…mellan att vara tacksam över det jag har, eller att vara patetisk och grina för resten av mitt liv över det jag INTE har.. (och aldrig kommer att få. Fast å andra sidan vill jag inte ha det nu heller)

Hmm..

Så vad väljer jag?

Och svar på en ännu viktigare fråga:

VEM är ensam och vem är INTE ensam?

Idag hälsade jag på farfar… Fina söta gullfarfar med världens snällaste röst, de varmaste ögonen och de största kramarna.

Vi pratade om både allvar och glädje.

Jag: -"Jag är ledsen farfar, men jag ska vara ärlig och säga att jag inte orkar med att h*n ringer mig och gråter på fyllan i tid och otid. Jag tänker inte svara fler gånger. När jag var liten så ringde jag till h*n flera gånger och grät, men h*n bara sket i mig så varför ska jag svara nu när h*n är ledsen och gråter?"

Farfar:-"Du ringde mig också och grät ibland. Då brukade jag hämta dig. Kommer du ihåg det?"

Jag: -"Jo, det minns jag att du gjorde och jag är jätteglad för det."

Jag har tre barn och rent sannolikt så kommer jag kanske att bli både mormor och farmor när jag blir "gammal". Jag hoppas att jag kommer att ha både barn och barnbarn som vill hänga med mig på ålderns höst. Om jag mot all förmodan skulle sitta helt ensam så kan jag antagligen konstatera att jag har gjort fel.

Något JÄVLIGT fel!

Men som sagt… jag ska investera i mina barn och mina barnbarn på rätt sätt så att jag slipper sitta ensam när jag blivit gammal och gråta över mitt usla liv.

Ni som har barn, men som lik förbannat sätter Er själva på plats nummer ett och som låter droger och alkohol gå före Era barn… HUR känns det att veta att Ni med stor sannolikhet kommer att sitta ensam när Ni blir äldre… Känns det bra eller?

SÖK hjälp så kanske Du kan rädda något litet i alla fall!

*tipsar*

PS: Jag väljer att vara tacksam!!