Min bebis fyller 8 år idag.. hur är det ens möjligt? Och var tar egentligen tiden vägen?

Den här killen är precis som sin storebror en väldigt anspråkslös pojke. Han önskar sig en radiostyrd bil och inget annat.

Jag frågade honom om det var något mer han gillade och ville ha, typ en rolig bok eller en ny marvelgubbe eftersom de flesta är smått trasiga.. men näe.. en bil och inget mer. 🙂 plus födelsedagsmiddag på stan.

Klart han ska få en bil och middag på pinchos! Finaste lilla (stora?!) Bastian.

Grattis på födelsedagen. Du är och förblir min bebis ett tag till fast du numera är en stor och stark 8-åring. Vi älskar dig oändligt mycket och livet vore inte detsamma utan dig!

Voffo gör ho på detta viset? Haha.. jag har en alldeles egen rumpnisse i mitt hushåll 🙂

Hans nya tänder gav mig plötsligt lite extra tidsperspektiv idag: Nämligen att tiden går galet snabbt!

Var det inte igår de där små risgrynen kikade fram där han låg vid mitt bröst som rosenkindad liten bebis? Nähää.. det var hela FEM år sedan? Ah.. då vet jag.. Risgrynen är numera borta.. men jag minns..

…tillräckligt för att vara rädd om varenda dag med mina små. Jag är kanske lite nostalgisk på förhand, men jag vill verkligen vara närvarande som morsa.. så gott jag kan och även om småglina kan göra mig smått galen ibland så vill jag ändå försöka hinna se alla små förändringar som sker så subtilt, så om jag vänder bort blicken bara för en sekund så kanske de hinner bli stora håriga pubertetsmonster.. haha..

Så näe, jag håller mig borta från pokemon och instagram och allt annat skumt som verkar få människors blickar att fastna i det lilla mobiltelefonfönstret istället för att spana på det verkliga livet som pågår här och nu..

Min verklighet är inte alltid rolig, inte heller spännande eller ens behaglig.. Den är ganska vanlig, lite slitig emellanåt och ganska ordinär.. men den är min! Den är här och den är NU.. den kommer nog (förmodligen) inte heller att gå i repris så jag spanar på alla små detaljer och tänker att jag ändå har det rätt så bra.

Trots att jag blivit i det närmaste idiotförklarad ett par gånger under den senaste veckan när jag argumenterat om varför jag väljer att INTE pokemon-spela!!

Varför skulle jag jaga meningslösa fantasifoster när jag har dylika varelser hemmavid som mina sköna småglin?? Jag bara undrar 😀

Jag tittar fascinerat på min sexåring som babblar om: ”Spajdörmän” och som jämt hjälper till att packa upp efter storhandlingen, och som älskar tejp, och som gör översvämningar i badrummet, och som tappat så många tänder så han ser helfestlig ut, och som tröstar alla som är ledsna, och som gillar att steka sina egna ägg, och som springer snabbare än fantomen, och som tycker att grisen ”Benny” är det roligaste som finns, och som ÄLSKAR tjejerna i FROST, och som uttalar ord så att man får le inombords, och som älskar att dansa och spela luftgitarr… och som bara är den mest fantastiska lille kille som går i ett par skor…

Och jag kan bara inte fatta… att han en gång var en pytteliten (nåja.. nästan 5 kilo.. men ändå) bebis… och att han var killen som förändrade mitt liv på riktigt… till det bättre… och gjorde tillvaron extra intressant på tusen vis!

Idag tackar jag min lyckliga stjärna för att jag orkat blogga under alla dessa år sedan han föddes! Jag har ju nästan som en liten dagbok där jag kan bläddra och minnas tillbaks då och då! Dagarna som går kommer ju som bekant aldrig tillbaks och det är faktiskt Bastian som på riktigt lärt mig den visdomen och idag har jag betydligt lättare att luta mig tillbaks än vad jag hade med barn nr ett och två och kanske är det så… att det tredje barnet får det absolut bästa av sina föräldrar? Ja, så kan det nog vara… Så tack barn 1 och 2 för att Ni gjorde livet med nummer 3 i det närmaste perfekt! (Förmätet, jag vet… men det kan inte hjälpas!)

Jag bara smälter när jag går tillbaks och ser bilder som dessa:

Lååånga tår, presiiis som mossjan!

Jag minns det som igår… både bebisddoften.. och hur ONT det gjorde att föda…

Och vet Ni.. att varje år sedan typ fem år tillbaks så har mitt aprilskämt varit: ”Jag är graviiiid” och varje gång så har folk TROTT på det… haha. Men näe… här blir inga fler kids!! Bastian blev pricken över i:et kan man säga och efter hans ankomst så kan ju inget riktigt mäta sig på samma sätt…  Fast ändå, lite sorgligt känns det ju att man aldrig mer får vara med om dylikt! Tur att jag har kvar minnena som foton och dagboksinlägg i bloggen..

”Ajjlavvjo”

Ha det så bra allihopa… Vi ses och hörs! 🙂