Kategori: Betraktelser

Attraktivt…

Av , , 8 kommentarer 10

Jag har sagt det förut och jag säger det igen:

Det är otroligt manligt och attraktivt med män och pappor som tar ansvar för sina barn och som tar sin papparoll på största allvar.

Så kallade "män" (Ett annat ord vore verkligen på sin plats här" hmm… skitstövlar kanske?") som INTE tar hand om sina avkommor ska man passa sig jäkligt noga för. Dessa typer gör livet jobbigt en lång tid framåt beroende på hur gamla barnen är. Jag har många kompisar som är ensamstående mammor till fantastiska ungar. Friska, härliga, glad och mysiga ungar. Mammorna kämpar dubbelt så hårt för att fylla tomrummet efter en bortavarande pappa. Inte en lätt uppgift. En uppgift som de flesta ändå lyckas ro i land trots att de har det förbenat jobbigt emellanåt.

För ni ska veta att det är som att slåss mot en osynlig fiende att försöka fylla tomrummet efter en frånvarande förälder. Det är i princip NÄSTAN omöjligt!

I alltför många fall så har papporna flytt fältet och skaffat sig nya avkommor som de tar bättre hand om än sina första.

Visst är det märkligt??

 

Hur deras nya kvinna och avelskompis ens kan vilja ha den här "mannen" fattar jag inte? Jag menar.. han har ju klart och tydligt visat hur det ska gå till. När det inte passar längre så drar han vidare och skaffar nya barn och skiter fortsättningsvis i sina "begagnade" barn.

Borde inte kvinnor vara livrädda för snubbar som inte tar hand om sina barn som fanns innan dem?

Nä, ingen idé att fundera på detta ännu en gång. Vi skyller väl på taskiga gener eller något.

Sen som en liten avslutande reflektion vill jag också säga att det är synd att inte fler killar tycker att det är attraktivt med moderliga morsor som tar hand om sina barn i vått och torrt. Nä, en sån kvinna är ju bara trist och tråkig.

Nä, silikonstinna partybrudar ska det vara! Gärna såna som också skiter i sina ungar och sätter sig själv i första rummet!

BLÄ!!

"Min pappa säger att han alltid vill va min pappa och att han alltid vill va me Mig. Vilken tur"

 

 

Våld som nöje VS nöjd med våld?

Av , , 10 kommentarer 12

Efter Breiviks kallblodiga framfart i vårt vackra grannland så beslutade ett antal norska butiker för att inte sälja en viss typ av tvspel.

En viktig markering och ett sätt att ta avstånd.

En sådan här diskussion brukar kunna bli sida upp och sida ner i all oändlighet i vissa forum men jag ska hålla mig så kort jag kan, för i slutändan gör ju alla såklart som de vill ändå utan att bry sig om eventuella konsekvenser (även om man såklart inte kan lasta tvspel för all galenskap som finns i världen)

Av mina tre barn så har jag två stycken som gillar spel och tv-spel. Dock så äger vi varken tv-spel eller andra dataspel i vårt hushåll. Vi föräldrar har gemensamt tagit det beslutet att det inte ska finnas sådant i vårt hem.

Ibland hälsar sexåringen på hos kompisar där han spelar tv-spel med dem. Vi har försökt lära honom att han ska komma och fråga oss om det är spel han får spela.

Han får gärna spela spel där man jagas av sköldpaddor, äter äpplen, kör rymdskepp, jagar guldpengar eller vad det nu kan vara. Men han får INTE spela våldsspel.

Ibland hälsar Viggo på hos barn som vill att han ska spela med dem. Viggo kommer då hem och frågar om han får spela och ibland har vi följt med för att prata med en mamma eller pappa för att kolla vad det är kidsen vill spela. Ibland har det varit barnförbjudna spel som går ut på att man ska skjuta, knivhugga eller på annat sätt ta livet av folk som kommer i ens virtuella väg.

Horribelt! Min sexåring får absolut inte hamna i en värld där man för nöjes skull ska frossa i våld och ta livet av andra. Överhuvudtaget så har jag faktiskt svårt även när vuxna sitter och spelar krigs eller våldsspel.

Jag menar: Vi har en verklig värld där det pågår vidriga krig och där barn och vuxna lemlästas, mördas och våldtas varje dag. Dygnet runt år efter år. Så jag kan INTE förstå varför man själv vill skapa den här typen av våld för "nöjes skull" hemma i vårt trygga lilla vardagsrum.

Jag blir rent äcklad över hur folk kan tycka att det är roligt. Någonstans så har ju alla människor sina egna personliga gränser vad gäller det mesta, men jag har faktiskt svårt att förstå varför man låter sina barn "roa" sig på det här sättet. Det är ganska motbjudande och åldersgränser finns ju trots allt av en anledning.

Så min fundering handlar ju även lite om varför vi ska skapa egna, virtuella hemskheter när världen är full av verkligt elände? Är det egentligen så konstigt att folk i allmänhet har blivit så otroligt avtrubbade då det gäller våld mot andra människor?

Vi matas ju ständigt med allt möjligt skit via alla medier som finns så det känns ju inte som ett bra alternativ att medvetet sätta ungarna framför obehagliga våldsamheter som ska tryckas in i både deras medvetande och som även hamnar i deras undermedvetna och som kan ställa till det för dem en vacker dag.

Jag är övertygad om att ju mer man spelar våld, desto mindre blir ens förmåga till empati. Det känns i alla fall logiskt att tänka så. Det är vad JAG tror på.

Läs gärna om hur våldsamma spel stressar kroppen också.

"Va?! Dog han? Men det var ju inte meningen… jag sparkade honom bara två gånger i huvudet och högg kniven i honom en enda gång så hur fan kan han ha dött av det lilla?"

"Hoppas du har ett par extraliv för nu DÖDAR jag dig"

 

 

Hämnden är ljuv…?

Av , , 8 kommentarer 10

…kanske mina barn tycker när jag blir gammal och så startar de en blogg och skriver så mycket skit de bara kan om sin gamla morsa.

Ja, den dagen den sorgen får jag väl tänka då!

Ibland är jag så kluven då det gäller barnen i bloggen. Vissa dagar så är de ju så där fantastiska (som ju såklart ALLA föräldrar tycker om just sina kids) och ibland är de ju så där allmänt osnutna som de flesta ungar också kan vara ibland.

Ibland känns det som att jag kanske berättar för mycket och ibland kanske det inte är så lämpligt med bilder på kidsen. Fast jag tror att jag håller mig inom en ganska anständig ram i alla fall.

Jag läste Katrin Zytomierskas blogg i ett par år. Hon var rätt så kul och jag följde hennes graviditet och lille Ringo i magen med spänning.

Men en dag då jag klickade in mig på hennes blogg så hade hon en bild på lille Ringo där han låg nedbajsad i en balja.

Och jag måste säga att hur provokativ, uppkäftig, elak och smått rolig den här donnan än varit tidigare så blev det som ett brutalt uppvaknande och jag svor att aldrig klicka in mig i hennes blogg igen. (vilket jag faktiskt bara gjort en gång sedan dess och denna gång fick man se hela Ringos nakna lilla rumpa bredvid pappas)

Om sisådär femton år så kanske lille Ringo vill blogga? Kanske vill han ta lite smygbilder med pappa Bingos kamera och likt en paparazzi gömma sig bakom duschdraperiet för att sedan hoppa fram och ta några bilder på mamma Katrin då hon står där och känner sig allt annat än fotovänlig en tidig morgon då man brukar känna sig så där skrynkel-morsa-ful-jag-behöver-sova-fem-timmar-till-dessutom-har-jag-glömt-att-tvätta-bort-mascaran-igår-så-jag-ser-ut-som-en-tvättbjörn..

Ja, ni hajjar antar jag?!

Jag har märkt att många som är mammor för första gången oftast skriver mer om bajs och kiss. Nästan som att de är förvånade över att deras lilla barn gör sådant. De talar gärna även om sina egna kroppsliga funktioner och berättar om både sitt kiss, sitt bajs och när de har mens.

Jag blir både chockad och lite småäcklad, men å andra sidan så skriver ju folk om precis vad de vill i sina egna bloggar. Men en liten varning kanske vore på plats innan man klickar in sig i en dylik blogg? Typ varning för avföring och kroppsvätskor?

Haha.. nä, bara skojade.

Men en sak skojade jag INTE om.. och det är att barnen kanske en vacker dag vill ge igen och då när ni gamla avdankade bloggmorsor slutat blogga och sitter i ert eget bajs i en gammal blöja sent på ålderns vinter bortglömda på något hem, så ska ni inte bli sura om era då medelålders barn fotar er och lägger ut det i en blogg!

Kom ihåg det!

What goes around.. comes around!

"Poopmorsor—> NEJ Tack!!"

 

Almanackan full av i-landsproblem…

Av , , 4 kommentarer 10

…varendaste dag. HUR i helskotta kan det komma sig?!

Det är möten, bilbesiktningar, tandläkarbesök, läkarbesök, utvecklingssamtal, frisörbesök, hattande än hit och än dit..

*suck*

Jag har även skola och jobb som ska varvas så gott det går och som att inte det vore nog så har jag en stycken sambo och tre barn som vill ha sin lilla del av mammakakan (det vill säga: JAG! Haha..)

Det är lite trist att inte ha så mycket att skriva om just nu. Jag tänker som vanligt för mycket ibland och jag skäms över mina futtiga i-landsproblem som ter sig jobbiga på ett fånigt sätt.

Såg häromdagen en oerhört obehaglig film om kvinnlig könsstympning. Det är så många som ca sextusen små flickor som blir utsatta för detta V-A-R-E-N-D-A dag i världen i vår moderna tid. Fy fabian. Och här gnäller vi över de mest banala saker.

Ibland skäms jag för saker som jag anser vara problem. Jag ska nog ta och tänka om litegrann.

Konstaterar i alla fall att världen är smått galen på en del håll och inte kan jag göra ett skit åt det.

*arg,ledsen och jävla förbannad*

Håll med om att världen ÄR galen när tioåriga små tjejer vill se ut som vuxna porraktriser i i-länderna och de tioåriga småtjejerna i u-länderna könsstympas, (och DÖR i 20 procent av fallen)  gifts bort och tvingas föda barn och skadas för livet.

Näe, det är groteska skillnader på:

problem

och:

PROBLEM

Ja, ni fattar ju var jag vill komma. Jag ska hädanefter försöka vara mer ödmjuk inför livet och allt vad mitt liv kan tänkas erbjuda. Mina barn har hela kroppsdelar och är friska och glada. Vad mer kan jag begära? Vad mer FÅR jag begära?

Nåväl, jag ska inte skriva mer om det här nu. Ikväll kan jag ändå inte lösa några globala orättvisor så jag tar nog och lägger mig istället.

Godnatt och sov gott alla!

Vad lär DU dina barn egentligen?

Av , , 8 kommentarer 6

En läskig grej hände häromveckan…

Sexåringen hade med sig en ny liten kamrat hem till oss. Den lille kamraten letade på bägge våningar innan han slutligen frågar mig "var vi har våra tv-spel??"

Jag svarade precis som det var:

"Vi har inga tv-spel hemma hos oss för vi vill inte ha sådana saker i vårt hus. Vi tycker att man ska leka istället"

Den lille kamraten frågade då:

"Vaah? Har ni inte ENS ett Nintendo DS??? Vi har bla bla bla… och så har vi ett blabla bla och ett WIIIII…)

Jag svarade återigen att vi inte tycker att tv-spel är något för vår familj.

Jag hörde honom senare fråga sexåringen varför han inte hade någon tv på rummet. Sexåringen svarade något kul i stil med: "Den HÄR kan jag ha som tv" eller nåt liknande.. Fast jag vet inte vad det var han visade kamraten. Det var i alla fall ett skojigt svar. Med fantasi kan ju en tv se ut precis hur som helst.

Nåväl. Några dagar senare kommer den lille kamraten cyklandes till vår gård på en cykel som ser ut som rena rama rymdskeppet. Sladdar, växlar, bromsar och diverse detaljer som gjorde cykeln till en slags värstinghoj.

Grabbarna står ute vid sina cyklar och visar upp sina ögonstenar för varandra. Viggo är otroligt stolt över sin fina cykel i bmx modell. Köpt begagnad förra året och som härstammar ända från åttitalet.

Jag ser genom fönstret hur den lille kamraten ställer ifrån sig sin glimmande cykel och stegar upp på vår stengång. Han plingar på dörren och öppnar.

Jag går ut i hallen och säger hej. Han tittar på mig och säger:

"Är inte Viggos cykel SPLITTERNY??"

Jag svarar: "Vi köpte den där cykeln förra året så den är inte ny. Men visst har han en fin cykel?"

Den lille kamraten svarar:

"Näe, den är ju inte SPLITTERNY"

Ja, vad säger man? Det är ju inte ungens fel att han tycker att vi är konstiga som inte äger några tv-spel. Inte heller är det ju hans fel att han tycker att Viggos cykel är skräp eftersom den inte är SPLITTERNY.

Men så kanske det blir om man har föräldrar som tycker att de är så oändligt mycket bättre än alla andra då de förser sina barn med tv-spel och SPLITTERNYA cyklar.

*SUCK*

Usch.. jag tycker bara att det är sorgligt. Både för Viggo och hans lille kamrat. Det kan ju inte bli annat än fel om man redan när man är liten ska växa upp i den tron att man är bättre än alla andra bara för att föräldrarna tror att de är det!

Sad, sad situation!!

 

Sorgligt men sant!

Av , , 8 kommentarer 5

Alla som följt min blogg vet ju att varje gång jag befinner mig i denna lapplandshåla så brukar jag få massor med nya uppslag, tankar som vaknar, insikter som slår mig med full kraft och en hel del annat som är bra att ha i bagaget då jag kommer hem till mina nära och kära.

Ibland blir jag faktiskt alldeles hemmablind och tänker kanske inte på hur mycket skit jag faktiskt står ut med när jag lever mitt lilla svenssonliv kring Umeå med omnejd.

Det slog mig idag då det är marknad här och man träffar en och annan gammal bekant på stan.

För HUR kan det komma sig att folk man inte sett på X antal år ställer sig sig och öser en massa gnäll och skit över en? Men som inte bryr sig om att fråga "Men hur mår DU då och vad har DU gjort sen sist?"

Fascinerande. Det kan ju inte vara en slump att de väljer ut just mig som känslomässig soptunna?! På något jäkla sätt så måste jag ju inbjuda till det?

För de senaste månaderna, veckorna och dagarna har jag bara hört dylikt:

"Det är så synd om mig för att blablabla….."

"Jag är så sjuk och jag har så ont och blablabla…."

"Alla är så dumma mot mig för att blablabla…."

"Jag kan inte för att blablabla…"

"Nä, det går inte för att blablabla…"

Jahaa.. Men vad vill jag då uppnå med det här smått ilskna inlägget?

Jo, nämligen att folk slutar att gnälla så jäkligt HELA tiden. Och om de nu måste gnälla HELA tiden så snälla, gör det till någon annan än mig. Jag är faktiskt ingen soptunna för gnäll och negativa känslor och tankar.

Sedan är jag less på att dessa människor (ja, det finns ett par stycken som håller på så här och tror att det är ok!) ALDRIG frågar hur jag mår, eller hur jag har det. De tar för givet att det alltid är bra, vilket det för all del också är för det mesta. Men det vore förbannat skönt om någon i alla fall ställde frågan. Eller om någon frågar om MINA barn någon usel liten gång istället för att BARA prata om sina barn och redogör vad de gör varje vaken sekund.

En nära vän till mig sa att jag ska ta det som en komplimang. Att folk känner förtroende för mig och ser mig som en stark person som tål att lutas på i vått och torrt.

Visst. Jag får försöka se det som en komplimang, men jag har sedan länge sett vem och vilka i min närhet som JAG kan luta mig på om det skulle behövas. Och det är INTE de som bara hör av sig när de vill ha mig som klagomur.

Det får vara slut med sådant nu. Jag har trots allt ett hus, tre egna barn, en karl, några jobb, lite skolarbete och en handfull vänner och släktingar som jag gärna vill vårda och vara rädd om på det sätt som jag finner lämpligt.

Och om just DU är min vän så vet du varför du är det för då har jag talat om det för dig.

Så vad är då riktig vänskap? Jo, ett givande och ett tagande som få behärskar. Man måste göra bägge med måtta, annars blir man ensam.

Hursomhelst: Jag är ingen bank, inget bemanningsföretag, inget taxibolag, ingen jour, ingen socialtjänst heller….

Men jag är en Helena. Jag har också ett liv… MED innehåll som jag värdesätter högt. Det livet tänker jag fortsätta med.

Så idag kom jag till den insikten att det inte är någon mening att vara en allmän klagomur:

  • Därför att ingen ändå uppskattar det.
  • Man får inte betalt.
  • Det är trist att bara höra gnäll.
  • Det finns ingen framtid eller utveckling i att vara en sådan heller.
  • Man får inte heller igen tiden man investerat i att lyssna på gnället.

För om jag skulle fortsätta med detta otacksamma och oavlönade arbete så blir jag nog en mycket negativ person själv vilket jag INTE vill bli.

Jag vill fortsätta vara en HELENA med allt vad det innebär, så därför slutar jag skriva detta negativa inlägg……

…..

…..

NU!

 

 

Priskåt? Ett mail i min inbox…

Av , , 8 kommentarer 5

…med en intressant fundering. Läs och begrunda:

Priskåt?

 

Situation 1:

 

Du kommer hem till en nära vän och kommenterar hennes kläder, som du tycker är riktigt fina.

”Vilken fin tröja du har!”

”Tack! Den kostade BARA 100 kr på rean.”

Situation 2:

Du kommer hem till en bekant och innan du ens hunnit ta av dig kläderna så trycker bekanten upp diverse saker denne har köpt.

”Tiiiitta! Jag hittade den här kappan för 350 kr. Och vill du se mina nya byxor?” Och innan man ens hunnit svara så trycks de upp under näsan med följande kommentar: ”De kostade baaaaara 249,50 kr!”

Situation 3:

 

Du kommer hem till en annan bekant som har handlat en del kläder och när denne visat upp alla kläder som denne fyndat frågar denne:

”Gissa vad jag betalade för allt det här?!?!”

Du suckar inombords, som att det skulle vara en tävling, men drar ändå till med något:

”350kr?”

”Näää! 244kr!”

Och du kan inte låta bli att lägga till:

”Och 50 öre eller?”

Är det bara jag som reagerar på ovannämnda situationer? Den enorma fixeringen vid pengar.

Om jag kommenterar en väns kläder, eller för den delen en helt okänd persons kläder, för att jag tycker det är fint, då är jag inte speciellt intresserad att höra hur biiiiiiillig (eller dyr) den var. Jag kommenterar den för att jag exempelvis tycker en klänning eller tröja är fin, inget annat. Och då oavsett om den kostar 150kr eller 1500kr. Att hela tiden kommentera priser; den här kostade si och så mycket, tycker jag faktiskt är en dålig egenskap.

Och jag kan inte riktigt säga varför jag tycker det.

Men jag har funderat en del på det… Kanske har det med att vi svenskar inte ”ska” prata priser, speciellt inte om det är dyrt, men jag tror egentligen inte det har med det att göra… Utan att jag helt enkelt inte är intresserad att veta vad saker och ting kostar om jag ger en positiv kommentar åt någon, det är liksom inte priset jag kommenterar eller för den delen vill veta…

Jag skulle aldrig få för mig att vräka ur mig vad saker och ting kostar om jag får en positiv kommentar om något jag har på mig eller om någon tycker att något i mitt hem är fint, såvida de inte frågar om det. Och om någon skulle fråga så kommer jag allt som ofta ändå inte ihåg priset. *hahaa*

Vad tycker du? Är det en bra eller mindre bra egenskap att kommentera priset när du ger en positiv kommentar om kläder, inredning eller ja, vad som helst?

 

Mobiltelefåniga fjortisar…

Av , , 6 kommentarer 3

…Ja, så kallar vi dem just nu. Det senaste är tydligen detta:

"Tja, va vill du heta i min kontaktlista? Svara och skicka vidare, du kommer att få en mycke roligare kontaktlista"

*SUUUCK*

Detta innebär alltså att ungarna själva bestämmer vad de ska heta i polarnas kontaktlistor i telefonerna. Vi snackar "namn" av typen:

Cooolingen, snygga bruden, häftigast på carlshem, miffo och andra fantasifulla och helt knasiga saker.

Jag som mamma får FÖRHOPPNINGSVIS heta "mamma" i kontaktlistan. Men med riktig otur kanske jag heter "tjatiga tanten" eller nåt annat som passar för dagen.

MEN, som alla vet så är jag ju rätt så engagerad i frågan "Barn & mobiltelefoner" vilket genast väcker denna tanke hos mig:

Om jag snabbt behöver bläddra i hennes telefon för att hitta ett nummer till en specifik kompis till henne. HUR ska jag då veta vem som kallas för vad? Om något händer och man snabbt behöver få tag i en unge eller dennes föräldrar och man inte ens kan bläddra i deras riktiga namn. Vad gör man då?

Dessutom så lärde jag mig detta (först) igår:

In Case of Emergency

Bättre sent än aldrig i och för sig!

Ni som har mobilburna ungar. Lägg in ICE i dennes kontaktlista. Ni förlåter aldrig er själv om något händer och ni INTE har gjort det!

På tal om mobilburna ungar. Detta mobila samtal tjuvlyssnade på idag:

"Asså, jag har fan skithöga telefonkostnader. Du spammar ju fan mej hela tiden å jag måste svara på massa dumma sms. Fattarunte att de blir skitdyrt för  mej?"

*skrattar*

Jag blev både road och förskräckt på samma gång. Det verkar ju som att ungarna tror att de måste svara på idiotiska kedjesms som plingar in i luren varje dag. Skrämmande! Jag har i alla fall förbjudit min mobila unge att svara på, eller skicka vidare idiotiska kedjesms. Dessutom har jag lärt henne att hon inte ska eller behöver svara på dumma sms av typen: "vgd?"

Det finns trots allt något slags vett och etikett vad gäller mobiltelefon användande. Tycker jag i alla fall. Sedan gör ju såklart folk som de vill gällande att lära sina barn använda mobilen på rätt sätt. Och det verkar det inte vara alltför många som kan.

googlad bild

Det finns en viktig regel: "Använd telefonen rätt och du får ha den kvar. Använd den fel och du blir utan telefon i x antal veckor"

Sen finns det ju för all del knäppa vuxna också som inte vet hur man använder en mobiltelefon… men det får bli en annan historia…

 

 

Människo och miljövänlig shopping

Av , , 4 kommentarer 5

Dagens bästa tips för nygamla grejer är att besöka Språkgränd 26 på Ålidhem i Umeå.

Där finns nämligen en rolig returbutik med MASSOR av prylar till en billig peng. Har man dessutom tid att bläddra bland kläderna så kan man hitta fantastiska plagg till alla i familjen. Stora som små.

Här finns ikeafynd, vintagefynd, samlarfynd och bara fynd i allmänhet. Den som söker han skall finna och har du tid så kan du säkert gå därifrån med nya saker och en stor del av slantarna kvar i börsen.

Dessutom skänker de en viss procent till välgörenhet. För visst kan du tänka dig att låta pengen gå till föräldralösa barn i Bangladesh än att låta slantarna rulla i våra stora butikskedjor? Butiker som ÄNDÅ aldrig låter dig bli nöjd utan snarare spär på ditt "Jag-måste-ha" begär.

Ta en tur dit, du kommer inte att bli missnöjd!