Problemfritt…

…liv är det nog inte många som har.

Men man kan ju välja att sortera bort de problem som inte tillhör en själv och lägga sina egna "problem" i "att-ta-tag-i-högen" som förhoppningsvis inte hinner bli alltför stor.

De problem som inte tillhör mig känns ibland som att de alltför ofta hamnar på mitt bord.

Förut har jag haft en tendens att faktiskt ta tag i dessa problem fast jag varken ska, vill eller ens behöver göra det. Och till vilken nytta? Det har tyvärr många gånger lett till att folk då TROR att jag vill ha ALLA deras problem och så har de kommit med hela säckar…

Hjäääälp…

Men det var då! Och nu är nu… Mycket har jag lärt mig under de senaste åren, men den viktigaste kunskapen jag skaffat mig är denna:

"Jag kan absolut inte lösa andras problem hur mycket jag än velat göra det. Men jag kan låna ut mina öron och min röst och ge min syn på hur jag själv skulle ha tacklat problemet. Jag kan kanske hjälpa personen att hitta en tråd att nysta i, men sedan är det ändå upp till denne att försöka lösa sitt eget problem"

Dessutom så har jag med denna kunskap skaffat mig mer tid och mindre bekymmer genom att låta folks problem ligga kvar på deras eget bord.

Så problemen som inte tillhör mig tar jag inte längre emot. En del blir arga och besvikna och kan inte ens vara tacksamma för de gånger jag HAR hjälpt dem och det innebär ju att jag faktiskt förstår att jag aldrig kommer att få cred eller en guldstjärna i kanten i någons bok. Alltså är det enkelt.

Jag hjälper mig själv och sedan får andra hjälpa sig själva.

Men som sagt, medmänniska kan jag alltid vara och om det hjälper att jag lånar ut mina öron en stund så gör jag gärna det. Men resten måste du göra själv.

"Det går om man vill och det är aldrig för sent att börja om"

Etiketter: ,

10 kommentarer

  1. Maria Lundmark Hällsten

    Nämen Helena…det var ju bara hjälp med melodikrysset jag ville ha *skratt*. Nej, du gör alldeles rätt, och det är säkert många andra som också skulle må bra av att göra likadant. Man måste få prioritera och välja sånt som står en närmast, så är det bara. Ha det gott!

  2. Anders

    Ibland när man har frågat någon ”Hur står det till?” så har man fått höra hela historien om personens alla bekymmer från livets början och fram till nu. Andra gånger när man ställt samma fråga så har man fått ett undvikande svar fastän personen ifråga kanske skulle ha mått lite bättre av att berätta lite om sina beskymmer trots allt? Man kan iallafall konstatera att ”lagom” är svårt när det gäller sådana här frågor. Vi människor är trots allt (tack och lov) olika.

  3. Helena Nilsson Springare

    Svar till Anders (2011-10-08 13:31)
    Så sant.. men när det gäller ”i förbifarten HEJHURÄRE??” Så känns det som att man nöjer sig med ett… ”Bra, schälvdå?”

    Haha.. Jo, lagom är ju bäst och sen kan det ju vara skönt att slippa höra allt från sådana man knappt känner 🙂

  4. Krister Klermalm

    En något sund inställning med förhållandet emellan att vara till andras lags arbetsbord och låta dem göra sitt jobb.

    Inte kan du heller ändra något hos någon utan denne ser hos sig vad det brister. För så länge oviljan och förnekelse råder så kan du inte puffa till den andre att gör ett annat sätt eller göra så. Där här går utsökt till att rubba prossecerna i systemen. Det är itne lätt!

  5. Fru Karlsson

    Det ställdes en fråga på en debattsida som jag besöker…tycker att den passar in här:

    Citerar:”Tänker vi på hur andra har det och hur de mår under ”ytan”?
    Någon man känner bra eller någorlunda bra, tar plötsligt livet av sig. Den spontana reaktionen man oftast hör och får är. ”Oj, det hade man aldrig kunnat tro”…eller ”det var den siste jag kunde tro mådde så dåligt”…eller ”kunde jag ha gjort något?”

    Min fråga är då om ni alla faktiskt går och funderar på andra så noggrant att tankar kommer som *jag kan tänka mig att ”h*n mår riktigt piss…skulle nog inte bli förvånad om h*n tog livet av sig”?

    Det faktum att jag själv inte lägger alltför mycket tid på att rent generellt reflektera över hur andra mår är sant. D.v.s. om det inte är ”nåt särskilt”..(nära vänner och familjen är nåt helt annat)Det är inte detsamma som att jag inte bryr mig.

    Men det finns ju så många människor man känner och man kan inte lägga alltför mycket tankar på var och en. Tror ni/vi att alla andra tänker på andra i vår vardag och på riktigt undrar hur de mår? Är det inte mera vanligt att folk inte gör det?

    Såklart har ni alla både fått och gett frågan ”hur är det?” av/till någon…men väntar vi/ni oss verkligen något annat svar än ”jotack det är bara bra, själv då?” Om någon då mot alla odds, skulle börja breda ut sig ordentligt om sina bekymmer/problem av olika slag…hur reagerar ni då?”

  6. Helena Nilsson Springare

    Svar till Krister Klermalm (2011-10-08 20:51)
    Hej Krister! Man kan ju inte vara alla till lags och det är nog bra om man ser till att sätta sig själv främst på ett bra sätt i situationer där man ska och måste orka med livets alla påfrestningar.

    Förnekelse är ju rätt vanligt lite överallt tycker jag. Hoppas allt är bra med dig Krister! 🙂

  7. Helena Nilsson Springare

    Svar till Fru Karlsson (2011-10-11 14:47)
    Det där pratade vi faktiskt om här om dagen… att det där vardagliga ”hur står det till” pratet faktiskt bara är artigt dravel.. för det är som du säger, man skulle bli mäkta förvånad om då någon bara vräker ur sig sina livs sorger och kanske bryter ihop totalt fast man egentligen hade superbrådis till bussen och på sin höjd väntade sig ett ”Jorådeebraschälvdåvihörsharebra”

    Vi kanske borde hitta på helt andra fraser om vi egentligen inte VILL veta på riktigt hur någon verkligen mår.
    En del kanske inte har någon som bryr sig… sorgligt egenntligen och vi svenskar är ju rätt bra på detta med ”jag sköter mig själv och skiter i andra!”

    Hoppas allt är bra med dig i alla fall! Här är det finemangs idag! 🙂

  8. Fru Karlsson

    Visst är det oftast mest av artighet som man frågar..d.v.s. om det inte är ”nåt speciellt”… Oftast så har vi ju ”nog av” våra egna små bekymmer och lika ofta så är vi för stressade för att verkligen lyssna och ta reda på mer..
    Men vissa i min omgivning försöker jag verkligen att ställa upp för, på alla sätt jag kan.

    Jotack jag mår bara fint 🙂 Kul att även du gör sålunda.

  9. Helena Nilsson Springare

    Svar till Fru Karlsson (2011-10-14 11:05)
    Precis! Ju mer små bekymmer vi själva har, desto mindre tid och energi har man ju till övers för andra och dess problem.. Förut ville jag gärna hjälpa allt och alla men jag har insett att det helt enkelt inte går att göra så. Inte om man själv ska överleva!

    Men det lilla man kan göra tycker jag att man ska om man ändå bryr sig. Det kan ju räcka med ett peppande sms till någon som har det jobbigt. Man kan ju visa att man iaf tänker på någon. Det kostar så lite men betyder så mycket 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.