over my shoulder.. *trallar*
Ja, till att börja med så säger jag att 2015 har gått så sjukt snabbt att jag inte kan fatta att det är sant.. Kanske beror det på att det har varit ett toppenår?! 🙂 Ja, det tror jag…
De första månaderna var i och för sig skitjobbiga och jag gick omkring som i seg kvicksand och bara väntade… Väntade på vad?! Ja, det visste jag inte riktigt själv men jag visste att vi i hela familjen stod inför ganska stora förändringar och saker och ting skulle utredas och undersökas och testas och provas och diskuteras och dissekeras.. Jag sov bort en stor del av början av vintern och jag var inte ett enda dugg social utanför familjen men jag mådde otroligt bra när jag vaknade ur vinteridet och jag bestämde mig för att ta tag i alla livsomvälvande förändringar allteftersom de dök upp på min tröskel.. Och så bestämde jag mig för att bli en yogi!
Jag vet att det låter som en klyscha, men snacka om att yogan gav mig en ny syn på tillvaron, mig själv och på livet i allmänhet. Jag blev inspirerad sådär i förbifarten och nu, snart ett år senare så mår jag bättre än vad jag någonsin gjort förut! Jag känner mig för all del fortfarande som en nybörjare på många sätt men ändå… vilka fysiska förändringar jag uppnått! Jag säger bara: WOW!!
(Och ett ödmjukt TACK, till yogan och mig själv!)
”Voff, I´m a dog…”
Sedan så började året ta fart på många andra plan. Jag insåg att jag behövde både stimulans och utveckling och jag sökte alla vägar till förbättringar för både mig själv och min familj. Jag ville göra mer roliga saker och jag frågade mig själv allt oftare: ”Helena, vad behöver DU?!”
Ja, det var mycket det och det mesta som jag ville göra har jag faktiskt gjort. Jag bytte jobb, jag ändrade mitt sätt att se på vissa saker, jag bytte ut en del av mitt umgänge (men sparade såklart de bästa) och jag gjorde en och annan praktisk förbättring i min vardag. Jag försökte fokusera mer på det lilla för att få det stora att funka och det visade sig vara rätt strategi!
Vi hängde en del i Gällivare också bland både nya och gamla släktingar och familjemedlemmar!
En tur till Sammakko hann jag också med denna vårvinter!
Vy över Sammakkosjön..
Och dagen efter en vy över havet någonstans mellan Umeå och Övik!
Jag drog till havet och hittade på en liten ritual som verkade funka finfint!
Har förstått att vatten är mitt favoritelement:
Elementet Vatten är det känsliga och renande elementet, det undermedvetna symboliseras av detta element, alltid i rörelse och aldrig vilande, precis som havet! Vatten är ett feminint element som ger oss tårar när vi är ledsna, stöd när vi simmar, liv när vi är uttorkade, eller dränker oss i regnoväder.
Vatten genomströmmar alla former av liv och ger grönska och friskhet; det väller fram eller strilar lugnt och därför representerar vatten känslor som också kan välla fram. Utan känslor skulle själen vara en ofruktbar öken bestående av beräkningar och spekulationer baserade på våra reaktioner på den fysiska omgivningen. En dålig kontakt med vatten gör en människa torr, reserverad, kall och passiv.
(Källa: paranormal.se)
Salusand
Sedan tackade jag Nej till något mycket spännande, för att tacka Ja till något ÄNNU bättre… och det har jag aldrig ångrat! Från och med nu så har jag rätt sorts flow i mitt liv och så ska det förbli. (Hörde du det 2016..?) 🙂
Jag kan flyga… jag e inte rädd..
😀
Jag projektade litegrann hemma…
Det är ju så kul!!
Och mer då? Ja, sista halvan av året går närmast att beskriva som en snabb raksträcka in i mål. Allt har gått bra, förutom minstingens hörsel som krånglar igen men det löser sig om några veckor då det är dags för ännu en operation av de stackars små öronen…
”De e bara vovven som hajjar när öronen pajjar”
Sedan så har vi fått diverse ”A-Ö” i familjen och med det så menar jag en och annan diagnos som har med NPF att göra. Jag är en glad och stolt mamma till x antal barn som har lite ditten å datten.
Alla som känner mig vet ju att jag alltid har varit intresserad av frågor som rör alla möjliga diagnoser. Jag lyfter gärna frågor, jag ifrågasätter, jag försöker förbättra och framförallt så vill jag FÖRSTÅ och veta mer och det önskar jag också att alla andra kunde göra också.
Jag kommer kanske att skriva om vissa saker då och då rent allmänt, men jag kommer inte att dela saker som handlar om barnen och som är av mer privat karaktär. Men jag tycker ändå att det är okej att berätta att vi, jag och min familj numera kommer med plusmeny och extra allt i form av olika diagnoser och bokstäver!
Jag menar… vi är ju fortfarande VI med allt vad det innebär och jag kan i alla fall berätta att jag är väldigt glad och stolt över att vara morsa till barn som har särskilda behov. Livet med dessa barn är ett ständigt äventyr och vi hinner aldrig ha tråkigt. Det är full fart och det enda som skiljer oss från andra är väl egentligen att vi alla har ett mycket större behov av struktur, rutiner och förutsägbarhet… Men jag har några fantastiska guider i frågor som rör barn med NPF och tillsammans så gör vi det bästa av det mesta! Vi är inte ensamma och jag upplever inte heller att vi har det svårt eller jobbigt som så många andra som jag träffat verkar uppleva det..
Och det är så sant som det är sagt:
”Det är inte hur man har det utan hur man tar det som räknas…”
Har man dessutom turen att vara gift med världens bästa man så fixar man allt och lite till!
Vad hände mer under detta spännande år då? Joo… vi blev med ny soffa.. Och den är väldans barnvänlig och inbjudande och en riktigt trevlig bekantskap för oss alla… Ikeasoffor är inte så tokiga faktiskt!
Ikea Kivik is the shit…
Sen borde jag ju förstås säga något om håret också. Balsammetoden har pågått i ungefär ett och ett halvt år nu och det är fortfarande en av de bästa sakerna som jag gjort för min hälsa, mitt välbefinnande och mitt hår.. Jag har insett att jag under denna tid som gått också har sparat en hyfsad summa pengar också och det är ju en bonus i sig!
Balsammetoden och no poo 1,5 år senare..
Jag är nöjd!!
Sen har jag inte så mycket annat att säga om det gångna året annat än att jag ser fram emot ett lika bra år nu, 2016. Jag har en och annan ny utmaning att ta mig an framöver, men jag är inte lika oroad över saker som jag varit tidigare. Kanske beror det på allt jag har omvärderat? Kanske beror det på att jag dragit ner på farten? Kanske beror det på att jag lärt mig saker som jag aldrig trodde att jag skulle kunna? Eller beror det på att jag har rätt umgänge? Eller… kan det bara bero på någon slags medelålders mognad…??
Haha… jaa… kanske!
Nyårsafton spenderades i alla fall i goda vänners lag. Jimpa fixade årets första puss och nu säger jag bara:
Välkommen 2016
Lets do this!!
Always nice bloggtalk: