… var och föreläste på Hamnmagasinet idag och vilken otroligt bra talare hon är denna kvinna! Och vilket liv hon levt Annika Östberg. Hon var tillsammans med en man som en kväll kallblodigt sköt ihjäl två män, varav en av dem var en polis. Hon blev fängslad och har suttit nästan 30 år i amerikanskt fängelse, för att sedan avsluta sin verkställighet på Hinseberg och slutligen Färingsöanstalten innan hon blev en fri kvinna.

Hon har varit med om så otroligt mycket. Hon har haft ett svårt missbruk och hon har levt med våldsamma män. Hon har även förlorat sin ende son, som vid femton års ålder dog i en våldsam bilkrasch under tiden hon satt inlåst.När pojkens far fick dödsbudet så dog även han samma dag i en hjärtattack!!

Hon har suttit 2,5 år i isolering på ”death row” och väntat på att bli avrättad med cyanidgas men idag är hon en fri kvinna som väljer att så frikostigt dela med sig av sin historia. En gripande historia som fick i alla fall mig att stundvis hålla andan och gråta i smyg så att mascaran rann.

Som när hon berättade om den skjutna polismannens dotter som skrek ut sin smärta och sitt hat mot henne när hon stod fjättrad i bojor och lät hennes ord gå rakt in i Annikas hjärta ”eftersom det var det enda jag kunde göra för henne: Att ta emot hennes hat in i mitt hjärta”

Skulden fick Annika ensam ta hand om eftersom han som höll i vapnet dog och lämnade henne med både skulden och skammen. Men idag är hon alltså en fri kvinna och vi fick ställa frågor efter hennes framförande och jag frågade henne om kulturkrocken mellan amerikansk och svensk kriminalvård. Otroligt intressant för mig som jobbat inom kriminalvården.

I Amerika finns väl inte mycket av själva vården som vi har här. Där ska man straffas och straffas och straffas igen medan vi här i Sverige ändå (försöker?!) jobbar med att intagna ska ”komma bättre ut” (Enligt Kriminalvårdens vision) även om Annika uttryckte ett krasst konstaterande att vi, här i Sverige tyvärr är på väg att begå samma misstag som de gjort i Amerika. Hon uppmanade oss att ”höja våra röster” för dem som inte kan tala för sig själva.

Hon om någon borde veta vad hon talar om eftersom hon trots allt varit intagen i både Amerikanskt och svenskt fängelse. Jag själv har jobbat på både häkte och anstalt och enda gången jag själv kommit i kontakt med kvinnliga intagna är under tiden på häktet och det jag hittills har kunnat konstatera är väl att kvinnor far långt mer illa i den kriminella världen än vad män någonsin gör.

En kvinna har helt enkelt en sämre ”hållbarhet” i den världen.

Jag är i alla fall lite förvånad över att det inte var fler som kommit för att lyssna på denna otroliga kvinna som till slut funnit ro i sig själv och sin tillvaro och som ändå själv VALT att hitta rätt väg och som haft som överlevnadsstrategi att leva i nuet. Att hitta frid och ro…

Här och Nu…

Något vi ofta talar om i vår familj. Att faktiskt leva här och nu. Vi hade det till och med som ett av våra vigsellöften när vi gifte oss och jag tror att jag egentligen aldrig förstått innebörden av det förrns under de senaste åren. Vad som är viktigt och framförallt varför. Annika påminde mig om det idag.

Men vi fick krama om henne och både hon själv och delar av publiken var rörd till tårar. Det var helt klart en stark föreläsning och Ni som inte var där… Synd att Ni missade det!!

Bild lånad från vardforbundet.se