” beror på att på tidigt 1800-tal, bosatte sig en garvare på denna plats och den stenhäll som sträcker sig ut i älven, var en bra plats för beredning av skinn. Det var nära till vatten och det behövdes för att garva skinn. Dämningen av älven, har gjort att större delen av hällan ligger under vatten.

Efter Torsten goda ”lotshjälp” och vi förtöjt Vega, bjöd Katarina och Torsten upp oss till ”ljugarbänken” för att skåla i champagne. En fantastiskt fin utsikt från denna plats. Något större behov av ”ljugarbänken” tror jag inte att Torsten och jag behövde. Både Torsten och jag har kommit upp i den åldern, när allt vi minns är sant och det körde vi på hela dagen. Vi startade i god tid, då vi vet att dygnet bara har 24 timmar. Klockan var två på eftermiddagen, när vi sågs på ”ljugarbänken”.

Under vår färd uppför och utför Ångermanälven gick många av våra upplevelser i repris. Det var ett fantastiskt väder den här dagen. Solen sken och vinden var lagom, för att hålla bort myggen. Rökt fläsk, tunnbröd, ost, frukt och vin gav näring åt minnet. Vårt möte i Singapore (se tidigare blog), nyår 1961-62, fick inget stort utrymme, men mycket kunde ha varit annorlunda, om vissa saker gått som vi ville vid den tiden. Kanske vi bott i Australien båda två. Vi kunde, med facit i hand, konstatera att vi båda fått ett bra liv och nått de framgångar vi haft som mål. Vi har lyckats få bra hustrur, barn och barnbarn. Vad mer behövs?

Jo, hälsan och den tycker jag också att vi har. Kan det bero vårt sätt att leva eller är vi födda med den turen, att få vara friska? Kvällen avslutades med middag i Söråsele och när solen gick upp för en ny dag, skjutsade vår dotter Karin hem Katarina och Torsten till Svartbäcken. Jag kan meddela Katarina och Torsten att vinet smakade bra till kvällens middag och återförde oss till sommaren. Därför denna blogg.