Jag tänkte efter både en och två gånger innan jag bestämde mig för att skriva om det här och jag bestämde mig för att göra det TROTS att det på ett sätt är jävligt privat men på ett annat sätt kanske det kan ge lite hopp till någon som är rädd.. eller mår dåligt.. eller som misstänker sjukdom…

Så självklart ska jag dela med mig av det hela:

Jag har haft rätt mycket att fundera på under det senaste halvåret. Rätt jobbiga saker. En av de sakerna var en knöl i mitt högra bröst som gett sig till känna för ett par månader sedan. Och jag blev såklart livrädd när jag upptäckte den. Förlamande LIVRÄDD.. Och jag tänkte: ”Cancer!!”

”Det kan inte vara sant..”

Fifan..

Men eftersom det var så mycket annat som pågick i mitt liv och som krävde fokus så försökte jag sätta rädslan på paus. Men så lätt går det inte.

Strutsmetoden funkar ett kort tag, men när chocken väl smäller en på käften så är det inte ens säkert att man håller sig på benen! Och när man väl ringt till sjukvården och berättat hur det ligger till så tar det ändå ett tag innan man får en tid för mammografi och undersökning så där ska man sen gå och låtsas vara helt normal, medans man bär omkring på något ont i kroppen som man inte ens VET vad det är för något. Samtidigt som man inte vill visa sin rädsla för omgivningen.

En fullkomligt vidrig känsla!

Men.. så ringer de från sjukhuset och erbjuder en snabbare tid eftersom de fått ett återbud och jag går dit på skakiga ben och med röda ögon med skräckkänslan nedstoppad i engångsmugg med starkt kaffe från Kahls kaffe i C-hallen på lassa som älskade Lisa fixar åt mig där jag sitter med domedagskänslan i mitt sinne.

Jag var nog aningens radiostyrd för jag minns inte riktigt hur det gick till i Torsdags och hur jag tog mig upp till rätt ställe men plötsligt var själva röntgenbilderna avklarade och jag fick gå till väntrummet igen för att de även måste göra ett ultraljud…

Ångest som fan. Vaddå ultraljud? Varför? Vad såg de på plåtarna? Hur länge kommer jag att få leva? Kommer jag att måsta ta bort mina stackars bröst? Jag vill INTE DÖÖÖÖÖÖöö… Jag har fan inte tid att dö riktigt än.. Kommer det att göra ont när jag dör??

*väntar i väntrummet*

Lisa och jag pratar om våra barn..

Jag dricker mitt kaffe som hunnit bli kallt..

Jag hinner tänka tusen tankar…

Jag vill gråta…

Jag snyter mig…

Funderar på om jag luktar svett?

Jävla skit!

Ska jag verkligen dö?

Hur lång tid tar det innan man dör?

Till slut får jag komma in i ett annat rum där det står en ultraljudsapparat och jag hinner tänka att jag har sett alla mina ofödda barn i en sån där märklig apparat som jag sist jag såg den förknippades med en glädjefylld situation. Mina levande och ofödda barn innan de har påbörjat sina liv på jorden.

Och nu kanske jag ska få se död och elände i den jävla tingesten!

Läkaren hälsar på mig och ber mig att visa var jag har min onda knöl. Hon sätter apparaten mot bröstet och på skärmen ser jag genast vad det är som bor i mitt bröst. En svart liten grej mitt i allt det gråa på skärmen som är den jävla knölen.. som kanske ska döda mig eller i alla fall göra mig läskigt sjuk.

Hon tittar på den från alla håll och kanter och säger: ”Det där är en vätskefylld cysta. Den är inte farlig så du behöver inte vara rädd eller orolig. Ibland fylls den med vätska och då kan det göra lite ont, men den är helt ofarlig”

*happiness*

Det är INTE bröstcancer som bor i mitt högra bröst och jag ska inte DÖ ännu… kan ni fatta hur jäkla glad jag är??

Jag ska INTE DÖ…

(på ett bra tag)

Luften gick som säkert alla kan förstå, helt ur mig för ett tag sedan och jag fattade inte var jag skulle hitta kraft och energi till vardagen igen, men nu jäklar.. Nu ska luften pumpas in i den här mamman igen och jag ska bli friskare och starkare än aldrig förr!

Hurra för livet och hurra för friska bröst!!

ETT noll till MIG!!

Kunde jag få en bättre ”julklapp”??

🙂

Hoppas ni får vara friska också…

*KRAAAM till alla som behöver!*