Det är en fras man ofta hör idag. Det ligger alltid nära till hands att skylla på skolan, fel sällskap, olika diagnoser eller helt enkelt bara på ouppfostran.

Jag tror att många vuxna har så fullt upp med sig själva att de inte vill / hinner eller orkar lära sina barn grejjer som kan vara bra att ha i bagaget.

Att lära sina barn att allt de gör får konsekvenser kan ju vara en sak att tänka på. Men det verkar som att vissa föräldrar bara skiter i det. Så otroligt tragiskt.

Jag har skrivit en del om sådana här saker tidigare och jag kan ju säga att vi haft ungar här i vårt hus som stulit både pengar och grejer av oss vuxna, men även av våra barn. Vi började märka att saker och pengar försvann oförklarligt men en dag tog jag ett av barnen på bar gärning. Jag pratade med barnet och gav denne en chans att göra rätt för sig, att be om ursäkt och att lova att det aldrig skulle hända igen.

Jag sa till barnet att denne fortsättningsvis var välkommen i vårt hus om våra regler efterföljdes och att jag aldrig kommer att acceptera fler stölder eller lögner.

Men det sorgliga i det hela är att det förekommer oftare än vad man tror. Föräldrar ids inte lära barn att det blir konsekvenser om barnet gör fel. Det är för jobbigt att ta en konflikt för många.

Nä, ge bara ungen en mobiltelefon och låt denne vara ute från morgon till kväll. Det är ju mycket lättare. Eller hur?

Det är faktiskt inte min sak att uppostra andras barn eftersom jag har tre andra som jag har fullt upp med. Men av någon anledning så hamnar många av de här barnen vid mitt köksbord där JAG blir den som snackar med kidsen om vad som är rätt och fel, om hur man ska vara mot varandra och så vidare… och varje gång man försöker tala med vissa föräldrar så slår de bara ifrån sig och tycker inte att något är fel. FAST det handlar om stölder och lögner och ibland ren mobbing.

Självklart vill man ju hjälpa de barnen som har det jobbigt, men i ärlighetens namn, jag har faktiskt inte den tiden och dessutom så är det barnens egna föräldrar som ska sköta sådant. Men det finns nog en anledning till varför de söker sig till mig och Jimmie med sina problem. För det händer faktiskt ganska ofta.

Jag blir bara så jävla trött på sånt här. För de här ungarna som håller på så här skriker ju: "SE mig, HÖR mig"

Fast med väldigt tysta skrik..

Och när kriminaliteten börjar redan i småskolan så kan man ju bara gissa sig till hur kriminaliteten kommer att utvecklas när barnet blivit vuxet.

Otäck tanke…

Eller hur?

Så snälla mammor och pappor därute. Ta en extra titt på era barn och se över dina barns grejer. Exakt VAD gör du om du hittar saker som du VET att ditt barn inte har råd med? Om barnet klär sig i kläder som inte DU har köpt? Om barnet har konstigt mycket pengar att röra sig med?

Handen på hjärtat..?