Att inte vara snäll….

…mot ett barn och sedan förklara det så här:

"Det är din mammas fel att jag är dum mot dig"

Ett snedvridet scenario som jag är sjukt less på oavsett vem det är som gör det. För det mesta är det barns egna mammor och pappor som gör så här, men i andra fall är det faktiskt andra barns mammor eller pappor som gör så här.

Vad sägs om det här knasiga scenariot?: Min dotter har tillhörigheter i form av kläder och andra personliga prylar hemma hos en person som blivit arg på mig.

Nu tycker personen i fråga att jag hängt ut denne genom att berätta om den lustiga vinincidenten som jag hade äran att vara med om en gång. (Märkligt egentligen då det inte ens framgår om det är en man eller kvinna det handlar om?)

Personen skickar då sms till både mig och min dotter och upplyser om att sakerna skall åka med sopbilen till soptippen. För eftersom jag är sådan elak och ondskefull person så ska naturligtvis min dotter straffas för det. Det är ju en självklarhet.

Och efter att ha analyserat saker och ting som jag sett, hört och upplevt med den här personen så har jag ändå kommit fram till att jag är skyldig till följande brott:

• Jag har inte imponerats av allt skryt
• Jag har till slut sett igenom alla lögner, stora som små
• Jag har inte samma inställning till personens enorma ego
• Jag är inte avundsjuk
• Jag är nöjd med mitt liv

Visst, till dessa brott i den här personens ögon är jag skyldig så att det bara skriker om det. Men helt ärligt:

Ska min dotter verkligen behöva straffas för mina brott? Nej, det tycker jag inte.

Jag har varit hatbombad via sms och jag orkar inte ens svara på alla provokationer. Jag säger till min dotter att inte svara på dessa galna sms heller, för i min värld ÄR det lågt att ge sig på ett barn bara för att man är förbannad på en tillhörande vuxen.

Nåväl, inget jag kan påverka varken nu eller sen. Det handlar ändå bara om materiella ting ändå och jag blir hellre av med några personliga ting, än att låta en person med narcissistiska drag få finnas kvar i min närhet. En märklig frid breder ut sig mer och mer för varje stund och jag känner att allt som hänt med den här personen varit en lyckträff.

Vi har haft kul, jag har lärt mig massor och nu är det över.

Jag är nöjd och glad över allt roligt som varit och faktiskt även över hur det slutade hur konstigt det än må låta. Glad för att jag inte är arg, bitter, ledsen eller hatisk. Jag bevarar de fina minnena av allt roligt vi haft och så sorterar jag bort resten av de dåliga….

…och låter dem åka med sopbilen *skrattar*

Hursomhelst, människor i min närhet säger: "Men Helena, märkte du verkligen inte hur h*n var? Vi såg det direkt"

Näe… det gjorde jag faktiskt inte.. Vi hade ju så kul ihop! Tills det roliga fullkomligt exploderade i fejset på mig! Så kanske var jag ändå lite bländad av den här personen trots allt? Ja, så var det nog!

*suck* och BLÄ!!

Nåväl, det här var sista gången jag dryftade detta. Jag går vidare nu och jag mår BRA! Det här hade en mening! Det är jag övertygad om.