Som ni kanske minns, så var Margareta en tankbåt, som Handelsbanken tagit som säkerhet av ett Norskt rederi. Broströms rederi drev fartyget, som var utchartrad till British Petroleum. Besättningen bestod av 17 nationer fördelat på 43 man. Vi var alla anställda av Broström.

Vi hade kolliderat med ett isberg utanför Canada och skadat 8 stora plåtar i bogen. En del sprickor hade uppstått och vi tog in en del vatten i förpiken, som var ett litet torrlastrum. Det var inget problem, att med hjälp av pumpar, hålla undan vattnet. I väntan på att få komma in på en torrdocka i Amsterdam, gick vi till Nordafrika och lastade för att sedan lossa i Amsterdam.

Vi fick ligga i torrdocka i 4 veckor, innan plåtarna var bytta och vi var sjödugliga igen. Om dessa veckor i Amsterdam finns mycket att berätta, men det får jag fylla på med senare. Under vår tid i Amsterdam, hade det Norska rederiet, ordnat så att de kunde lösa ut fartyget från Handelsbanken. Det innebar att det Norska rederiet, skulle ta över båten efter nästa resa, som gick från Amsterdam till Persiska viken. Vi viste inte i vilken hamn, vi skulle lossa lasten. Vi skulle lasta i Abadan i Persiska viken och gå upp till Lands End för order. Bästa oljepris, avgjorde var vi skulle lossa. Vår gissning var att vi skulle gå till någon hamn i USA.

Resan från Amsterdam till Abadan och upp till Gibraltar igen, tog 38 dygn och vi fortsatte ut i Atlanten mot Lands End. Efter ytterligare ett dygn, fick vi order om att vi skulle vända och gå upp till England och British Petroleums, då största raffinaderi, som låg i södra England. När vi kom fram och ankrade upp på redden, hade vi varit till sjöss i 42 dygn, utan att gå i land. Vi hade sett land, när vi passerade Suezkanalen och när vi lastade i Abadan. Men ingen i besättningen hade varit i land. Då kom beskedet att vi skulle få vänta ute på redden i 5 dagar, innan vi fick komma in till kaj och lossa. 47 dygn i sjön och vi såg stadens ljus, det kokade i besättningen.

I normalfallet skulle vi fått gå iland, när vi låg på redden, men nu var det annorlunda, alla skulle mönstra av. Vår kapten ville inte släppa iland någon, han var rädd att tappa kontrollen på besättningen och att någon skulle försvinna utan att vara avmönstrad. När vi väl kom till kaj var det helg. Alla var lediga, men fartyget skulle lossas och arbetet skulle fördelas på alla, eftersom det var sista lossningen innan avmönstring.  En vaktlista upprättades och det blev två timmar per man och vakt.   Pumpman plus en från däck och en från maskin skulle sköta arbetet. Sedan lottades turordningen. Jag fick första vakten på däck och då insåg jag det hopplösa i min situation. Hur skulle det bli med avlösningen? Resten av besättningen fick ledigt och kunde gå iland. Vem skulle återvända ombord, för att arbeta två timmar och sedan gå iland igen? Vi skulle ju mönstra av i morgon, så det var ingen risk för att få sparken.

Då erbjöd jag mig att ta alla vakter för en bra ersättning och alla betalade vad jag begärde. Det var en bra affär för mig. Jag brände inga pengar i land och fick nästan oskäligt bra betalt för arbetet. Den natten hände det mycket på Margareta. Den nya besättningen målade om båten och bytte namn på den. Vår förste kock, som var från Malta, skulle hem och gifta sig. Han packade porslin, linne och delikatesser i flera stora lådor, som jag hjälpte honom i land med. Alla förråd tömdes, av de som var kvar ombord och det mesta gick till Afrika och Sydeuropa.

Vi mönstrade av i London och alla i besättningen fick valfri resa i Europa. Jag och en skåning beställde flygbiljett till Marseille, som vid den här tiden var Europas populäraste hamn för sjöfolk. Här kunde man få jobb på de intressantaste båtarna. Hur det gick, får ni höra en annan gång.