…Japp! Så lyder budskapet i en av de bästa debattartiklarna jag någonsin läst i Aftonbladet!
För smarta människor är det ju en självklarhet att uppfostra sina ungar till något bättre än… "Kungar" med STORA egon.
För dumma och osmarta ("vuxna") människor skämmer bort sina ungar och gör dem till odrägliga skitungar som tyvärr ingen gillar och som får jätteproblem ju äldre de blir.
Läs och begrunda:
—> HÄR!
Tack till Alf B Svensson som förmedlar logiken denna gång!
Att älta: VAD går det ut på egentligen? Hur ska det sluta? Varför ältar man? Mår man bättre av att älta? Varför har somliga så svårt att gå vidare? Varför fastnar man i det förflutna osv…
osv…
osv…
Och Så VIDARE…
Ett ämne som ofta är på tapeten faktiskt. Och idag har vi konstaterat följande:
ATT… Om man frivilligt går tillbaks till någon (gång på gång) som är konstant otrogen och behandlar en som en dörrmatta så har man förbrukat rätten att gnälla. Man FÅR gnälla första gången det händer. Men när man gått tillbaks till samma människa flera gånger och faktiskt valt att ta denne tillbaks så ska man inte förvänta sig att vännerna ska sitta och smeka en medhårs och tycka synd om.
Nope! Det funkar inte så!
Man får ju nog av folk som själva väljer att gå tillbaks till ett svin och som sedan i vanlig ordning tror att det är okej att komma och förtvivlat gnälla, gråta och klaga. Man får helt enkelt stå för sina val och leva med det man valt. Vännerna ska inte behöva trösta varje gång man gjort det medvetna valet att gå tillbaks till en otrogen idiot. Vännerna får till slut nog och man ska vara medveten om att vännerna antagligen också har ett liv som ska underhållas.
Boka tid hos en psykolog istället för att terra dina vänner! *tips*
När gratistimmarna är slut så är de fanimig SLUT alltså. Väljer du fel även denna gång så kan du betrakta dig som ensam (sorry, men verkligheten är tuff ibland)
Även de som gnäller ALL sin lediga tid över hur kasst jobb de har och hur jobbigt och tråkigt och hemskt jobb de går till varje dag har även dem förbrukat sin rätt att gnälla i samma ögonblick de gått till jobbet och jobbat gratis, utan att någon bett dem bara för att vara snälla mot en kollega (som ändå skulle fått betalt för jobbet du just utförde!)
Ursäkta om du hade förväntat dig något glatt i bloggen ikväll… Men detta faller under kategorin "Jag stör mig på".
Om jag själv inte orkar älta massor med skit som hänt i mitt liv… Varför tror just DU att jag ska orka lyssna på skiten som händer i DITT liv??
Alla har vi våra kors att dras med så varför ska vi bära andras kors? Speciellt de som ändå väljer de tyngsta och värsta korsen att bära?
Välj att leva med en idiot! Men gnäll inte när h*n fortsätter vara otrogen.
Välj att slava frivilligt på ditt jobb! Men gnäll inte när du aldrig får uppskattning eller lön för mödan.
Välj att leva somn ett offer! Men gnäll inte då du själv skapar situationen!
Välj att vara kompis med opålitliga människor! Men gnäll inte då de sviker dig gång på gång!
Välj att ställa upp på allt och alla HELA tiden, men gnäll inte då du inte får samma sak tillbaks!
Välj in fel personer i ditt liv! Men gnäll inte då det går åt helvete hela tiden!
Nämen huvva så negativt och sorgligt inlägg detta blev… Bäst att välja att sluta älta detta dåliga….
….
….
…NU!!
Vi ses o hörs! 🙂
"Och jag är ju redan gift med J… ingen idé att börja gnälla NU….
Det är liks för sent"
Hahaha…
Ja, jag vet inte om jag tycker det.
Nu är det ju cirkustider i Sverige och det finns väl ett par, tre stycken cirkusar som flänger runt.
Jag var på en cirkus med två av barnen för några år sedan där de hade hundar och hästar plus människor som kunde helt grymma grejer. Det var en upplevelse faktiskt. Det kändes helt okej att slå sig ner och titta på djuren som gjorde saker för att underhålla oss.
Hästar och hundar är ju trots allt tamdjur som lever med och för oss människor på flera olika sätt. I bruk, som sällskap, som mat, för jakt och så vidare.
Så jo, det kändes helt okej. Hundarna och hästarna såg glada ut och samspelet med djurskötarna såg otroligt ömsesidigt ut vad gällde glädjen. Det såg man väldigt tydligt.
Men vad jag inte kan förstå är hur man kan betala och gå på cirkus där det finns till exempel elefanter. Ledsna elefanter med outrgundlig sorg i sina ögon som tillbringar det mesta av sin tid instängda i trånga burar för att sedan visas upp och förnedras i en liten manege där det sitter människor och glor på dem för sitt nöjes skull. Jag fattar det inte. Skratten borde ju fastna i halsen tycker jag.
Elefanter är ju ett vilt djur som knappast mår bra av att resa omkring med en cirkus i alla fall.
Jag tycker det är lite sjukt med tanke på att vi vuxna ska lära våra barn allt detta med respekt och hur man ska behandla varandra.
Är det då ok att sätta sig och peka och skratta på en sorgsen elefant som har en löjlig fjäder på skallen? En elefant som kanske mår dåligt och har ångest för att denne längtar ut och bort… Hem förmodligen? Det sägs ju att elefanter är väldigt känsliga och intelligenta djur och det tror jag absolut på.
Nä fy. Bojkotta cirkusar som har vilda djur. Det är inte okej. För jag tror och hoppas att de flesta förfasar sig över att apor slaktas och jagas i regnskogarna och att vissa arter inom kort inte kommer att finnas längre. Eller att andra vilda djur jagas för trofeér och pengar.
Så VARFÖR tycker vi att detta är så okej? Jag antar att det är djupt rotat i oss eftersom det alltid funnits. Men nä, jag personligen tänker bojkotta och hoppas att de vilda djuren försvinner från djurplågande cirkusar i framtiden.
Ja, jag stör mig på det här så in i H-vete. Trist och sur som jag är ibland. Jag är bara så gammaldags så att jag helt enkelt tycker att elefanter ska få leva i sin naturliga miljö.
"Jag ska då INTE jobba på cirkus när jag blir stor"
…är så jävla trista. Men nödvändiga. (Yep! Ett "stör-mig-på-inlägg")
Visst, man sparar några hundralappar på att storhandla då och då men i ärlighetens namn: TID är ju också ett slags pengar och varje gång jag "bara" handlar lite då och på konsum och därmed lägger några extra kronor på dyrare livsmedel så känner jag ändå att det är värt det. Det är SÅ värt det!
Det går snabbt. Det är lite folk. Det är betydligt trevligare miljö. Det finns inte miljoner saker som pockar på uppmärksamhet. Det är trevlig personal som hälsar igenkännande. Det är lättare att undvika "Kom-å-köp-fällor". Ja, kort sagt: BÄTTRE!
Vi storhandlar ju såklart då och då, men jag känner mer och mer hur mycket energi som går åt bara att ta sig genom jätteparkeringen. Att ta sig genom den gigantiska byggnaden och ofta måsta springa på en och annan människa som man absolut inte vill varken träffa eller småprata med. Att jaga runt efter kupongvaror och att kuta halvt ihjäl sig när man kommer på att man glömt något.
*suck*
Nä fy, jag blir så less. Att storhandla är som ett jäkla evighetsgöra som man aldrig slipper undan. Men jag tror helt enkelt att det får bli mer sällan i framtiden. Min tid och mitt välbefinnande är minst lika viktigt som att spara några tjugor varje gång man handlar.
Jag vill inte vara helt slutkörd varje gång jag ränt runt på en stormarknad. Jag småhandlar hellre och tar det lugnt. Handlar man inte så mycket så kan man ju till och med cykla med varorna. En stor ryggsäck och starka benmuskler funkar rätt bra det med.
Storhandlade med lille B idag och han var jääääävligt missnöjd och då funkar inte ens en jäkla gratis banan. Nä, är han grinig blir jag också det och då blir allt bara katastrofalt elände.
Nu är det i alla fall tyst och lugnt i alla vrår. Har ingen soffa, ingen tv på och ingen man hemma så NUUU ska jag gå och sova. Hur underbart låter det inte?
*LYCKA*
G’natt alla läsare!
(Mamma, förlåt för alla svordomar)
Tydligen ett svårt val för en del mammor och pappor.
Jag har kompisar. Både i min egen ålder, men även ett par yngre och en och annan som är äldre än mig. Alltså behöver jag inte (tack och lov) vara kompis med mina barn. Jag är ju faktiskt deras morsa och det är ju mitt jobb att vara just…. Mamma. Med allt vad det innebär.
Till exempel att säga Nej när det behövs. Att lägga mig i en del saker (men inte allt) Att förmana och att bry mig om. Att begränsa och att hindra. Men även att lära dem viktiga saker så som att hjälpa till hemma, att respektera folk, att följa regler och så vidare. Dessutom vill jag att alla mina barn ska bli självständiga individer som en dag ska klara sig själva här i livet.
Är det konstigt? Ja, somliga tycker faktiskt det. Efter tre barn så känner jag mig tämligen säker i min roll som morsa även om jag vet att vissa saker skulle jag valt att göra annorlunda om jag bara fick chansen och om jag vetat bättre DÅ vilket jag med gott samvete kan säga att jag vet nu.
Jag har aldrig tvekat att vara fysisk med mina barn och de gånger jag haft småbarn som levt om inne på en affär, eller bråkat och skrikit på offentlig plats eller hemma har jag inte tvekat en sekund att bära ut i bilen eller upp på sina rum.
En del har tittat ogillande på mig när jag travat iväg med ett argsint, vrålande och sprattlande barn under armen, medans andra har tittat gillande på mig och nickat så där lite uppmuntrande med en blick som säger: "Jag vet hur det kan vara.. stå på dig bara" Från en förälder till en annan.
Jag känner mig tillräckligt säker i min föräldraroll för att jag ska bry mig om vad folk säger. Dyker det upp en konflikt så tar jag den. Vissa gånger är det jobbigt och obekvämt men jag gör det ändå. Jag bryr mig tillräckligt om alla mina barn så jag orkar helt enkelt med även det där som är SKITJOBBIGT ibland. Men visst, nog vore det lättare att inte bry sig. Men än så länge så fortsätter jag. FAST det är jobbigt då och då..
Ibland har man varit helt slut, både fysiskt och mentalt och visst vore det enklare att bara ge efter och köpa det där som barnet skriker efter eller att bara mata ungarna med godis för att vara "snällaste morsan i stan" eller varför inte låta ungarna vara vakna till midnatt och se hemska filmer på tv? Eller serva ungarna med allt de vill ha hemma och lyda deras minsta vink samtidigt som jag låter mig behandlas som en skitig dörrmatta…
Men nej tack! Jag är deras mamma. Inget annat! Och för all del, kanske blir vi "kompisar" när de blivit vuxna? Ja kanske. Men det vet jag ju inget om ännu eftersom jag fortfarande "bara" har barn som är små och ett som har ett antal år kvar till myndighetens underbara artonårsgräns.
Jag har sett hemska exempel på när föräldrar är sina barns kompisar. Och vissa beteenden som de barnen uppvisar mot sina föräldrar är ingen vacker syn.
Mamman som ständigt belönar sin lille son med leksaker och godis trots att han har ett beteende som skulle behöva en ordentlig förälder som orkar och kan sätta gränser. Han tackar sin mamma genom att använda våld i massor mot henne. Hon fortsätter vara polare med grabben och matar honom med ännu mera glass och godis och höjer aldrig ens rösten. Och stackaren bara skriker efter gränser.
Eller Pappan som spelar våldsspel på datorn med sina barn och där ungarna får frispel när pappa inte har tid eller om de inte får sitta vid datorn.
Eller mamman som går på ständig shopping med sin dotter och lär henne allt om hur man blir "lycklig" genom att äga massvis med märkesprylar. Hmm.. det blir jobbigt när hon blir arton.. vem ska upprätthålla den standarden? Ooops…
Eller den lata tjejen som ringer sin mamma jämt och domderar henne och bestämmer över den stackars kvinnan TOTALT.. Och sorgligt nog lyder mamman hennes minsta vink. Sjukt eller vad? "Handla det, skjutsa mig hit o dit, gör det o det, var min SLAV"
*fnyser*
Eller grabben som får hänga med sin morsa som nån liten partypolare och hänga runt på fester vid vilken tid på dygnet som helst.
Är man förälder eller kompis då? Vad funkar bäst?
Nä, barnen får ha sina egna polare så har jag mina. Jag är deras mamma och de är mina barn och jag har ett jävligt viktigt uppdrag som morsa.
Att vara förälder är det viktigaste uppdrag man har i livet.
Väljer man att bli förälder ska man ta det ansvaret som följer med också!
(Med detta inlägg vill jag poängtera att jag fortfarande skiter i vad folk tycker om mitt föräldraskap som jag vet avhandlas i stugorna då och då)
Håll till godo!
Något som jag tänkt på ett tag och som är så uppenbart FÅNIGT är när en och annan lokal politiker skriver om andra personer i andra partier och allt vad de gör fel…
Men *SUCK*
Tyvärr så verkar det beteendet aningens överrepresenterat och förankrat hos ett visst parti… (Gnällpartiet?)
Men *suck* igen..
Jag skiter oftast i politiska debatter men trots detta vet jag var jag står politiskt. Men allvarligt talat politiker: Sluta gnäll och namedroppa era klagomålsobjekt i Era bloggar. Skriv hellre om det NI/ DUtänker göra bra/bättre istället för att gnälla om vad de andra gör dåligt.
Ni verkar inte fatta att det är helt fel väg att gå. Det där gnället gör bara att Ni tappar (ännu mer) i förtroende!
(Va? Nä, jag är inte sur.. Jag har ju sovit så gott!)
Haha…
Alla som hängt med ett tag vet ju att jag skrivit en hel del om socialtjänsten i Umeå och att de ställt till med en hel del som de en vacker dag ska få stå till svars för.
Nu märkte jag detta:
När man skriver ordet socialtjänst i den lilla sökrutan i MIN EGEN blogg så kommer det fram…. NOLL träffar.
Är det inte fler än jag som tycker att det är märkligt?
Med tanke på att a-l-l-a andra ord är sökbara menar jag? Ojoj.. det bäddar ju nästan för en slags konspirationsteori och nu hoppas jag verkligen att det finns fler än jag som jobbar på för att SOCIALTJÄNSTENS så kallde metoder för utredningar här i Umeå ska granskas. Hoppashoppashoppas
Nåväl, du som är in här och letar ska absolut finna. Du får söka på "utredning" och "soc" helt enkelt. Då dyker det ju upp några spännande saker i alla fall.
Däremot skulle det vara spännande och intressant att höra av någon som jobbar på VK varför det inte går att söka på ordet "socialtjänst" i min blogg. För i andra personers blogg kan mann hitta ordet socialtjänst när de skrivit om den. Men inte i min och jag vill veta varför!
*Väntar med spänning på svar*
(Åh, nu är Helena så där JOBBIG igen… *suck*)
…läste jag om i vk alldeles nyss.
Det står massor av bra tips som man bör tänka på som förälder och hur man upptäcker om ens barn eller någon annan använder droger. Skitbra!
Jag själv trillade aldrig dit på droger efter att som femtonåring hittat en kompis, överdoserad med en spruta heroin i armen. Jag blev så galet rädd den gången att jag nästan kissde på mig och ångesten jag kände då går inte att beskriva med ord.
Som tjugoettåring flyttade jag till Göteborg där några av mina flickvänner gärna partyknarkade och snortade i sig allt möjligt på skitiga krogtoaletter medans jag stod ensam i baren och väntade medans jag drack en öl eller två. När de kom tillbaks kände jag mig oftast rätt ensam ändå eftersom vi befann oss på lite olika plan eller hur man nu ska uttrycka det hela.
Jag umgicks inte länge med dessa… Min rädsla för droger har alltid varit så djupt rotad i mig och den enda gången jag tagit droger var ytterst ofrivilligt då jag blev sjuk i min njure och låg inlagd i två veckor på lassa hög på morfin. Efter en vecka såg jag troll i hörnen på nätterna. Obehagligt nåt fruktansvärt och jag var rädd jämt. Som tur var så jobbade min mamma natt på lassa så jag kunde ringa till henne när det var som läskigast.
Men det otäckaste ALLA kategorier är att se hur några personer i min närhet som låtit både alkohol och droger förvrida hela deras värld och även andras.
En del av dem finns kvar i mitt liv, dock på avstånd och de vet att jag finns och att jag älskar dem även om vi sällan ses eller pratar i telefon.
Ett par av dem har jag rent av skickat ut ur mitt liv och ingen av dem har möjlighet att återvända då det gick så långt att till och med kärleken tog slut. (Tro mig! Det KAN hända oavsett hur släkt eller familj man än är) De som ställde till med mest kaos i mitt liv och som har de största egotripparna bestående av sig själva, knark och alkohol orkar jag helt enkelt inte med. De är och kommer aldrig mer att vara välkomna i mitt liv.
Sad but true!
Nåväl, lite av min egen historia som innehåller alldeles för mycket knark och sprit utan att det för den skull passerat i min hjärna och mitt blodomlopp. Ändå är jag less.
Ser att jag som vanligt skrivit för långt som det blir ibland när jag blir känslosam men jag vill uppmärksamma ALLA umebor på detta:
Kring Nydalasjön på den östra sidan hittade jag sist jag sprang en runda några färgglada förpackningar som innehållit spice. I sjön vid kärleksviken finns flera grillplatser och i vattnet låg ölburkar, pringlesrör och så dessa jävla knarkpåsar.
Så även om det är kulturnatta och mycket jippon i city så kan det löna sig att "think outside the box" eller utanför centrumfyrkanten kanske man ska säga…
Bor du nära Nydalasjön och är en närvarande vuxen som bryr dig om dina egna barn och andras så tycker jag att du ska ta dig en tur dit någon kväll. Det går även att köra bil ända fram till bommarna vid kärleksviken och där kan du hitta mycket om du bara orkar leta. Och om du orkar se och förstå.. Vem vet? Kanske kan du till och med rädda någon som behöver räddas?
But sometimes it’s just too late..
Ibland blir jag allvarligt oroad över vissa saker som sker framför näsan på oss varenda dag.. helt sjuka saker som folk i allmänhet verkar rycka på axlarna åt idag, precis som att det inte spelar någon roll längre.
Ehrm.. JA! Jag vet att det får mig att framstå som en sur jävla kärring som bara är en bakåtsträvande glädjedödare. Men tro mig: En vacker dag vaknar även DU till och tycker att det är för jävligt… Ja, kanske till och med DU kommer att slita blicken från den där sjuka dokusåpan om vidriga, egotrippade, helsjuka och människoföraktande tanter i Hollywood. Eller om supande, rökande, mobbande och direktsända pippande och sinnesslöa individer…
Jaa.. vem vet.. Kanske kommer någon att hinna göra NÅGOT? Innan det är dags för mig och min generation att bli gamla.
Kan ni fatta att det var över tio tusen männikor som sökte till Big Brother? Medan folk som söker in på omvårdnadsprogrammen runt om i landet minskar drastiskt?
TÄNK… efter…
Bara en liiiten stund…
Vad det innebär!
Har du tänkt klart? Bra! Javisst vet jag ju att det är ett så kallat "lågstatusyrke" och att det är halvtaskigt pröjs.. men ärligt talat, vill vi verkligen ha en större grupp människor (unga, idiotiska, fattiga och lågutbildade) som söker sig till sjuka och vidriga dokusåpor ska gå omkring och tro att det är något man kan leva på?
Att tro att vuxenlivet går ut på att slänga omkring med en gucciväska på stan hela dagarna, sitta och hänga med polarna på glassiga fik och dricka latte medans hundratusentals kronor ramlar in på kontot utan att man lyfter arslet ens, eller att tro att det är normalt att knulla omkring offentligt, posera glatt med kukar upptryckta under näsan, att tro att den typen av "sysselsättning" är något hållbart för ett framtida vuxenliv?
Så Vem fan ska ta hand om mig och min generation när vi sitter gamla på hemmet och kanske blivit smått dementa där vi lallar omkring och försöker sno grannens piercingringar eller leta efter våra barn som aldrig hälsar på oss där vi sitter? Ska blonda bimboLisa förstrött sitta och drömma om hur hon blir påsatt i direktsändning medans jag sitter där i en blöt blöja som skulle varit bytt redan dagen innan?
NEEEJ….
Jag vill inte det!
(Du aktiverade väl ironilinsen?)
Orkar inte skriva mer om den här skiten, men det irriterar mig något fruktansvärt att det ens FINNS sådana här program som gör barn och unga till mediakåta idioter.
Och det irriterar mig att vuxna låter sina barn och unga se sån här skit.. Åldersgränser finns ju av en anledning och egentligen ska ju inte ens vuxna se sånt här. Och jag vet att DU tycker att jag är en jävla gnällig bitch, men jag kan inte rå för att jag utan att ens tänka på det IDIOTFÖRKLARAR alla dem som ser såna här själadödande och vidriga saker på tv.
Är Era egna liv verkligen så trista?
Think again!
Dessutom bidrar ju du som tittar till den framtida FÖRDUMNINGEN av människosläktet!
Såklart du gör…
…har jag haft i några dagar så nu har jag gjort slag i saken och sagt upp bägge mina telefonabbonemang. Så i Augusti så blir det ETT nytt abbonemang och ETT nytt nummer som jag tänkte skulle få vara hemligt för alla utom familjen, vännerna, jobbet, skolan, dagis och kanske några till om det är nödvändigt.
Dessutom har vi ju numera en hemtelefon som man knappt minns att man har. Synd för den tänker jag börja använda lite oftare.
Hursomhelst, det ena numret har jag haft i över tio år (!!) och med tanke på hur många som har mitt nummer och som inte borde ha det så känner jag nu att det enda sättet att minska den här jäkla man-är-så-jävla-tillgänglig-dygnet-runt-så-att-det-börjar-vara-helt-sjukt grejjen så tar jag hela skiten ett steg till.
För även om jag stänger av ljudet på min mobila lur efter klockan tio på kvällarna så händer det ofta att man fått sms eller har missade samtal precis när som helst mellan 22 och 07. Det kan vara allt från att någon frågar om man kan skjutsa / hämta. Eller någon som undrat "Hur ere me dig nuförtiden då?" eller någon som undrar om man ska ses nästa dag eller vad som helst. Alltför ofta är det även såna här JÄVULSKT irriterande kedjesms som inte går ut på ett jävla skit annat än att man ska skicka det till tio personer eller såna här masshälsningar som bara gör mig jävligt less. (Finns det en tanke som du vill skänka just MIG så skicka hellre något personligt nästa gång. TACK!) Avskyr massutskick. Det är både onödigt och oförskämt!
Så ja.. det är dags att byta nummer. Har insett att en hel del nummer i min egen telefonbok är i det närmaste okända för mig och det skapar också lite irritation när man måste kolla på eniro då och då för att man kanske varit osmart och bara skrivit in ett förnamn. För numera har man ju en hel del nummer till andra mammor och pappor med tanke på att man är mamma till både en trettonåring och en sjuåring som har egna och ganska stora kontaktnät.
Personer som jag inte varit i kontakt med under det senaste året plockar jag bort från min telefonbok och personer som jag inte vill ska ringa mig kommer jag ju av naturliga skäl också plocka bort.
Jag tror att det kommer att bli ganska skönt och jag tror att den här känslan av att man borde och måste och ska vara tillgänglig jämt och ständigt kommer att försvinna den med.
Vad tror ni?
Min kära C2 som jag både älskar och avskyr..
Nu är det dags att klippa den ofrivilliga navelsträngen…
…
…
Fast det blir först i Augusti!
haha…
Inte här för DIN skull.. men för MIN!
Always nice bloggtalk: