Texten nedan innehåller en rätt hög språknivå. Den är menad att hamna under en egen rubrik på min blogg. Jag ville behålla kommentatorsmöjligheterna och därför kunde jag inte skapa den som en undersida. Västerbottens-kuriren har satt in en spärr mot det, som mot mycket annat. Jag förstår inte varför VK vill begränsa möjligheterna att använda bloggen konstruktivt. Men åter till sak: Eftersom det här var tänkt för en egen undersida och inte direkt på min blogg så ska detta inte ses som ett vanligt blogginlägg.

Vill du hitta till hela uppsatsen som blogginlägget är taget ifrån kan du titta här: Det beslöjade partiet.

Trevlig läsning!

Syftet med texten nedan är att ge dig verktyg att förstå och avslöja rasism

Ras som social konstruktion och kategori

Framöver kommer det språkligt konstruerade begreppet ”ras” att användas som kategori för att beskriva sociala relationer i ett rasifierat samhälle. Historiskt har rasbegreppet varit närvarande i konstruktionen av samhällen och där bidragit till uppdelningen mellan ”vi” och ”dom” – en struktur som närt sin legitimitet utifrån förmenta förställningar om människors olika biologier (de los Reyes och Kamali 2005). Raser är dock ingen biologisk realitet baserat i fysiskt urskiljbara genetiska skillnader. Det är en fråga om sociala konstruktioner, där rasdifferentieringen är såväl en ideologisk konstruktion som en social praktik, som inte kan reduceras till en i raden av kulturella egenskaper som tillskrivs människan (Molina 1997).

Inom den kritiska rasforskningen framförs en grundläggande kritik av etnicitetsbegreppets teoretiska gods. Enligt rasifieringsforskare brister etnicitetsforskningens perspektiv i förmågan att tolka och klargör för differentierade etniska identiteter. Enligt kulturgeografen Irene Molina (2005) har etnicitetsforskningen visat sig ointresserad av att studera den historiska, ideologiska kontinuiteten mellan rasbiologiskt tänkande och kulturrasism, där det förstnämnda inbegriper det tankegods som sanktionerade den koloniala expansionen – vars kvardröjande effekter än idag kan studeras – och det sistnämnda verkar marginaliserande för invandrade från i synnerhet utomeuropeiska länder. Den kulturellt betingade rasismen omfattar en betraktelse av den egna etniska gruppens/rasgruppens kulturarv som överstående andra kulturers och är ett av rasismens möjliga uttryck (Dovidio et al. 2010). Den kulturrasistiska idén utgår ifrån att människor kan delas in i essentiellt differentierade kulturer i en kulturell rangordning. Den kulturessentialistiska^[1] synen erkänner ett kulturellt särartstänkande vilket medför att individer med annan bakgrund än den inhemska kulturaliseras. Dessa människor föreställs och tillskrivs tillhöra särpräglade kulturella system och reduceras till bärare av vissa föreställda kulturella egenskaper (Kamali et al 2006; Sawyer och Kamali 2006). Kulturrasismen leder i detta till samma separatistiska tankar som rasbegreppet utgjorde.

Ekström von Essen och Fleischer (2006) menar att begreppet etnisk kommit att ersätta begreppet ras, och att kulturell identitet används istället för begreppet rassjäl^[2]. De brittiska forskarna Susan Smith (1989) och Paul Gilroy (1987) anför också att ras som begrepp har omskapats och reducerats till ett kulturellt betingat fenomen, som inneburit att ras givits en ny innebörd som är synonymt med etnicitet. Kulturvetaren Lawrence Grossberg (1992) anför att ett fokus på kultur snarare än ras vänder bort uppmärksamheten från rasismen och därmed förhindrar ett arbete mot vit överhöghet och rasism. Molina (1997, 2005) anser att omförhandling av rasbegreppet inneburit att maktasymmetrier i rasismens fotspår beslöjats genom användandet av eufemismer som xenofobi, främlingsfientlighet och främlingsrädsla. Inom forskarvärlden finns dock en konsensus om att ras som biologisk kategorisering saknar vetenskaplig relevans i förklaringen av sociala beteenden, men betraktas av bland annat rasifieringsteoretiker som en lämplig och tillämpbar kategori i analysen av socialt konstruerade maktrelationer som uppstått i sin historiskt biologiska kontext. Ras har som konstruktion legitimerat skilda gruppers maktutövning, vilket inneburit att rasideologier givit materiella återverkningar i människors liv (Molina 1997).

I ett rasligt maktsystem är ras en viktig kategori för själva strukturen på alla samhällsnivåer, och att synliggöra ras som ideologi menar Molina (1997) innebär ett erkännande att kategorin har en funktion i produktionen av sociala meningar och hur föreställningens konsekvenser påverkar människors vardag till den grad att det anses som något naturligt.

Förutom ras är begreppet ”vithet” av vikt. Med utgångspunkt i ras som en social konstruktion blir vithet en föreställning som bygger på rangordnande system av fenotyper, sammankopplat med uppfattade geografiska förhållanden och genetiska ursprung (Molina 2010). Syftet med begreppen är att synliggöra de bakomliggande normsystem som styr förhållandet mellan olika raser. I detta konstitueras vithet som en priviligierad och överordnad position inom en rasmaktsordning, som i likhet med könsmaktordningens görande av maskuliniteten till den överordnade och priviligierade positionen jämte femininitet. Det finns dock inte bara en typ av vithet eller icke-vithet på samma sätt som det inte finns bara en typ av manlighet eller kvinnlighet (Alcoff 2006; de los Reyes et al. 2006; Hübinette et al. 2012). De differentierade typerna skiftar i en glidande skala, men båda måste förhålla sig till de existerande maktordningarna för kategorierna ras och kön. Inom detta finns dominanter som äger hegemoniska positioner, exempelvis hegemoniska maskuliniteter. På motsvarande sätt finns hegemonier som uttrycker ett eller flera dominerande sätt att vara vit (Connell 2008; Hughey 2010).

Som särskiljande mellan å ena sidan ras och kön och den andra sidan etnicitet och genus, är att de första utgörs av förkroppsligade kategorier medan de sista är de sociala och kulturellt konstruerade sätten att vara endera svensk eller annat respektive att vara man eller kvinna. Det innebär att ur ett rasligt perspektiv kan en person som är icke-vit göra svenskhet på precis samma sätt som en kvinna kan göra maskulinitet, men med förhinder. De yttre, fysiska markörerna kommer att begränsa möjligheten att dels tillerkännas svenskhet respektive manlighet. På grund av kroppsliga karaktäristika döljs helt eller delvis de sociala och kulturella praktikerna som konstituerats genom individens varande (Jackson 1999; de los Reyes et al. 2006; Hübinette et al. 2012). Enligt Sara Ahmed (2011) innebär vithet med tillhörande makt en position som ger ett större handlingsutrymme i rummet, något som gör att en kropp som inte definieras som vit har en högre viskositet och är ständigt betraktad, medan den som uppfyller kriterierna för en vit kropp rör sig utan större hinder och ej under betraktelse.

I görandet av ras är språket en viktig kategori. Tobias Hübbinette et al (2012) menar att det i den mediala rapporteringen genom beskrivningar som ”icke-svenskt utseende”, ”invandrarutseende” och ”utländskt utseende” ges en beskrivning att kombinationen icke-vit och svenskhet inte är en möjlig kombination, där ”etnisk svensk” är ett annat uttryck för ”vit svensk”. Språkets rasifiering innebär förväntningar på språkförmåga genom yttre markörer, där en vit kropp förväntas kunna tala bra svenska medan en icke-vit kropp inte förväntas tala bra svenska. Hübbinette et al menar att detta ger ett extra bekymmer för blandade, adopterade och andra generationens medborgare som inte bär ett etniskt svenskt utseende, det vill säga vitheten. Bemötandet kan vara i form av beröm för deras goda uttal eller att de blir tilltalade på engelska istället för svenska, något författarna menar indikerar att svenskhet och förmågan att tala det svenska språket är intimt förknippat med vitheten. Molina (1997) anger som exempel när hon problematiserar begreppet ”invandrare” (hon föreslår istället ”invandrade”) hur en individs för- och efternamn har betydelse för betraktelsen av personen i fråga. En person med ett svenskklingande efternamn betraktas inte som invandrare även om denne är född utomlands och nyligen flyttat till Sverige, medan en person med ett namn som inte betraktas som typiskt svenskt ses som invandrare även om denne är tredje ledet som bor i Sverige.

Svenskhet som kategori betraktas också som en social konstruktion, skapad historiskt och socialt i specifika kontexter, för att inarbeta för kategorins essentiella innehåll som särskiljande kategori. Det innebär att svenskhet som något medfött, äkta, som kontinuerlig berättelse, aldrig existerat, utan fylls med innehåll varefter det definieras.

Svenskhet som position i ett maktlandskap innebär ett nyttjade av den maktposition som föreställningen och det ideologiska ramverk som omgärdar den tänkta svenskheten medger. Kulturgeografen Katarina Mattsson (2005) argumenterar för att oavsett om dessa förutsättningar är reella eller inte, saknar det betydelse eftersom effekterna därav får faktiska konsekvenser i människors vardag. Hon menar att de idéer som omgärdar uppfattningen om svenskhet som skarpt avgränsad social position – att de som uppfyller vithetsnormen – ges tillträde till sammanhang som är stängda för övriga. Denna positionering kan vara diskursiv och symbolisk men kan även vara kroppslig, där uppdelningen av svensk och icke-svensk görs utifrån förmenta yttre drag.

Denna position innebär också att enskilda medlemmar av kategorin måste av andra uppfattas och klassificeras som svenskar. Hur positionen och kategorin konstrueras är beroende av sammanhang och sociala relationer, och är direkt kopplat till den priviligierade gruppen som har makten att definiera och kategorisera, som i sammanhang ”svenskar” och ”svenskhet” utgörs av ”svenskar” och ”vita” (Mattsson 2005).

Rasifiering

Inom såväl den svenska forskningen som den svenska politiska debatten är rasifiering som teoretiskt begrepp och analytisk ansats relativt nytt. Inom internationell forskning, företrädelsevis brittisk och fransk postkolonialforskning – som genom att studera den europeiska industrialismens och kolonialismens kvarvarande effekter på världen, analyseras kulturella effekter och arv, maktrelationer och maktasymmetrier som följer av kolonialism och imperialism – är begreppet vanligare. Framträdande forskare inom denna tradition är Robert Miles (1989), Susan Smith (1989), Paul Gilroy (1987), Edward Said (1978) och Frantz Fanon (1961). Särskilt betydelsefull för den svenska rasifieringsforskningens framväxt tycks vara den brittiska forskningen, företrädd av bland annat forskarna Robert Miles, Susan Smith och Paul Gilroy.

Definitioner och tidigare studier

Begreppet rasifiering användes redan 1961 och då med en delvis annan innebörd än idag, av den framlidne postkolonialisten Frantz Fanon i hans bok Jordens fördömda (1961). Enligt Fanon möjliggjordes kolonialismen genom en rasifiering av tanken som effektivt kontrollerade befolkningen i kolonierna från att frigöra sig från kolonialismen. Han menade att denna ”rasifiering i tanken” innebar att den svarta befolkningen ser sig själv ”med den vite mannens ögon”, något som möjliggjorde kontroll och underordning. I hans teorier framträder tydliga psykologiska inslag om hur tankevärlden styr och ger effekt på materiella förutsättningar. Bland annat ämnade han förklara den enligt honom felaktiga föreställningen om att Afrika innan och under kolonialismen tidevarv saknat kultur.

Det teoretiska godset har med tiden utvecklats från Fanons individuellt orienterade, psykologiska begreppsdimension till en strukturalistisk ansats. Sentida teoretiker har använt begreppet för att bland annat förklara arbetsmarknadens och bostadsmarknadens strukturella segregering. Den innebörd som rasifiering har idag anlades av sociologen Robert Miles i och med boken Racism (1989/2007), i vilken han ger begreppet sin definition och operationaliseringen som en process där social signifikans sammankopplas med biologiska (vanligtvis fenotypiska) mänskliga drag, på grundval av att de människor som uppvisar denna karaktäristika innehar specifika egenskaper som ett distinkt kollektiv. I boken analyserade Miles arbetsmarknadens funktion och migranternas möjligheter utifrån dess stratifiering, och fann att där inte bara fanns en klassmässig indelning utan även en raslig fragmentering av arbetarklassen. I detta förstås den rasifierande fragmenteringsprocessen inom arbetarklassen som helhet hur ras omförhandlas till en fraktion, ett lägre strata inom arbetarklassen – de rasifierade individerna (Miles använder begreppet rasifierade migranterna) blir en underordnad kategori och klass inom arbetarklassen – och med detta ges en materiell funktionell process och dimension inom det kapitalistiska systemet. Förutom Miles definition har Bob Carter, Marci Green och Rick Halpern (1996) definierat rasifiering delvis annorlunda. De menar att rasifiering utgör de processer genom vilka sociala relationer människor emellan blir konstruerade utifrån kulturella och biologiska egenskaper, på ett sådant sätt som innebär avgränsade differentiella sociala kollektiv, såsom kollektiv baserade på ras. Den definition Miles presenterar av rasifiering tar sin utgångspunkt i en process där individer rasifieras medan Carter et al. definierar rasifiering som en samhälleligt organiserad process. I båda definitionerna återfinns skiktskapande processer för indelning i hierarkiska system baserade i föreställningar om essentiella rasskillnader, där den första definitionen ges i hur människan rasifieras och den andra i hur samhället rasifieras.

Robert Miles har mött en hård inomvetenskaplig kritik mot sin tillämpning av det teoretiska perspektivet inom sin arbetslivsforskning, som Paul Gilroy (1987) menar reducerar rasism till en falsk föreställning, som en konstruktion som finns i tanken (som därmed skulle kunna informeras bort) och dessutom tillskrivs en underordnad roll jämte klassfrågan i analysen av de rasifierade relationerna. Gilroy anser förvisso att klass utgör en viktig kategori i analyserna, men att rasaspekterna inte kan subordineras klass, och anför att de europeiska kapitalistiska samhällena genomgått en betydande strukturell förändring som väsentligt påverkat arbetsdelningen och de sociala relationerna på arbetsmarknaden – i och med att nya yrkesgrupper beretts tillträde är inte den vita arbetarmannen längre den ensamt centrala aktören, något som skulle göra nya teoretiska ansatser och modernisering av traditionell marxism nödvändig (Gilroy 1987).

I sin kritik riktar sig Gilroy inte bara mot det brittiska socialdemokratiska partiets^[3] föreställning om rasismens förmenta mentala ideologiska dimensioner, utan menar att hela vänstern misslyckats i att förstå och analysen av hur ras konstitueras, samt att den bidragit till problemet. Kritiken till trots väljer Gilroy att ställa ras och klass vid varandras sida som politiska kategorier, men understryker att kategorierna alltid varit sina egna men att de historiskt gripit in i varandra. Han understryker vikten av att studera migration i sitt historiska sammanhang för rasistiska ordningar och rasifierade relationer ska kunna analyseras (Gilroy 1987). Precis som Gilroy anser Irene Molina (2005) att rasifieringen är en form av kategorisering eller tankemodell som innehåller sociala relationer och makthierarkier. Processens människosyn legitimerar en social rangordning av individer utifrån olikartad karaktäristika med avseende på såväl biologiska som kulturella praktiker. Det medför att de enskilda individernas beteenden och uttryck kommer att tolkas tillhöra specifika etniska grupper, kulturella fraktioner och geografi. I forskning av Jenny Kallstenius (2007) finns ett liknande resonemang där kallad symbolisk polarisering och innebär att individer knutna till platser, grupper med mera tillskrivs symboliska värden och karaktäristika.

Det rasifieringsteoretiska perspektivet fick sitt stora genomslag inom svensk forskning i och med kulturgeografen Irene Molinas avhandling Den rasifierade staden (1997). Avhandlingen finner sin utgångspunkt i det nationella (ideologier, struktuer, Folkhemmet, diskurser om den Andre och bostadspolitiken i Sverige under 1900‑talet), det urbana (Uppsala och hur staden rasifieras på grund av bostadsmarknadens och stadens bosättningsmönster) och lokala (det sociala rummets rasifiering, symboliska gränsdragningar och intervjuer). Tidigare hade perspektivet används för att analysera arbetsmarknadens funktionssätt och hur kollektiv formeras inom ett rasifierat arbetsliv, något Molina testade mot staden i analysen av geografisk lokalisering inom det urbana rummet och exkluderingen av samhällets medlemmar genom spatial rasseparation. Avhandlingens inspirationskälla är, enligt författaren, Susan Smiths studie The politics of ’race’ and Residence: Citizenship, Segregation and White Supremacy in Britan (1989). Både Smith och Molina resonerar i termer av att den rumsliga uppdelningen av individer i samhället har genom historien fyllt rollen som en upprätthållande faktor i åtskillnaden mellan definierat etniska grupper, och givits sin tåga av samhällsinstitutioner, understött av lokalsamhället i vilket den vita överlägsenheten stadfästs genom en uppsättning rasifierade relationer. Den rumsliga segregationen är dock i sin konstruktion och beskaffenhet mer än en geografisk separation, enligt Smith. De åtskiljande samhällsstrukturerna fungera som en intrikat väv sammansatt av det Molina sammanfattar som ”ekonomiska institutioner, sociala relationer och vanor, politisk makt, lagar och ideologier” (Molina 1997, s. 61), och menar vidare att detta visar på rasojämlikheter befästs politiskt, socialt och ekonomiskt i det brittiska samhället längs rasmässiga markörer, men att det även i Sverige på senare tid tydligt uppstått rasmässig spatial separation. I sin avhandling framhärdar också Molina vikten av ett intersektionalistiskt^[4] angreppssätt, att sammanföra konstruerade rasrelationer med andra förtryckande strukturer:

”Strukturer av klass, rasism, kön och sexualitet kan inte behandlas som ’oberoende variabler’, eftersom förtryck utifrån en av dessa sociala dimensioner finns inbyggda i, och griper in i de andra” (Molina 1997, s. 52).

På 2000-talet har bland annat Tobias Hübinette studerat den rasifierade kroppen i Rasifierade erfarenheter och transrasiala identifikationer i utlandsadopterade svenskars självbiografier (2007) och använder rasifiering som centralt begrepp enligt:

”Den rasifierade kroppen är den kropp som i första hand markeras och läses utifrån sin mer eller mindre föreställt bristfälliga anatomiskt-visuella icke-vithet, och som en representant för en icke-västerländskhet associerad med primitivitet och barbari. /…/ Den rasifierade kroppen kan också med fördel jämföras med den bekönade eller genusifierade kroppen som genusvetare studerar, och faktum är också att båda dessa kulturellt överladdade kroppar enligt feministiska forskare ofta möts intersektionellt” (Hübinette 2007, s. 108 f).

Hans studie riktar sig mot utlandsadopterade, deras förhållningssätt till sitt utländska utseende, den icke-vita kroppen och det svenska samhällets mottagande. Hörnstenen i Hübinettes tolkning av rasifiering är en kategorisering på basis av yttre drag hos den enskilda individen som särskiljer denne från majoritetsbefolkningen, resulterande i exempelvis utfrysning och mobbning i skolan. I anknytning till skolan som central fysisk mötesplats i samhället och för konstruktionen av sociala relationer, genomfördes en rapportstudie på högstadieelever på en högstadieskola i Umeå. I VFU-rapport Den segregerade skolan: En studie i rasifiering (2012) intervjuades högstadieelever som ombads att bland annat definiera svenskhet, svensk kultur, beteenden och framtidsutsikter. I rapporten framträdde rasifierade relationer och rasföreställningar som tog sig såväl biologistiska som kulturrasistiska uttryck, där svenskar beskrevs som smartare, lugnare och mer initiativrika, i kontrast till den invandrade individen. Den invandrade ställdes utanför sammanhang, stigmatiserades och behövde anpassa sig och bli svensk (Nyström 2012).

Det rasifieringsteoretiska perspektivet

Rasifieringsteori är inget sammanhängande teoretiskt fält som utgörs av en sammanhållen avgränsad teori. Det är snarare frågan om ett område av flera teorier kring rasismer och rasforskning inom främst en kritisk idétradition, som har sitt fokus på hur ras konstrueras socialt. Begreppet rasifiering föreskriver precis som begreppet genusifiering ett tillstånd som inte är, utan en görande process där något som ännu inte existerar uppkommer. Den grammatiska endelsen ‑fiering pekar på detta skapande – själva aktionen och processen bakom de mekanismer som konstruerar rasistiska uttryck, såsom rasindelningar, stigmatiserande rasistiska praktiker och rasdiskrimineringar – inom ramen för de sociala praktiker som skapar en rasistisk samhällsordning. Rasifiering kan därför sägas stå för kategoriseringar, tankemodeller och associationer som innebär konstruktioner av rasregelsystem; en social rangordning som naturaliseras i samhället genom en essentialistisk människosyn (Molina 2005).

Sedan andra världskrigets slut har vetenskapen i generell mening uttryckt att det inte finns några genetiska skillnader mellan människor som kan ge sin förklaring i rasbiologiska termer. Detta perspektiv har givit en syn på rasismen som ideologi som något eget och förgånget, avskilt från det vardagliga och den diskriminering som förekommer i samhället. Trots rasbegreppets ifrågasatta status har den en funktion i förståelsen av de maktrelationer och maktasymmetrier som uppstår i samhället (Molina 2005). Som teoretiskt perspektiv beskaffad är rasifiering en socialkonstruktionistisk teoribildning som tar sin utgångspunkt i att ras är en social konstruktion och syftar till att se ”hur, varför och med vilka effekter sociala meningar förknippas med rasmässiga särdrag” (Molina 1997, s. 57). I den sociala konstruktionen uppbärs ras av och definieras genom föreställningar. Det innebär att det enligt det teoretiska perspektivet inte existerar några faktiska raser som meningsfulla biologiska kategorier, men däremot att ras som kategori är meningsfullt för att förstå rasismens ideologi och sociala praktik, dess olika former av rasdiskriminering och rasexkludering som förekommer i samhället (Molina 2005).

Bakom rastänkandets konstituerande och kontinuerlighet står, enligt Molina (2005), förställningar och myter, ett rasteoretiskt perspektiv som tidigare genomsyrat och fortfarande genomsyrar samhället och den etablerade forskningen. Rasifieringen på den samhälleliga nivån är en strukturell och hierarkisk process närd av föreställningar om rasskillnader, medan på den individuella framträder en rasifiering av sociala relationer mellan enskilda människor. De båda processerna är beroende av varandra (Molina 2005).

Rasifiering är alltså den process som socialt konstruerar rasföreställningar utifrån skillnader som fästs på yttre markörer. I detta är ras inget naturligt varande eller evigt, utan något som görs genom en rasifieringsprocess. Rasifieringen beskriver de diskursiva processer och konstruktionsmönster som styr rasidentiter formering och innehåll, såväl socialt som ideologiskt, där själva identitetskonstruktionen innebär en utvidgning av de processer som syftar till avhumanisering och rasism i sådana relationer, sociala praktiker och gemenskaper som tidigare saknat sådan definition eller raslig social rangordning (Molina 1997, 2005). Analysen av denna diskusurs är av stor vikt eftersom görandet av ras präglar och genomsyrar hela samhället och historieskrivningen, till den grad att det naturaliseras och internaliseras hos individer som osynliga mönster av strukturell odefinierbar diskriminering (Molina 1997, 2005, 2008). Det rasregelsystem som konstrueras är i sin essens en hierarkisering av kollektiv som skapats ur rasföreställningar om tillhörigheter och kategorier där maktasymmetrier utestänger människor ”vare sig det handlar om privilegier associerade till vithetens hegemoni eller diskriminering och exkludering av dem som definieras som icke-vita” (Molina 2005, s. 95).

Fotnoter

1.   Essentialism innebär en uppfattning av somliga egenskaper som väsentliga för varelsen eller objektet. Essens är den innersta kärnan eller värdet; det väsentliga och karaktäristiska, gemensamt evig och den oföränderlig grundform som finns hos varelsen eller objektet. I denna mening blir essens starkt meningsbärande som en till individen knuten, från födseln given och nedärvd kod. Konkret innebär denna essens att som född svensk (född av föräldrar vars historiska rötter finns i Sverige) är individen bärare av den svenska etniciteten, kulturen, historien, myterna, känslan av samhörighet med folket (andra svenskar) och den egna nationen. [tillbaka]
2.   Innebörden för rassjälen sammankopplad med föreställt yttre karaktäristiska beskriver Ekström von Essen och Fleischer (2006): ”Ju vitare hud, desto högre intelligens och kulturella egenskaper, ju mörkare hud, desto lägre grad av förnuft, civilisatorisk förmåga och kulturell nivå” (s. 32). Rassjälen är den som förbinder folk oavsett hur fjärran släktskapen är. Rassjälen ”tänker och reagerar på liknande sätt, utvecklar likartade kulturer, och lämnar dessutom typiska spår i historia, religion, filosofi, kultur och så vidare /…/ Rassjälarna [påminner] om en sorts högre medvetande.” (Olausson 2011). [tillbaka]
3.   Med det brittiska socialdemokratiska partiet avses Labuor Party. [tillbaka]
4.   Intersektionalism eller intersektioanlitet är en samhällsvetenskaplig teori och ett analysverktyg för att studera olika former av maktstrukturer och maktordningar, och hur dessa samverkar och förstärker varandra. [tillbaka]