Alla som följt min blogg vet ju att varje gång jag befinner mig i denna lapplandshåla så brukar jag få massor med nya uppslag, tankar som vaknar, insikter som slår mig med full kraft och en hel del annat som är bra att ha i bagaget då jag kommer hem till mina nära och kära.

Ibland blir jag faktiskt alldeles hemmablind och tänker kanske inte på hur mycket skit jag faktiskt står ut med när jag lever mitt lilla svenssonliv kring Umeå med omnejd.

Det slog mig idag då det är marknad här och man träffar en och annan gammal bekant på stan.

För HUR kan det komma sig att folk man inte sett på X antal år ställer sig sig och öser en massa gnäll och skit över en? Men som inte bryr sig om att fråga "Men hur mår DU då och vad har DU gjort sen sist?"

Fascinerande. Det kan ju inte vara en slump att de väljer ut just mig som känslomässig soptunna?! På något jäkla sätt så måste jag ju inbjuda till det?

För de senaste månaderna, veckorna och dagarna har jag bara hört dylikt:

"Det är så synd om mig för att blablabla….."

"Jag är så sjuk och jag har så ont och blablabla…."

"Alla är så dumma mot mig för att blablabla…."

"Jag kan inte för att blablabla…"

"Nä, det går inte för att blablabla…"

Jahaa.. Men vad vill jag då uppnå med det här smått ilskna inlägget?

Jo, nämligen att folk slutar att gnälla så jäkligt HELA tiden. Och om de nu måste gnälla HELA tiden så snälla, gör det till någon annan än mig. Jag är faktiskt ingen soptunna för gnäll och negativa känslor och tankar.

Sedan är jag less på att dessa människor (ja, det finns ett par stycken som håller på så här och tror att det är ok!) ALDRIG frågar hur jag mår, eller hur jag har det. De tar för givet att det alltid är bra, vilket det för all del också är för det mesta. Men det vore förbannat skönt om någon i alla fall ställde frågan. Eller om någon frågar om MINA barn någon usel liten gång istället för att BARA prata om sina barn och redogör vad de gör varje vaken sekund.

En nära vän till mig sa att jag ska ta det som en komplimang. Att folk känner förtroende för mig och ser mig som en stark person som tål att lutas på i vått och torrt.

Visst. Jag får försöka se det som en komplimang, men jag har sedan länge sett vem och vilka i min närhet som JAG kan luta mig på om det skulle behövas. Och det är INTE de som bara hör av sig när de vill ha mig som klagomur.

Det får vara slut med sådant nu. Jag har trots allt ett hus, tre egna barn, en karl, några jobb, lite skolarbete och en handfull vänner och släktingar som jag gärna vill vårda och vara rädd om på det sätt som jag finner lämpligt.

Och om just DU är min vän så vet du varför du är det för då har jag talat om det för dig.

Så vad är då riktig vänskap? Jo, ett givande och ett tagande som få behärskar. Man måste göra bägge med måtta, annars blir man ensam.

Hursomhelst: Jag är ingen bank, inget bemanningsföretag, inget taxibolag, ingen jour, ingen socialtjänst heller….

Men jag är en Helena. Jag har också ett liv… MED innehåll som jag värdesätter högt. Det livet tänker jag fortsätta med.

Så idag kom jag till den insikten att det inte är någon mening att vara en allmän klagomur:

• Därför att ingen ändå uppskattar det.
• Man får inte betalt.
• Det är trist att bara höra gnäll.
• Det finns ingen framtid eller utveckling i att vara en sådan heller.
• Man får inte heller igen tiden man investerat i att lyssna på gnället.

För om jag skulle fortsätta med detta otacksamma och oavlönade arbete så blir jag nog en mycket negativ person själv vilket jag INTE vill bli.

Jag vill fortsätta vara en HELENA med allt vad det innebär, så därför slutar jag skriva detta negativa inlägg……

…..

…..

NU!