…Japp! Så lyder budskapet i en av de bästa debattartiklarna jag någonsin läst i Aftonbladet!
För smarta människor är det ju en självklarhet att uppfostra sina ungar till något bättre än… "Kungar" med STORA egon.
För dumma och osmarta ("vuxna") människor skämmer bort sina ungar och gör dem till odrägliga skitungar som tyvärr ingen gillar och som får jätteproblem ju äldre de blir.
Läs och begrunda:
—> HÄR!
Tack till Alf B Svensson som förmedlar logiken denna gång!
…just inget vidare. Idag är en sådan dag.
Vaknar med en hiskelig huvudvärk. Håret står åt alla håll och kanter. Har glömt tvätt i maskinen. Det finns ingen schysst frukost hemma. Kläderna sitter inget vidare. Jag har ont i benen. Jag har glömt att tanka bilen…Osv…
osv…
Men alla mina miniproblem som uppstått för dagen är ju av övergående art och jag är i grund och botten en väldigt positiv människa som uppskattar allt vad mitt liv har att erbjuda.
Den här dagen är det också en dag som kanske innebär extra stor sorg för mamman som förlorade sin lille son på ett fruktansvärt sätt.
Det har gått ett helt år sedan en pappa valde att avsluta sin egen sons liv bara för att straffa och såra. Det är ofattbart och idag går mina tankar till den lille pojkens mamma. Jag hoppas att hon inte känner sig ensam en sådan här dag och att hon kan förnimma närvaron av pojkens energi och minnas honom så som han var.
Som sagt… Mina egna små futtiga så kallade problem är inte ens problem, utan bara små fartgupp i tillvaron. Jag kör över dem så ligger de i dåtid.
Vissa dagar är bättre och en del dagar är sämre.
Men har du friska och levande barn så tycker jag att du ska försöka se dem med nya ögon just idag och verkligen tänka efter vilken rikedom du har.
Var rädda om varandra!
"Life goes on even after a broken heart even if I wish that the world would stop just for a while to give my heart more time to heal"
…på besök en dag.
På kvarteret jobbade massor med gubbar i signalfärgade kläder.
Jag stannade till med barnet och tittade på de grovarbetande männen.
"Vad det LÅTER.. Vad GÖR de för nåt?"
"De lägger asfalt.. Visst är de duktiga?"
"Jaa.. men det luktar inge gott. Nu går vi!"
En av dem var pappa till barnet. Han slängde ett öga på mig. Kanske tänkte han: "Fan vad hon verkar bekant"?
Han tittade snabbt på barnet och kanske tänkte han: "Vilket vackert barn"
Eller så tänkte han inget alls.
Inte ett endaste dugg.
Fast en av världens mest fantastiska skapelser på tjugo kilo stod framför honom.
Han hade antagligen ingen jävla aning…
och kanske…
kanske…
var det lika bra!
THE END!
…lever jag som vanligt. Det funkar bra och jag är så glad att jag lärt mig den konsten för det är svårt att göra det innan man fått rätt redskap. Jag fick dem relativt nyligt och med stor hjälp av min man.
Trots att vi levt ihop länge och känner varandra ganska väl så har han inte lyckats knäcka min kod förrns nu, under det senaste året. Personlig utveckling tillsammans med svåra händelser har gjort att det mesta fallit på plats. Jag skulle tydligen behöva bli närmare fyrtio år innan jag förstod det som ska vara viktigt i mitt liv.
Människor som korsat min väg av en slump och som lärt mig massor… om mig själv. Människor som svept genom min tillvaro och stannat små stunder har också lärt mig mycket av. För nu framgår det så tydligt vad jag vill ha och vad jag inte vill ha i mitt liv. Det jag inte vill ha stänger jag rätt effektivt ute vilket innebär att jag numera inte heller tar åt mig av folks dumheter och problem.
Det jag vill ha har jag lärt mig ganska effektivt HUR jag ska få och jag har ett helt annat lugn i både kropp och själ. Till största delen har jag mig själv att tacka men även min kära make som faktiskt fick mig att förstå hur det skulle gå till.
Det är lättare när man kan säga nej till det man inte vill ha och JA till det man VILL ha.
Egentligen förbannat logiskt men ändå rätt svårt att tillämpa i praktiken.
Jag har i alla fall hittat lämpliga sätt att spara min energi på så att jag kan använda den till mig själv och de jag vill ha i mitt liv.
Och jag erkänner: Jag är så otroligt bakåtsträvande och stenåldersaktig att jag har MINDRE än tio människor i mitt liv. (Förutom familjen alltså) Men jag investerar i dem, jag hinner med dem, jag engagerar mig i dem, jag älskar dem allihopa, jag bryr mig om dem och framförallt: Jag är närvarande samtidigt som min energi räcker åt den viktigaste personen i mitt liv.. Nämligen JAG själv…
Så ibland kan jag inte låta bli att nyfiket undra: HUR gör de som har flera hundra vänner på facebook? Både låtsaskompisar och verkliga vänner samlade i en långrandig namnlista i en virtuell värld där det måste vara svårt att skilja ur pärlorna bland svinen. Så för att göra det lättare för mig själv så håller jag hårt i mina pärlor och släpper aldrig ens in svinen (som jag var så bra på att göra förut)
Svamligt inlägg? Ok, kanske bäst att sluta nurå…
…såg jag när jag kollade in Malmberget. Det är så sällan jag är där eftersom jag för det mesta håller mig nere i Gällivare.
Det jag såg nu fick mig att känna riktigt vemod. Hela kvarter med tomma hus, utslagna fönster och ståltrådsstängsel runt en stor grop som breder ut sig ju mer malm som bryts.
Ett helt samhälle i förfall och som till stor del ska rivas. Jag fick en akut känsla av något som i det närmaste var spöklik och jag kunde nästan höra viskningar från svunna tider i form av skrattande barn och människor som levde bakom de numera flagnande dörrarna och de bortryckta fönstrena.
Det var sorgligt att se och kanske förstärktes känslan av de isande vindarna, det gråa vädret med hot om snöfall och minusgrader.
Antagligen.
Malmfälten… Gällivare och Malmberget är på många sätt så otroligt vackert men ändå så vemodigt och hårt.
Nu nalkas snart myggor och midnattssol men idag ser det alltså ut så här:
Kaptensgropen och Fabiangropen har förenats…
Focushuset till höger.. folk har hoppat därifrån mot en säker död. Sorgligt, otäckt och sant!
Pampiga gamla kåkar som ska rivas..
Inte ens spökena kommer att få finnas kvar..
Det är så sorgligt allting och kanske beror det på att man som barn ändå minns ett samhälle som var någorlunda helt och intakt? Antagligen. Det påminner mig kanske om att jag själv ska rivas och försvinna helt en vacker dag.
Men DET…
..får bli en helt annan historia!
…jaa.. Om jag var en snubbe så skulle det ju finnas MASSOR med saker som jag skulle vilja göra innan jag dog.
(JA! Jag VET att jag skulle låta bli datorer i Gällka men jag kan int låta bli..)
Den här bloggen skulle jag inte skriva här och nu om det inte vore för en söt och vacker tjej som jag träffade tidigare idag. Den söta tjejen i perfekt ålder som berättade att hon skulle ta en tripp söderut och fylla på sin kroppsvikt med utfyllnad av syntetiskt material…
Hon verkade så glad.. Och då borde jag ju också vara glad. I egenskap av kompis.. Fast för hennes skull. Men det kändes inte så enkelt. Kanske för att jag läste Lina Norberg-Juuso i Norrländskan imorse. Hon skrev en krönika som i vanlig ordning är så JÄVLA bra så att det knottrar sig i hela kroppen. Kunde tyvärr inte hitta den publicerad på webben just NU, men det är bara att googla sen för den som är intresserad.
Hursomhelst, Det kändes bara så hemskt. Här står en av nordens sötaste tjejer, med en kropp som många skulle DÖ för och säger att hon ska lägga sig under kniven. Varför? Men VARFÖR? Hon är supervacker och helt proportonelig från topp till tå och jag var på vippen att säga "Om du kommer att kolla på dina nya lökar lika mycket som killar mellan 15-25 år de kommande fem åren så kanske det vore värt tusenlapparna)
Men det sa jag inte…
…
Jag sa: Lycka till!
(Och jag menade det!)
Men jag kunde inte låta bli att tänka: Men när hon blir lika gammal som jag då? Det vill säga: MEDELÅLDERS. Kommer sillisarna att passa hennes kropp? Kommer hon att vara nöjd med dem och sig själv? Tänk om samma beundrande killar kommer att titta på hennes brön med avsmak? Tänk om hon ångrar sig? Tänk om hon inser hur vacker hon var helt oskulpterad? Tänk om hon inte kommer att kunna amma sina rosiga och gosiga bebisar i framtiden? Tänk om hon får ont i ryggen? Tänk om hon fattar att hon är till för sig själv och inte för objektiv kroppsbeskådning (till vilken nytta liksom?) Tänk om hennes kropp stöter bort dem? osv…
Men å andra sidan: Allt det där är ju säkert saker hon gått igenom tusen gånger med sig själv. Men i alla fall.
Den viktigaste aspekten: HUR ska hon i framtiden kunna säga till sin osäkra tonårsdotter (om hon får en flicka alltså): "Du duger preciiiis som du är och du behöver inte alls fylla på med konstiga material som kanske är skadliga för din lilla kropp för att du ska tro att du duger i omgivningens ögon"
Nä! Jag ska inte säga något mer om det här. Jag vill inte att tjejen ska bli ledsen på mig…
MEN.. tillbaks till rubriken: OM jag var en snubbe så skulle jag gilla detta:
Och det absolut viktigaste av allt: Tjejer som förstår att de är sin egen juvel och som inte är till för någon annans behag, beskådan eller någon annans skull.
Självförtroende är otroligt attraktivt!
Du finns här och nu av en anledning och du är vacker precis som du är. Silikonbröst är inte hållbart i längden. Snarare tvärtom. Du förkortar ditt eget bäst-före-datum på många sätt. Det är inte hållbart.
…Men det är DU!
DU är hållbar i längden precis som du är!
Glöm inte det.
Om jag var kille så skulle jag inte ta hem en brud med silikonbröst till min mamma och presentera henne som min framtida fru. Tyvärr. Jag skulle nog välja en flicka med mjuka, naturliga och bebisvänliga behag.
Men å andra sidan så är jag ju INTE kille så jag skippar antagligen silikonbrudarna i vilket fall som helst!
Borde illustrerat denna blogg med en bild på BRÖST!!
…läste jag om i vk alldeles nyss.
Det står massor av bra tips som man bör tänka på som förälder och hur man upptäcker om ens barn eller någon annan använder droger. Skitbra!
Jag själv trillade aldrig dit på droger efter att som femtonåring hittat en kompis, överdoserad med en spruta heroin i armen. Jag blev så galet rädd den gången att jag nästan kissde på mig och ångesten jag kände då går inte att beskriva med ord.
Som tjugoettåring flyttade jag till Göteborg där några av mina flickvänner gärna partyknarkade och snortade i sig allt möjligt på skitiga krogtoaletter medans jag stod ensam i baren och väntade medans jag drack en öl eller två. När de kom tillbaks kände jag mig oftast rätt ensam ändå eftersom vi befann oss på lite olika plan eller hur man nu ska uttrycka det hela.
Jag umgicks inte länge med dessa… Min rädsla för droger har alltid varit så djupt rotad i mig och den enda gången jag tagit droger var ytterst ofrivilligt då jag blev sjuk i min njure och låg inlagd i två veckor på lassa hög på morfin. Efter en vecka såg jag troll i hörnen på nätterna. Obehagligt nåt fruktansvärt och jag var rädd jämt. Som tur var så jobbade min mamma natt på lassa så jag kunde ringa till henne när det var som läskigast.
Men det otäckaste ALLA kategorier är att se hur några personer i min närhet som låtit både alkohol och droger förvrida hela deras värld och även andras.
En del av dem finns kvar i mitt liv, dock på avstånd och de vet att jag finns och att jag älskar dem även om vi sällan ses eller pratar i telefon.
Ett par av dem har jag rent av skickat ut ur mitt liv och ingen av dem har möjlighet att återvända då det gick så långt att till och med kärleken tog slut. (Tro mig! Det KAN hända oavsett hur släkt eller familj man än är) De som ställde till med mest kaos i mitt liv och som har de största egotripparna bestående av sig själva, knark och alkohol orkar jag helt enkelt inte med. De är och kommer aldrig mer att vara välkomna i mitt liv.
Sad but true!
Nåväl, lite av min egen historia som innehåller alldeles för mycket knark och sprit utan att det för den skull passerat i min hjärna och mitt blodomlopp. Ändå är jag less.
Ser att jag som vanligt skrivit för långt som det blir ibland när jag blir känslosam men jag vill uppmärksamma ALLA umebor på detta:
Kring Nydalasjön på den östra sidan hittade jag sist jag sprang en runda några färgglada förpackningar som innehållit spice. I sjön vid kärleksviken finns flera grillplatser och i vattnet låg ölburkar, pringlesrör och så dessa jävla knarkpåsar.
Så även om det är kulturnatta och mycket jippon i city så kan det löna sig att "think outside the box" eller utanför centrumfyrkanten kanske man ska säga…
Bor du nära Nydalasjön och är en närvarande vuxen som bryr dig om dina egna barn och andras så tycker jag att du ska ta dig en tur dit någon kväll. Det går även att köra bil ända fram till bommarna vid kärleksviken och där kan du hitta mycket om du bara orkar leta. Och om du orkar se och förstå.. Vem vet? Kanske kan du till och med rädda någon som behöver räddas?
But sometimes it’s just too late..
…så innebär det konsekvenser för oss själva och ibland för andra.
En till synes obetydlig händelse kan ändå få så oanade konsekvenser att det kommer att påverka många människor under resten av deras liv.
Dessutom så kan vilken som helst av dagarna i ditt liv vara just DEN dagen då du förändrar resten av livet. Utan att veta om det då du vaknar.
Hittade ett riktigt obehagligt klipp som jag fick en riktig klump i magen av. Det spekuleras i huruvida det är på riktigt eller ej, men det är egentligen skit samma. Hemskt är det i vilket fall som helst.
Jag tycker i alla fall att det är en tankeställare på alla sätt och en liten hint om hur otroligt snabbt ditt liv kan förändras. Till det sämre.
Och vissa saker går aldrig att göra ogjorda.
Kolla bara:
(Länkar, då det inte verkar funka att lägga på bloggen)
Var rädd om ditt liv.. och andras!
"En av dem som förändrade mitt liv… till det bättre"
One of my angels
<3
Vilken rubrik tänker ni nu.. men ja, jag träffade faktiskt en sådan igår.
Jag, Jimpa, lillebror och kusin Linus tog oss en liten sväng på det gamla schlagerklubben för att mingla runt lite med diverse umebor.
Efter någon timme med planlöst vandrande bland andra alkoholpåverkade lördagsfirande hamnar vi mitt i något som för det mesta brukar hända under artonårskvällarna. Ett "Nästan-slagsmål".. Vojvoj.. stor dramatik.
Speciellt då jag till min stora förvåning ser att det är Jimmie.. MIN Jimmie som är föremålet för knytnävskastningen.
*SUCK*
Så har det hänt igen. Jimmie har förargat någon snubbe genom att prata med någons flickvän / fru.. Eller.. om jag minns rätt så hade han tydligen sagt något OM denna fru till snubben och nu såg han RÖTT när Jimpa klev in på coverclub.
Jimpa backade lite medans den här adrenalinstinne och alkoholpåverkade neanderta.. ursäkta: Den här överförfriskade herren försökte kasta sig fram för att förvandla Jimpa till en blöt fläck men några andra snubbar höll honom tillbaks trots att han absolut var i sin fulla rätt att återta sin flickväns heder. För så gör väl riktiga män? (*småler*)
Jag kunde inte låta bli att fråga killen vad som står på och han berättar ju då om min horaktige make som bara springer efter den här killens dam och SÅ gör man faktiskt inte. Jag tyckte att det var bättre att han tog bråket med sin dam istället för att antasta oss för vi går ut så sällan och när vi gör det så vill vi faktiskt ha ROLIGT! (Vilket vi alltid har annars när vi går ut) Och förresten kan man väl inte vara så svartsjuk att man inte pallar med att en annan kille pratar med ens dam? Men det är klart. Jag kan absolut förstå varför han såg Jimmie som ett hot mot hans manliga existens.
Men innan vi gick så hann han även förolämpa min kusins örhängen (!) kalla mig för oskrivbara ting och anklaga mig för att vara lika "Vidrig som min man" och att vi nog förtjänar varandra. (Tack.. antar jag..?!)
*skrattar*
(Vad kusinens örhängen hade med allt att göra förtäljer inte historien, men det ger en fingervisning om snubbens alkoholhalt och verbala intelligens)
Nåväl, dramatiken föll platt som en pannkaka till golvet och vi gick vidare till en annan bar för att påbörja projekt VATTEN innan det är dags att gå hem… DÅ.. kommer snubben med sin dam i släptåg och nu jäklar får både jag och Jimpa höra både det ena och det andra om vilka jävla *piip* och vilka äckliga *piip* vi är. Och sedan så bytte de taktik och talade om hur "synd det var om mig" som måste vara gift med denne vedervärdige karslok.
WOW.. Jag känner mig hedrad.
Tack för den oerhörda omtanke och varsågod för att ni fick tillfälle att kanalisera ut er ilska och aggression på andra, trots att ni så uppenbart har mystiska relationsproblem som ni måste involvera andra, oskyldiga krogbesökare i. Det läskiga var dock den knutna näve som viftade alltför många gånger framför snoken på oss.. brr.. sånt gillar jag INTE! Nå, men sen gick de tack och lov.
Jag kan bara gissa hur pinsamt det var att vakna för dem bägge imorse och jag antar att någon av dem fick sova på soffan. Min erfarenhet brukar vara att sådant där bara fortsätter när det väl börjat.
Nåväl, sådant där ska man avfärda med en axelryckning men jag blir bara så irriterad över sån där skit! Kör era äktenskapliga gräl med varandra. Och inte till allas beskådan ute på krogen. Och för all del. Drick inte om du blir våldsam av det. Ja, det var kvällen igår.
Och hur mår jag själv idag? Jorå, nu mår jag hyfsat men det har varit en lååång dag i sköna sängen.
Det var i alla fall en kul kväll.
Och underhållande.
Det enda jag ångrar var att jag var så ful i munnen.
(Jag ber om ursäkt till den som känner sig berörd)
Ajabaja Helena.
(Nå, även solen har sina fläckar..haha…)
Det senaste året har det hänt så mycket saker att jag aldrig skulle kunna skriva ner allt. Det har hänt mycket roligt, underbart, trevligt och fantastiskt.
Jag har gift mig, kompisar har fått barn, jag har fått mitt drömboende, jag har kommit till många insikter, jag har lärt känna några nya vänner, jag har fått rätt i en mångårig och utdragen tvist som handlar om pengar (inte så mycket som jag hade velat få eller förtjänade att få, men hey.. jag fick RÄTT i alla fall), jag har fått ny kännedom om mig själv och vem jag faktiskt är (Flummigt?! Javisst.. men härligt!)
Ja, mycket positivt har hänt trots att det fallit en del skugga över året som var. Men skuggorna blir mindre ju ljusare det är så jag försöker att inte fästa någon vikt vid de negativa sakerna.
Men.. Något som jag varit med om vid ett flertal tillfällen under året har fått mig att undra över oss människor och hur vissa tänker. Flera gånger har jag hört personer säga sjukt obehagliga saker som handlar om att önska livet ur någon. Dessutom har det handlat om närstående personer. (Kanske FÖR nära?) Under året förresten.. jag har hört det betydligt oftare än bara senaste året när jag tänker efter.
Men är det verkligen okej att önska livet ur någon som man haft en relation med? ÄR det okej att önska livet ur någon överhuvudtaget?
Ibland kan man höra fraser som handlar om att det "borde vara dödsstraff på ditt eller datt" Eller om någon barnamördare eller våldtäktsman som "förverkat sin egen rätt att leva" osv.
Så hur kan det vara så otroligt lätt att bara önska att någon man en gång haft i sitt liv bara vore… död…?! Jag tycker att det är otäckt. För hur jävla arg man än må vara på någon så kan man väl inte önska livet ur denne. Eller…?
Jag minns en person som i somras vid ett flertal tillfällen pratade om sitt ex och hur bra det vore om h*n dog. H*n skulle till och med ha haft ihjäl denne själv om h*n visste att h*n skulle komma undan med det. Att exet hade gjort de två gemensamma barnen var inte så relevant. Att de en gång älskat varandra spelade heller ingen roll. Det vore bara BÄST om h*n dog helt enkelt.
Eller om den lilla otäcka flickan i den obestämbara åldern (9 år?14 år? 24 år?) som med jämna mellanrum helt spontant över en kaffekopp bara utbrister: "Fatta vad skönt det vore om farsan bara dog snart! Jag hoppas faktiskt det!" (Sen att hon gladeligen tar emot hans pengar när han ger henne alltför ofta gör ju att smaken i munnen blir lite halväcklig)
Vad svarar man på såna konstiga önskemål?
Jag blir bara kall. Och hur elak jag än må vara ibland så kan jag inte dra mig till minnes att jag har önskat livet ur någon. Någongång! Inte av NÅGON som personligen gjort mig illa på något sätt. Visst, det finns personer som jag verkligen avskyr och som kanske sårat mig, eller gjort mig illa, eller skadat mig på något sätt. Men att önska livet ur dem? *funderar* Näe. Inte alls.
Möjligtvis att jag kanske tyckt att det vore lite rätt åt dem om de skulle ha brutit benet, eller tappat håret eller vad som helst men att önska att de dog? *rysa* Nope! Inte det inte.
För några år sedan var det en liten fjortistjej på apberget som skrev helt ogenerat i min gästbok ungefär så här:
"Din jävla hora, jag hoppas att du DÖR och att du får så fett med spö och att du dööööör!"
Huvvaligen. Ja, vi hade helt enkelt olika åsikter om ett hett ämne. MEN.. det läskiga var att dagen efter att hon skrivit dessa små rader hos mig så dog hennes pappa. Inte för att jag tar det personligt på något sätt, men det man skickar ut i universum kommer ju tillbaka till en på ett eller annat sätt och kanske hade hon önskat livet ur så många att nu blev det helt enkelt nog.
Jag ska inte skriva mer om detta eller gå djupare in på det hela men nog är det ändå läskigt hur vanliga människor bara sitter och pratar om liv och död som att det bara vore vad som helst?! Det är bara jäkligt märkligt.
Nåväl, jag hoppas att ingen önskar livet ur mig på ett tag för jag har tänkt att leva i ungefär sexti år till om allt går enligt planen.
LEV & må allihopa!
(Jorå.. Du också!)
"JAG ska leva ett tag till vad DU än tycker om det!"
Inte här för DIN skull.. men för MIN!
Always nice bloggtalk: