När jag mötte Lassie (Lasse Åberg)

Satt på restaurang ’BLÅ’ för ungefär 10 år sedan. Vi var några kompisar som bestämt oss för utgång. Det var ett glatt gäng som tog några kalla öl i goda vänners lag. Efter ett tag kom ’Electric banana band’ och satte sig i skinnsoffan bredvid. Lasse Åberg, Klasse Möllberg, Janne Schaffer och resten av bandet vilade ute efter ett uppträdande på Rådhustorget.

Vår soffgrupp höll en låg profil. Vi såg andra som gick fram, vuxna och barn som ville ha en autograf eller en pratstund. Har själv den uppfattningen att kända personer behöver få vara ifred ibland. Skulle aldrig själv gå fram och diskutera eller be om en autograf men var och en får göra som de vill.

Kvällen fortskred och stämningen vid vårt bord var hög. Tänkte ett tag gå fram och prata lite med grabbarna ’banan’, men besinnade mig. Frestande men vi hade tillräckligt trevligt vid vårt bord. Dessutom är det mot mina principer att störa kändisar.

Kan vara ganska rolig om situationen är den rätta. Och situationen var så denna kväll. Vi hade hur kul som helst. Det var nu många som gick fram till Lasse Åberg och de andra. Det tärde på mitt psyke men hade som bestämt mig för att inte gå fram och säga något.

Gick aldrig fram och sa något heller. Besökte toaletten i stället. En lång urinoar. Bara jag där. Ställde mig framför rännan och påbörjade ni vet vad. Småfilosoferade lite sådär som man kan göra i denna situation. Det finns inte så mycket annat att göra heller.

Upptäckte efter ett tag att jag inte var själv längre. Någon stod bredvid i samma ärende. Den oskrivna regeln är att inte titta. Sneglade ändå lite, kunde ju vara någon bekant att hälsa på. Till viss förvåning ser jag Lasse Åberg i samma situation. Jag och Lasse Åberg vid samma urinoar. Nu blev mina principer en prövning av globala mått. Vi var ensam och min första tanke var.. SÄG INGENTING DAN!! Upprepade det som ett mantra, SÄG INGENTING DAN, SÄG INGENTING DAN, SÄG INGENTING DAN.

Frestelsen blev för stor och jag vred huvudet lite mot Lasse och sa: -Det är inte så ofta man pinkar bredvid dig. Lasse Åberg vred sakta på sitt huvud och mötte min blick och sa: -Det är inte så ofta jag pinkar bredvid dig heller.

Ingenting mer blev sagt. Det kändes ändå som att vi förstod varann. Allt var sagt och vi gick ut i Umeås nöjesliv.