Ja, som vanligt ganska mycket. Och ju mer som händer i mitt riktiga liv desto mindre delar jag i offentlighetens ljus. Egentligen ganska logiskt och visst! Jag skulle ju kunna meddela via bloggen exakt vad jag gör mest hela tiden, men jag orkar inte riktigt det just nu.

Dessutom så känns det som att många av de guldkorn som glimmar i min tillvaro är något som betyder så mycket för mig att jag inte vill dela det med allt och alla. Jag tror helt enkelt att jag gått in i en slags ”online-detox” vilket innebär att jag, som jag sagt tidigare försöker hålla mig lite ”online-fri” och som en direkt reflektion kan jag ju nämna något som hände igår:

Jag cyklade förbi sjön när jag lämnat lille B på förskolan och sjön var helt magiskt vacker med helt stilla vatten, tunga dimslöjor som rullade undan ju mer solen värmde ytan och ja, det var en av de vackraste vyer jag sett på länge. Jag stod där i ett par minuter och bara betraktade skådespelet och sträckte efter en stund ner handen i fickan för att… Jaa… för att vaddå?? Jo, av gammal vana så tänkte jag ju att jag måste hala upp den irriterande telefonen och ta en bild och skicka till… någon eller några eller till… bloggen! Men, jag hade INTE telefonen med mig och fick således behålla den vackra stunden för mig själv och försökte för evigt etsa fast den i mitt eget minne tills nästa gång jag får se en liknande vy när tidpunkt, årstid och väder samarbetar så att jag är där samtidigt.

Telefonen lämnar jag oftare hemma / i bilen / på kontoret / i väskan när jag GÖR saker som handlar om att befinna sig närvarande i det vi brukar kalla ”livet”

Det är ofta skrämmande och till och med irriterande ibland, men för det mesta så är det faktiskt ganska skönt.. speciellt när man har TVÅ telefoner som påkallar ens uppmärksamhet under arbetstid och som gör att jag faktiskt MÅSTE prioritera bort allt som händer i telefonen och behöver ägna all min uppmärksamhet åt IRL.

Jag har kommit en liten bit på vägen och jag är glad och stolt över att INTE ha blivit en zombieliknande varelse med böjd gamnacke som bara existerar i sin lilla, lilla ruta där hela världen (tydligen) ryms och INGET annat spelar någon roll.

Jag har blivit lite rädd för vissa saker som i det närmaste ser ut som en slags masspsykos och jag undrar VAD det är som är så viktigt så att man glömmer bort tid och rum. Som ett exempel kan jag ju nämna att jag bor alldeles vid en bussgata och jag har sett helt horribla saker varendaste dag och som jag nu betraktar som en slags normalitet fast det egentligen är helt sjukt..

Vad sägs om barn som, på cykel vinglar omkring tvärs över bussgatan utan att varken hålla i styret eller hålla koll på vägen/trafiken? (Eftersom de håller i sin superviktiga telefon med bägge händerna och blicken klistrad ner i den)?? Eller föräldrar som styr barnvagnen med en hand och krampaktigt håller i telefonen med blicken fäst neråt i sin fängslande lur medan en liten i barnvagnen febrilt och utan respons försöker få kontakt med sin förälder medans större syskon på kickbikes och sparkcyklar vimsar runt gatan och flera meter framför eller bakom föräldern som borde hålla koll på trafiken och kanske till och med visa sina telningar hur man beter sig kring trafikerade vägar? Shit, det är bara så galet!!

Jag blir lite nästan lite rädd ibland och jag har (för min egen del) tänkt att jag ska 1. vara närvarande som förälder och 2. Visa mina barn att DE är viktigare än vad som än händer i min telefon.

Jag har försökt hitta nya strategier för att göra åtminstone min privata lur oviktig när jag är hemma och antingen så ligger den på hatthyllan, eller inne i mitt badrum! Ja, konstigt kanske ni tycker, men för min del så funkar det faktiskt ganska bra. Mitt störningsläge går på automatiskt kl 21 varje kväll och slås av kl 7 på morgonen.

Visst!! Jag erkänner att det är kul när jag tar luren och ser att någon ringt / whatsappat/ wordfeudat eller skickat sms.. Men å andra sidan så kan det stressa mig en hel del också och när man märker att telefonen börjar erbjuda den typen av känslor så måste man väl inse att det ändå gått lite för långt? För mig får det inte gå längre än så och just därför så försöker jag att betrakta min telefon som en sådan.

Jag har en separat kamera som ÄR en kamera och telefonen ska vara en telefon och dessutom en tingest som JAG väljer att styra och inte tvärtom!

Nåväl, jag vet ju att somliga tycker att jag som vanligt har en ”raljant ton” och att jag ”inte är frisk” och diverse annat bullshit. Men det är ändå lite lustigt hur många som ändå vill veta vad jag gör och med vem och jag kan bara säga att jag har fullt upp i min tillvaro just nu!

Jag umgås med familjen (som mår bra) och jag umgås med samma gamla fina vänner (som är de bästa) och jag har fullt upp på jobbet (som är roligt) och jag lever och mår i min bostad (som är underbar) med min man (som är gudomlig) och jag kör min nya bil (som jag fortfarande är helnöjd med!)

Joo… just det!! Jag läser massor med böcker också och så sover jag bra på nätterna! Jag käkar god mat och är ganska tillfreds med min tillvaro även om jag inte delar med mig lika frekvent numera 🙂

Jag ska i alla fall dela med mig av en jäkligt rolig konversation med någon i familjen som jag hade här om dagen.. den lät så här:

”Ska vi sjunga??”

Jag: ”jaa.. vad ska vi sjunga då? Säg nån bra sång så sjunger vi”

”Hmm… va hetteeree.. kan duren hära: ”Bä bä vita lamm haru någon bror??””

Haha… sjukt roligt! Men vi sjöng den och nu har den för alltid fått en ny text! Och så ska jag berätta en till grej.. Nämligen att en av mina älskade småbrorsor har fyllt tretti!! (Shit vad tiden går…) Vi har inte hunnit fira än, men endera helgen när vi alla är synkade så händer det!

Grattis Nocke!!

Vi älskar Dig!

I övrigt så kan jag berätta att jag just nu läser Roslund & Hellströms ”Tre minuter” som är en fristående fortsättning på ”Tre sekunder” och hittills, efter ca hundra sidor så gillar jag den!

Livet som pågår IRL just nu känns riktigt bra och det hoppas jag att det gör hos just DIG också. Det enda jag skulle önska just nu är att jag hade lite mera tid över bara för MIG och att jag skulle kunna få känna på att ha ”tråkigt” en liten stund.. Livet deluxe i turbofart och tack för att just DU bryr dig om hur jag har det och således har läst ända hit!! 🙂

Hej & Kram, vi ses på stan

😉

…kräver både extra tid och extra engagemang och det finns inte en chans i världen att man kan få dem att ”anpassa sig”.

Nope, detta skall VI stå för.. Vi vuxna som faktiskt KAN anpassa oss på grund av att vi har mer erfarenhet och bredare referensramar än vad barnen har (Logiskt…? Jo… men tydligen rena grekiskan för vissa) Och självklart kan man hjälpa kidsen till de små anpassningarna som ligger i deras nivå, men de stora förändringarna skall alltså VI stå för!!

Ibland får man sådana ”aha-upplevelser” och inser att lösningen till vissa problem funnits framför näsan hela tiden och när poletten väl trillar ner så följs de ofta av flera! Och vet ni.. Att jag upplever alla våra diagnoser som tillgångar i familjen och inte som problem.

Självklart så kan det dyka upp fler svårigheter för oss och fler anpassningar som vi föräldrar får göra lite oftare än vad de kanske behöver göra i de där ”normala” familjerna. (Vad är förresten Normalt?! )

Men på det stora hela så kan jag ärligt säga att jag är så otroligt glad och stolt över mina ungar och vad de trots allt kan och klarar av trots sina ”plusmenyer” (Och ibland tack VARE dem.. Vissa saker är helt enkelt funktionsförmågor och inte funktionsnedsättningar!!)

Jag vet också att mina erfarenheter från när jag själv var liten idag är ovärdelig  kunskap som jag kan tillämpa som förälder idag och jag förstår också mer om mig själv och varför jag var som jag var och gjorde som jag gjorde när jag var liten… Och varför jag betedde mig ”konstigt” i vissa situationer.

Jag säger bara: Tourettes syndrom rockar fett och jag älskar energin och kraften som går att utvinna ur Tourettes!

Och vet Ni… att en av de största fördomarna som finns om Tourettes syndrom är att de som har TS skriker och svär helt okontrollerat.. Det är tyvärr den allmänna uppfattningen hos alla okunniga människor som tror att det är vad diagnosen innebär.

”Många förknippar Tourettes syndrom med ofrivilliga utbrott av fula ord eller socialt opassande kommentarer. Till exempel könsord, avföringsord eller sexuella anspelningar. Det kallas koprolali och har en fysisk motsvarighet som heter kopropraxia och visar sig genom obscena gester.

I själva verket är det långt ifrån alla som har Tourette som utvecklar koprolali eller kopropraxia. Det går inte att förutsäga vilka som kommer att drabbas men de som drabbas mår ofta mycket dåligt.”

Källa: Attention-riks

Läs gärna på!

Det är med denna generation vi kan göra skillnad… På riktigt!!

🙂

”Some people never meet their hero, but I gave birth to mine!”