För de etablerade partierna dyker frågan hur sverigedemokraterna skall bemötas. Utan att jag tror mig sitta på en universallösning kan jag bara konstatera att vi hitintills måste ha gjort fel eftersom deras opinionsstöd ökar. Det kan också vara en effekt av att de just nu har ett ökat medialt utrymme och älskas av media. Den mediala logiken bygger på att konflikt är bättre än samförstånd vilket givetvis spelar dem i händerna. Jag har försökt följa på vilket sätt de etablerade partiernas företrädare och journalisterna bemöter SD och skräms över hur handfallna de är. Oavsett om det gäller Mona Sahlin (S) eller Maud Olofsson (C).

Jimmie Åkesson (SD) ställer frågor som ingen annan än han själv besvarar i debatterna. De etablerade är så upptagna med att berätta hur felaktig SD´s politik är och vilken rutten människosyn Jimmie har så att de glömmer bort att tittaren och lyssnaren faktiskt kan avgöra sådant själva. De besvarar aldrig hans frågor eller ger sig in i debatten om sakfrågorna vilket framställer honom i bättre dager än han borde. Dessutom visar de flesta (finns säkert undantag) journalisterna tydligt på vilken sida de är och ger Jimmie och SD möjligheten att framstå som utsatta och motarbetade av alla. Sympatipoängen är redan utdelade innan debatten kommit halvvägs.

Nej det är dags att bemöta SD i sakfrågorna, ställa motfrågor och hoppas att journalisterna snart inser att det är fel att de väljer sida i nyhetsrapporteringen då de förväntas vara objektiva. Vi får inte heller vara så naiva att vi missar det uppenbara. Flera av SD´s frågeställningar är sådant som vanliga medborgare funderar över. Om ingen annan än SD svarar på dem riskerar vi att få en chock efter riksdagsvalet 2010. Vi måste visa på andra lösningar på människors upplevda problem och fördelar med ett mångkulturellt samhälle kontra det som SD vill ha.

Edward Riedl, gruppledare i landstinget (M).