På nyhetsplats i dagens VK går det att läsa att det finns 1200 fattiga barn i Umeå. För mig känns det rätt onyanserat när sådant bara i förbiseende konstateras på nyhetsplats. Inte minst utifrån den stora debatt vi haft i Sverige kring de här begreppen. Ordet barnfattigdom är laddat och får de flesta av oss att reagera eftersom barnfattigdom inte är något vi vill se i ett välmående Sverige. Men i verkligheten har Sverige lägst materiell fattigdom för barn under 18 år i hela EU. Den materiella fattigdomen har dessutom minskat avsevärt sedan alliansregeringen tog över regeringsmakten. Politiskt försöker partierna på vänsterkanten driva tesen att barnfattigdomen är ett resultat av vår politik vilket alltså är helt felaktigt.

När VK på nyhetsplats helt onyanserat sprider bilden av att 1200 barn i Umeå är fattiga vill jag veta vad de egentligen menar? Hur har de kommit fram till denna siffra? Saknar alla dessa 1200 barn i Umeå möjligheter till skolgång, sjukvård, mat, tak över huvudet, kläder och tandvård? I vilka länder finns det färre barn som lever under dessa förhållanden? Har det varit bättre i Sverige förut? Ingenting problematiseras när ett sådant starkt uttryck används framför 1200 barn i Umeå.

Ordet barnfattigdom är starkt och laddat. Om det missbrukas så kommer innehållet i det laddade ordet att tappa i värde. Barn till föräldrar med missbruk, svår psykisk sjukdom eller andra problem i kombination med arbetslöshet eller sjukskrivning som resulterar i dålig ekonomi drabbar givetvis barnen svårt i många fall. Där måste samhället finnas med och stötta barnen. Men i en familj där båda föräldrarna förlorat jobbet eller blir sjuka blir givetvis ekonomin väldigt ansträngd. Men de skyddsnät vi har i Sverige gör att föräldrarna ändå har alla möjligheter att ge barnen en bra uppväxt. Det kanske inte räcker till semesterresor, dyra märkeskläder och annan liknande konsumtion. Det kan givetvis vara fruktansvärt jobbigt som barn att se att ens kamrater i skolan har råd med sådant man själv inte har råd med. Jag vill inte på något sätt förminska det jobbiga i att se att andra har det materiellt bättre än man själv har det. Men det är inte för mig barnfattigdom. Jag tror inte heller det är det som de flesta tänker på när de hör ordet barnfattigdom. Därför blir det väldigt missvisande när sådana ord används för att beskriva något helt annat.

Det finns barn som har det jobbigt i Umeå för att en eller båda av deras föräldrar är arbetslösa, missbrukare och sjuka. Det finns barn i Umeå som har det jobbigt för att de mobbas i skolan och inte har kamrater. Det finns barn som har det jobbigt i Umeå för att deras föräldrar har separerat, bråkar eller inte kan ta hand om dem på det sätt föräldrar borde ta hand om sina barn. Det finns många olika skäl till att barn mår dåligt i Umeå. Det finns mycket mer vi kan göra både politiskt och som medmänniskor för att barnen ska få det bättre. Men vi har inte 1200 fattiga barn i Umeå.

Edward Riedl (M).