Jag vänder…

…nästan ut och in på mig själv ikväll.

Jag går igenom massor med gamla papper och jag läser saker om mig själv som är rätt så  jobbiga att ta in.

• Jag läser om att jag är empatilös.
• Jag läser om att jag är kall och hård.
• Jag läser om att jag är rigid.
• Jag läser om att jag är våldsam.
• Jag läser om att jag är skrämmande.
• Jag läser om att jag hotar och trakasserar folk.
• Jag läser om att jag super. Mycket och ofta.
• Jag läser om att jag är farlig. 
• Jag läser om att jag inte kan ta hand om mina barn.

Av Umeås ca 110 000 invånare så finns det alltså två personer som väljer att beskriva mig så här. UTAN att de ens vet något om mig. Eller ens känner mig. Så nu ställer jag mig frågan: "VARFÖR?"

Varför har dessa två personer valt att INTE fråga de som känner mig? INGEN av de som känner mig har fått komma till tals. Och vad gör jag nu då? Varför fortsätter jag att bry mig? Varför fortsätter jag att kämpa emot?

Det är enkelt!

Det är för att se till att ingen ska behöva gå igenom det jag har gått igenom. För nu när jag gått igenom så mycket skit så måste det väl ändå vara värt något? Det måste ju ändå betyda något att det var just jag som råkade ut för detta tycker jag.. Jag kan ju inte ha gått den långa hårda vägen helt i onödan?

Kanske kan jag ge någon i samma sits lite hopp om framtiden?

Om jag kan inspirera någon att kämpa emot orättvisor så var det värt det. Helt klart! Även om det var ett högt pris att betala. Men nu när jag "betalat" så kan man väl anse att jag är "skuldfri"?

ELLER?

Nä fy fasiken.. jag måste nog ta en liten bloggpaus ett tag. Det är så otroligt tröttsamt att vända ut och in på sig själv så här. Man mår smått illa.

Men… Hörni…

Hare fint så länge! Vi hörs framöver..

*vinkar*