…som jämt ska vara till förtret. Sedan jag fick mitt första barn så har jag haft ett luktsinne som är helt extremt bra. Alla sa att det skulle gå över efter graviditeten.

Men inte…

Då sa alla som "visste" att det "går över efter jag slutat amma"

Men inte…

Och det värsta är att det blivit VÄRRE för varje barn. Jag kan komma hem och redan i hallen känna vad för sorts godis barnen äter. Jag kan vakna på övervåningen och känna att Jimmie sitter och äter en macka med salami på. Jag kan till och med känna när någon i min närhet har mens (Äckligt, jag vet…)

Jag känner lukter som "normal-luktande" människor hävdar icket existerar. Jag luktar och sniffar, gräver fram bevis för att sedan kunna överbevisa att det VISST var så som jag trodde. Min näsa och mitt luktsinne ljuger nämligen aldrig.

Nu när jag är gravid så är denna förmåga eller kanske jag ska kalla det förbannelse ÄNNU jobbigare än vanligt.

Jag kan bli hyperirriterad på lukten av papper (!!) och odören av otvättat hår på någon kan nästan väcka aggresivitet hos mig. Nyinköpta kläder fullkomligt stinker kemikalier och att gå in på till exempel KICKS är i det närmaste omöjligt. Dofterna sätter sig som hullingar i näsan och gissa hur det känns att förnimma dålig andedräkt i en hiss där man står med andra människor? Läskigt eller vad?

Min näsa är ganska så användbar i vanliga fall, en riktig superförmåga faktiskt! Men nu… i samband med graviditeten så är den bara till förtret. Jag håller på att bli KNÄPP!! (are?)

Så gott folk där ute: Glöm inte att tvätta håret är ni snälla. Det kan ju hända att jag råkar gå förbi och får ett "lukta-smuts-anfall" hahaha…

"Att vara gravid är som att befinna sig på en annan planet där de enda som förstår en är andra tjockisar med bulle i ugnen"