Filmer och böcker går inte att jämföra och om jag har läst en bok så brukar jag undvika att se filmen när de filmatiserar en bok. Ibland lyckas filmskaparna och filmen blir en riktig hit. Ungefär som i ”En man som heter Ove”. Boken var underbar och filmen var fantastisk.
För tre år sedan hittade jag en bok som någon lämnat kvar på hotellet och jag hittade den i lobbyn strax innan vi skulle flyga hem till Sverige och det var Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen”.
Boken var en riktig smocka. Jag sträckläste den med ont i magen under hela flygresan hem och det kändes precis som att det handlade om mig.
Maten hemma hos farmor… Löften som aldrig hölls… lukten av alkohol, både gammal och nydrucken… han som aldrig vaknade… känslan av ensamhet… att ibland vara världens mittpunkt för att i nästa stund bli helt osynlig… kaos.. otrygghet.. rädsla… sorg… ilska… och vanmakt.
Barndomen är ju som bekant själens landskap och där skall man vandra för resten av sitt liv. Som tur är så går det ändå att hitta nya stigar i livet där man kan känna sig trygg även om det ibland är ensamt.
Tack och lov så förstår jag så oändligt mycket mer nu när jag är vuxen om hur missbruk och mekanismerna kring människorna i missbruk fungerar. Det skrämmer mig inte idag som tur är, men det har skapat en slags fascination om HUR och VARFÖR…
Vissa frågor har jag fått svar på, men andra förblir obesvarade och kanske… kanske är det lika bra! Men det har absolut format mig som människa på många sätt och jag har inrättat en del av mitt liv efter missbruk: I det jag väljer att engagera mig i och det jag väljer att arbeta med.
Det är förmodligen på grund av mina erfarenheter som jag har en dragning åt att vårda människor som lever i missbruk och kanske vill jag också skapa någon slags upprättelse åt den där lilla flickan som fortfarande finns i mig? Att alltid vilja försöka förstå mig på människor… för att någon gång få en slags förklaring? Som jag ändå VET att jag aldrig kommer att få… Hopplöst läge liksom..
Ikväll visar de filmen ”Mig äger ingen” på TV och jag har redan sett den en gång. Den gör inte lika starkt intryck på mig som boken gjorde, men den är ändå stark och det är otroligt hög igenkänningsfaktor på den.
Men jag orkar inte se den. Boken var nog så känslosam så ikväll fick det bli handboll istället och en och annan zapp förbi filmen som ändå berörde mig när jag såg den första gången.
Allvarlig? Ja, med den kragen och den frisyren.. who could blame me?
Egentligen kanske jag inte borde vara så himla självutlämnande, men å andra sidan så har det gått mååånga, många år och personen som jag förknippar allt det här med finns inte längre i mitt liv och har inte gjort det på många år. Han valde ju faktiskt aldrig mig först så jag tycker ändå att det är helt okej att glänta lite på locket och berätta hur det kändes när jag var liten och inte kunde välja själv.
Men jag gick ändå min egen väg senare i livet och ingen kunde någonsin äga mig!
Ha det bra!
🙂
.
Always nice bloggtalk: