Städkväll i värmen.

Har städat i kväll. Inte min starka sida för övrigt. Svettas kopiösa mängder så fort jag bara ser skurkäppen. Det är en sjuklig känsla som sprider sig sakta i kroppen. Känns som mellan 8000 m upp till 8848 m på Mount Everest. Känslan av att dö sakta. Inte ens syrgas hjälper i mitt fall. Tror bestämt att så fort jag dammsuger, småplockar eller bara tänker på städning, så börjar mina celler dela på sig i elakartade sådana. Det är som att vara i närheten av reaktorn i Tjernobyl april -86 och man städar i fem minuter sedan vila på annan plats i tjugo för att inte utsätta kroppen för direkt dödande kontaminering av partiklar. I detta fall dammpartiklar. Om jag överdriver? Nej det känns så. Står för det.

För övrig så var det i en föreningslokal som jag städade. Ibland funderar jag på att fokusera på en förening eller organisation i taget. Har dåligt samvete för dem alla. Men det är ju så roligt att vara lite här och där. Viljan till förändring eller att bara få delta. Provocera lite, utmana omgivningen lite. Bidra till något. Men visst det sliter. Min mamma brukar säga: -Dan, nu tar du inte på dig något mer’. En ibland/ofta mycket klok kvinna, borde lyssna på henne lite oftare än vad jag gör.

Skickar med en bild på en flagga som vajar utanför föreningslokalen. Inser att den bör nog bytas ut mot den svenska i morgon. Undrar om det sker utan att jag gör det. Ska testa.