…är en svår konst för många.

Ibland blir det fel och ibland gör man rätt. De gånger man prioriterar helt fel så kan man gräma sig efteråt, men är det ingen allvarlig skada skedd så går man vidare med vetskapen om hur man ska göra nästa gång!! Om man får en "nästa gång" alltså!

I min prioriteringsordning är samtliga barn i min egen barnaskara nummer ETT, UNO, ONE, UN, YKSI osv… osv…

Det finns inga andra alternativ. Bilen, huset, ekonomin, jobbet eller vad fasiken som helst kommer på lite spridda platser på min priolista.

Själv hamnar jag alltid ganska långt ner. Mår jag dåligt över det? Nope, det gör jag faktiskt inte även om jag såklart önskar att jag  hade liiiite mer fritid och liiiite mer pengar att spendera på mig själv. Men dåligt mår jag inte! Om mina barn är hela, rena, mätta och på ett hyfsat glatt humör så mår ju även jag som morsa ganska bra också. Hur logiskt som helst.

Så länge man har hemmavarande kids så får man vackert räkna med att prioriteras långt ner på priolistan.

Därför gör det ont när vissa morsor och farsor prioriterar så jävla dåligt att man nästan börjar undra varför de är föräldrar.

"En spermie gör ingen farsa"

"En graviditet och en födsel skapar ingen morsa"

Med det vill jag bara säga att varenda jävel kan BLI förälder, men det krävs något mycket speciellt för att VARA det!!

BIG difference!