När vi bodde på ”Julius myra”, som var uppkallat efter farfar som hette Julius, hade jag farbror Albin, som bodde ca 250 meter från oss. Han var gift med en syster till pappa. Det var bara rakt över gamla isbanan till farbror Albin. Vårt hus stod strax intill korsningen Skolgatan och dagens genomfart.  Nuvarande genomfart fanns inte, den gick efter Storgatan. Farbror Albin bodde i det hus, som Thure Ekegerd bor i dag.

Albin var en av Åseles sista häståkare och han servade Åsele tätort med transporter. Byggandet i Åsele var i sin uppgång och det var många transporter av sågspån och bräder till alla byggen. Det var vanligt att sådana transporter skedde med häst. Det blev en period, när jag blivit så stor, att jag kunde sitta och hålla i tömmarna, jag blev ”lilldräng” hos Farbror Albin.

Varje morgon stannade han hos oss och jag följde med på dagens transporter. Den här dagen skulle vi köra skolbänkar från skolan, till ett snickeri på Norrstrand, locken skulle slipas och bänkarna lackas. Det var på våren och det var ingen snö på bron över älven, så vi skulle köra över isen nedanför bron vid gamla färgstället. Där var det alltid en vinterväg över isen. Den som plogade Storgatan, plogade ända ned till isen där han vände. På så vis blev det plogat en bit från land ut på isen.

På den här tiden, var det vanligt att barn som var ute och lekte, hoppade på en hästskuts och åkte med en bit. Denna resa var inget undantag, det var flera barn som satt på släden, när vi kom ned mot älven. Jag satt naturligtvis framme bredvid farbror Albin på hösäcken och höll i tömmarna när isen brast under häst och släde. De var djupt så hästen simmade och släden flöt i vattnet. Det blev panik bland barnen på kälken och ett vilt grinade utbröt. Farbror Albin var känd för sin styrka och sitt lugn, här utbröt ingen panik och jag kände mig lugn tillsammans med honom. Jag lyssnade på vad han sa och satt kvar och höll i tömmarna medan han lyfte alla barn över på fast is.

Nu började bärgningsarbetet och jag satt fortfarande kvar på kuskbocken. Det var en annan häståkare, som lastade vid sågen, som låg bara ca hundra meter från där vi kört ned i vaken. Hans namn var Herman Hansson och han kom nu med sin häst endast med skacklar efter sig. Albin kopplade nu lös sin häst från kälken och lyfte över mig på fast is. Sedan vände han skacklarna över hästens huvud och kopplade ihop dessa med den andra hästens skacklar. Nu var det bara att köra framåt och Albins häst blev uppdragen på isen. Albin kopplade en kedja i sin kälke och med hjälp av båda hästarna drog de upp kälken på isen.

Efter den övningen, kopplade han hästen för kälken och vi fortsatte över isen med vår transport till snickeriet på Norrstrand. Nu var det inga barn som ville åka, det var bara farbror Albin och jag som fortsatte färden, efter en liten försening. Det kommunala avloppet, som rann ut i älven på det här stället, hade förorsakat vaken.  Han var en av mina äldsta barndomskamrater, född på 18-talet, en hårding som var både lugn och snäll.