Att inte känna sig välkommen eller fullt ut kunna vara en del av det vanliga samhället är tungt för en HBTQ-person, när dessutom HBTQ-världen stänger sina portar hamnar många i ett limbo, hänvisade till Internet och mobilappar för att hitta kontaktytor.
Att något är fel i Umeå gayliv tycks det finnas en rätt bred samsyn om, men vad som är problemets orsak och vad som ska göras för att lösa problemet verkar få ha svaret på. Det som däremot går att konstatera är att inte mycket konkret har hänt de senaste åren trots samsynen. Det kan även vittna om tillståndet i den reella politiska viljan att skapa jämställdhet inom HBTQ-gruppen i Umeå.
”Missade du den lesbiska festen i flatstaden Umeå? Jag såg dig ingenstans.” stod det i ett SMS från en kvinnlig bekant som dagen efter Pridefesten började beskriva vad hon ansåg om Pridearrangemanget i stort men festen i synnerhet. I år deltog jag dock inte på Pride och kan inte uttala mig om något gällande årets Pridefestival. Jag var istället i Jämtland med Björn för att mysa, ta hand om djur och röja i skog (avkvistning, trädfällning) och mark (ta bort sten och dylikt). Jag kan inte säga att jag ångrar det valet — Björn ger mig oerhörd glädje, framtidstro, energi, trygghet och värme — men visst är det tråkigt att ha missat Pride, denna frihetens dag.
Prideparaden har av alla hyllats som mycket trevlig, glad och framåtsyftande. Det är precis så Pride ska vara! Pride växer när fler vågar delta. Det är en dag alla kan samlas kring oavsett vem du är, för att fira likaberättigandekampens sanning — alla är vi jämlika. Men allt har inte varit bra. Tongångarna om Pridefesten varit en helt annan, som vanligt. Redan under föregående år berörde jag problemen i HBTQ-Umeå i inlägget ”Böglivet i Umeå”.
Pridefesten och Prideaarrangemangen har vid flera tillfällen efter det SMSet beskrivits för mig av flera som exkluderande och alienerande (främlingsskapande/förfrämligande). Kritiken har varit samstämmig men inte enkönad, även om killarna/männen är överrepresenterade bland de som framfört kritik. Pridefesten har beskrivits som en ”lesbisk fest” med ”flatmusik”. Kritiken går alltså i samma tongångar som den gjort de senaste åren.
Jag känner flera killar/män som helt givit upp och inte längre känner sig välkommen i HBTQ-Umeå. De stannar helt enkelt hemma. De går kanske på Prideparaden (men gör det helst i en annan stad), men de deltar inte på några föreläsningar eller andra arrangemang och aktiviteter under hela året. Att inte känna sig välkommen eller fullt ut kunna vara en del av det vanliga samhället är tungt för en HBTQ-person, när dessutom HBTQ-världen stänger sina portar hamnar många i ett limbo, hänvisade till Internet och mobilappar för att hitta kontaktytor.
***
När jag flyttade till Umeå var det första jag fick höra en varning: ”Umeå är en flatstad”. Det påståendet hade på bara några år bekräftades med råge. Även jag hamnade i detta ”Limbo”. Nedstämd över att inte höra hemma någonstans, att inte ens bli välkommen ”bland de sina”, funderade jag på att flytta härifrån. Idag kan vi kan konstatera att jag blev kvar, tog tag i saken för egen del och organiserade mig i HBTQ-rörelsen och hamnade i RFSL:s styrelse.
Inom RFSL finns en diskussion om hur man ska få in killar/män i HBTQ-verksamheten. Diskussionen når konstant återvändsgränder. Att få killar intresserade har varit svårt, dels för att flera givit upp, dels för att killar/män inte ges utrymme. Flera killar tror sig inte ha kompetensen att kunna engagera sig eller tror inte att de är välkomna. Som jag arbetat med att övertyga killar att ställa upp, jisses! Det är helt väsensskilt från andra föreningar där det är motsatt situation som råder.
Att jag hamnade i styrelsen för RFSL är en historia i sig själv som delvis bekräftar problemet. Visst är det så att jag har stora kompetenser om föreningsorganisering, ett bra kontaktnät och så, men det går inte att komma ifrån faktumet att jag också blev könskvoterad. Att jag hamnade i styrelsen beror mycket på att jag är kille. Det fanns den goda tanken att försöka bryta killarnas/männens utanförskap och att jag i egenskap av kille förväntades tillföra kunskap som skulle kunna bryta killar/mäns uteblivna deltagande i Umeås gayliv.
***
Pride och tillhörande fest arrangerades tidigare av RFSL och idag arrangeras den av Queerförvaltningen. När kritik framförts till Pride-arrangörerna (oavsett om det varit RFSL eller Queerförvaltningen) har en berättigad reaktion varit: Men engagera er och påverka då! Att arrangera Pride med tillhörande föreläsningar, arrangemang och fest är ett hästjobb och då är det givetvis nedslående och demoraliserande att få kritik. Det är däremot en ond cirkel som inte tillåts brytas ifall arrangörerna inte lyssnar till kritiken och skapar arenor för killar/män att engagera sig inom utan att känna sig som en udda fågel eller känner att han måste kompromissa bort sig själv.
I Umeå osynliggörs i mycket HBTQ-killar/män av HBTQ-rörelsen och dess aktiviteter, enligt killar och tjejer. Föreläsningar, arrangemang med mera, har en tydlig slagsida, enligt de som framfört kritik till mig. Jag väljer att tro på deras erfarenheter då jag har samma erfarenheter. Jag delar denna helt och fullt synpunkten att det finns en slagsida, ett osynliggörande och en exkludering.
Att något är fel i Umeå gayliv tycks det finnas en rätt bred samsyn om, men vad som är problemets orsak och vad som ska göras för att lösa problemet verkar få ha svaret på. Det som däremot går att konstatera är att inte mycket konkret har hänt de senaste åren trots samsynen. Det kan även vittna om tillståndet i den reella politiska viljan att skapa jämställdhet inom HBTQ-gruppen i Umeå.
Senaste kommentarerna