…såg jag när jag kollade in Malmberget. Det är så sällan jag är där eftersom jag för det mesta håller mig nere i Gällivare.

Det jag såg nu fick mig att känna riktigt vemod. Hela kvarter med tomma hus, utslagna fönster och ståltrådsstängsel runt en stor grop som breder ut sig ju mer malm som bryts.

Ett helt samhälle i förfall och som till stor del ska rivas. Jag fick en akut känsla av något som i det närmaste var spöklik och jag kunde nästan höra viskningar från svunna tider i form av skrattande barn och människor som levde bakom de numera flagnande dörrarna och de bortryckta fönstrena.

Det var sorgligt att se och kanske förstärktes känslan av de isande vindarna, det gråa vädret med hot om snöfall och minusgrader.

Antagligen.

Malmfälten… Gällivare och Malmberget är på många sätt så otroligt vackert men ändå så vemodigt och hårt.

Nu nalkas snart myggor och midnattssol men idag ser det alltså ut så här:

Kaptensgropen och Fabiangropen har förenats…

Focushuset till höger.. folk har hoppat därifrån mot en säker död. Sorgligt, otäckt och sant!

Pampiga gamla kåkar som ska rivas..

Inte ens spökena kommer att få finnas kvar..

Det är så sorgligt allting och kanske beror det på att man som barn ändå minns ett samhälle som var någorlunda helt och intakt? Antagligen. Det påminner mig kanske om att jag själv ska rivas och försvinna helt en vacker dag.

Men DET…

..får bli en helt annan historia!