Det hann inte gå mer än två veckor så slås portarna åter upp till de rikas uppfostringsanstalt, Lundsberg. Våra rättsvårdande myndigheter, åtminstone Förvaltningsrätten, ansåg inte att Skolinspektionens stängning av pennalistskolan var korrekt. Det fanns inget skäl att anta att eleverna for illa på skolan.

Spontant känns Ulf Rehnmarks bortförklaringar av sexövergrepp, misshandel och mobbning som enstaka händelser oberoende av varandra, som kränkande för de drabbade barnen. Rehnmark är styrelseordförande för stiftelsen som driver Lundsberg. Han är den ytterst ansvariga för verksamheten vid skolan. Han ser inte barnen. Han ser institutionen.

Mina erfarenheter av misshandel
Jag kan inte låta bli att dra mig till minnes när jag blev misshandlad av min gymnastiklärare. Det var förmiddag i slutet på 1990-talet och en kommunal skola i Kiruna. En i min klass kastade en kvist i ryggen på gymnastikläraren. Jag såg det hända. Jag stod snett framför läraren och såg därför vad som hände bakom hans rygg. Hans ilska riktades mot mig. Jag sprang. Han fällde mig. Jag skrapade mina knän och händer i asfalten och kände hur en arm omslöt min hals. Jag släpades i detta strypgrepp bort till de andra i min klass. Jag hade svårt att andas, och väl framme uppmanade gymnastikläraren de andra i klassen att slå mig. Vissa tog tillfället i akt. Kränkningen var fullständig, trodde jag.

Jag försökte protestera mot det som hade hänt. Det svar jag blev given av gympaläraren var att jag skulle hämnas på min klasskamrat som kastat kvisten. Det var min klasskamrats fel att han hoppade på mig.

Det blev lite bilder på sjukhuset och en polisanmälan, men rektorn för skolan gjorde allt i sin makt för att påverka utredningen i en så ofördelaktig riktning som möjligt för mig. Det var bara ”lek och skoj”, enligt henne. Hur påverkan gjordes vill jag inte gå in på. Allt jag hade efter den händelsen var en nedlagd polisutredning, föräldrar som grät och jag själv som vägrade gå på gymnastiken igen. Men det var bara lek och skoj. Att jag inte förstod det. Att mina blåmärken på halsen och klockavtrycket inte begrep det. Inte heller mina skrapade knän eller den knäckta självkänslan vittnade om det skojiga. Märkligt.

Brist på empati
Nog har de drabbade barnen på Lundsberg ett och annat att lära sig. Det är lite av en personlig studie i makt och privilegier. För det är de ickedrabbade som har rätten att säga vad som egentligen hänt: Det är ju bara pojkstreck och det var endast lek och skoj. Så enkelt förstör man människor och låter personlig eller kollektiv prestige gå före människovärdet. Det vi fått utstå är bara en del i att växa upp. Så talar makten.

I fallet Lundsberg finns fler dimensioner som är problematiska än vid min kommunala skola. Det är inga enskilda unika händelser som rapporterats om. Den rika klassens kultur och människosyn är odemorkatisk, människofientlig och socialdarwinistisk. Den får dessa extrema uttryck med strykjärnsbränningar eftersom det finns ett förakt för svaghet och människor som avviker. Exempelvis har Lundsbergs tidigare styrelse givit uttryck för att en elev som drabbades 2012 betraktades som ”speciell” av sina skolkamrater. De valde att skylla på eleven. För det är ofta just så: Den utsatta är problemet.

Om varför detta sker har Paul Piff skrivit. Han är socialpsykolog vid Berkeley University of Carlifornia och har genomfört flera vetenskapliga studier om hur ojämlikhet påverkar ett samhälle och dess medlemmar. Hans resultat är att personer i maktställning har en sämre utvecklad empati än personer utan makt. Bland annat menar Piff att rika är lång mer benägna att prioritera sina egna intressen framför andras intressen och att dessa individer är mer benägna att uppvisa egenskaper som vi brukar förknippa med ”skitstövlar”.

Piff har i sina studier sett hur ökad enskild rikedom och status i relation till andra leder till ett ökat självfokus, minskad medkänsla, tilltagande själviskhet och försämrat etiskt beteende. Ett exempel som ges är hur de med dyra bilar tenderar att bry sig mindre om fotgängare än dem med billigare bilar. Vidare visar forskningen att rika tenderar att vara mer benägna att fuska och är mindre generösa än fattiga. De anser också vara mer berättigade till rikedom än fattiga och till makt än de utan makt.

Avslutningsvis
Det lilla positiva i det hela är att Jan Rippe och hans överklasspolare slipper låta sina barn gå i en hemsk kommunal skola. För vem vet vad som kunde ha hänt där! De kanske skulle lära sig att klassamhället faktiskt existerar?

Det som hänt på Lundsberg är våld som kommer av maktpositioner som är erkända och uppmuntrade av de vuxna på skolan och föräldrarna. Annars skulle det inte förekomma. Det kanske är viktigt att lundsbergarna lär sig hur de ska hålla i makten. De som går på skolan tillhör trots allt samhällseliten.

Det riktigt paradoxala i detta är att jag själv snart står och undervisar i våra skolor.