Vi har house-swapat med ett annat par och befinner nu oss i ett parhus på andra sidan fjärden, på andra sidan om det bostadsområde vi bebott i mer än 30 år.
Här är tyst som i graven.
Vi som sedan 9 månader är vana att åtminstone höra det svaga ljudet av helikoptern på väg till plattan, tut från tåget på väg in till Östra station och hissens "klonk" när den stannar på de olika etagerna.
Allt har sin tjusning.
Något som däremot tappat sin tjusning är min forna hemstad
Känner inget återseendets glädje bara ett tomt konstaterande att nu är vi här, kul att träffa släkt och vänner men…inte mer än så.
Mitt hem är var jag har mina hatt-askar – just nu är det Umeå. Svårt att tänka att jag/vi någonsin skulle flytta mindre söderut än så…
Senaste kommentarerna