…misstänkt för ett brott!

Idag kom ett brev som talade om för mig att det inte längre finns misstankar om att jag slagit / slår mina barn. Svart på vitt!

Lycka!!

JAG vet att jag inte slår mina barn, alla vi umgås med vet att vi inte slår mina barn och vad jag hittills erfarit så verkar ingen annan ha trott det heller.

Men den otroligt värdelösa socialtjänst vi har här i Umeå har ju sin bild "klarlagd" över hur jag misshandlar mina barn (!!?)

Men fy fanken.. nu finns det även i skrift, adresserat till MIG att så inte är fallet.

Jag är så jäkla glad över det, även om jag såklart fortfarande är ledsen och förbannad över att jag tvingats gå igenom detta från första början.

Nu ska jag smälta detta och sedan ska jag ta itu med det jag ännu inte orkat göra.

Det skönaste är att veta att den person som jag från dag ETT ansåg som både inkompetent, socialt obegåvad OCH oerfaren fortfarande lever upp till det hela (Jorå, du vet vem du är lilla Ko) medans jag själv bara känner att: "Fy fasiken vilken bra morsa jag är som uppfostrar mina barn UTAN att behöva slå dem"

Jag kan upplysa samtliga som läser att jag kommer att fortsätta vara EXAKT som jag alltid varit. Jag kommer inte att ändra en milimeter på hur jag är som morsa och det är jag förbannat stolt över.

Jag till och med önskar att vissa föräldrar tänkte lite mer som jag gör i vissa avseenden!

BASTA!!

Och till alla som funnits där för mig under min svåra tid: Tack!! Ni är fantastiska allihopa!

Och till er andra som kämpat så hårt för att göra livet surt för mig:

Dra åt skogen / helvete / dit pepparn växer…

Haha.. 

Ja, vad som passar bäst helt enkelt 😉

Nu ska jag packa! För jag drar norrut imorrn. På återseende allihopa!

Hej då!