Igår delade jag med mig av mitt liv och mina erfarenheter som homosexuell. Jag var inbjuden av Svenska kyrkan att i Umeå stadskyrka, på Kärlekens mässa dela med mig av mig. Prästen Susanne Dahl som bjudit in mig inledde Gudstjänsten. Min berättelse finns att läsa senare i inlägget. Den bygger delvis på den debattartikel jag tidigare skrivit (främst mittenpartiet).

Det är ingen underdrift att säga att det bitvis var tungt. Jag grät. Offentligt. I Kyrkan. Men jag grät inte ensamt. Jag var en främmande fågel i kyrkan, men jag kände mig välkommen. Tack för att jag fick komma.

Jag vill även utan inbördes ordning tacka Ola, Mattias, Christian, Liza och Johan för det stöd ni varit.

Följande var utgångspunkten för det jag delade med mig utav:

Homosexualitet är onormalt

Homosexualitet är onormalt. Det är en perversion. En synd.
Som homosexuell väntar den oåterkalleliga domen att i helvetets eldar spendera evigheten.
Men det finns hopp.
Homosexualitet kan botas. Om de vill.
Om de vill kan de bli normala. Hela.
För det är ett val.
Det är inget äkta. Inget sant. Det saknar djup.
Det är inte en fråga om kärlek. Det är en frestelse som kan och måste motstås.
Det handlar om vilja. Det handlar om val.

Jag heter Daniel Nyström och är vice ordförande för RFSL Umeå.
Men här i dag representerar jag inte RFSL – jag representerar endast mig själv
Och denna syn på homosexualitet fanns runtom mig när jag växte upp.

Jag mötte den överallt där jag fanns:
I skolan, hos släkten, på konsum, i lekparken, på praktikplatsen.
Överallt. Och jag sa inte ifrån.
Jag var ensam. Svag. Jag var rädd.
Och jag visste att något var fel.

Det kan verka konstigt att på en kärlekens mässa
ta sin utgångspunkt i hatet och i fördomarna.
I självbegränsningar och i rädsla.
Men det är där historien börjar, för mig.

I det försåtliga. I den oförsiktiga obetänksamheten.
Det är av denna anledning jag har blivit inbjuden att prata idag.
Min historia. Den som jag valde att ge till dem som ville läsa mina ord.
De fick se in i delar av mitt liv. Min berättelse.

***

Min berättelse handlar om de murar som beskär mitt liv, min frihet och min möjlighet att älska. Jag har valt att börja min berättelse i samtalet jag hade med min syster. Det samtalet ringar in allt.

Min syster, hon hade nyligen blivit mamma. Hon var så stolt.
Någon hon längtat efter hade kommit: Elias. Hennes ögonsten.
Hon hade lyckats.
Vi pratade om Elias och hans charmiga sätt, när Veronica plötsligt glatt utbrister:
”När han växer upp kommer han att få många tjejer”. Det är där det börjar.

Jag minns tiden på lågstadiet. Jag kände sig stor när jag gick in genom skolans portar.
Det fanns en grad av stolthet i det.
När helst tillfälle gavs retades vi pojkar med flickorna.
Lärarna sa att vi gjorde det för att ”Vi ville ha dem.”  ”Vi tyckte om dem.”
Vår lek var en ritual inför vuxenlivet. En pardans.

Sexualundervisningen på högstadiet förklarade detta närmare.
Klassen delades upp och vi killar fick lära oss varför vi hade en snopp:
Penis och slida hör ihop och målet med livet är att skaffa barn.

Läraren berättade i förbifarten att det fanns något som kallades homosexualitet.
Han tillade med en lättnadens suck att han minsann ser att ingen av oss är bögar.
Där satt jag.

På min 18-årsdag ringde farfar för att gratta mig. Han hade åkt in på sjukhuset igen.
Slutet hade närmat sig. Denna gång låg han inför döden.
Det var bara dagar kvar.

Dagar blev till timmar.
Han klappade mig på handen och frågade om jag hade en flickvän.
”Nej, inte ännu.” sa jag.
Han förklarade då för mig att jag är en fin kille som snart kommer hitta en fin tjej.
Jag instämde. (Jag ljög för honom.)

Under hela min uppväxt hade mamma pratat om barnbarn.
Det hade även mormor gjort. Morfar. Farmor. Farfar.
Ja alla.
I mammas röst kunde jag höra längtan
över den dagen hon skulle få höra tilltalet ”Farmor”.

***

Jag minns min ”sexuella debut”. När jag tänkte på killar och blev upphetsad av det.
Jag skämdes.
Jag hoppades för allt i världen att det var en fas.
Att det skulle gå över.
Att jag skulle bli frisk.
Jag tänkte på mamma och de barnbarn som hon såg så mycket fram emot.
Jag tänkte på målet med livet: att bli med kvinna och med barn.
Jag insåg att jag skulle svika henne.

På fester när kompisarna skrålade, skålade och kramades höll jag mig på min kant.
Jag ville inte delta i kramkalaset. Det kunde bli fel.
Tänk om de skulle tro att jag hade stött på dem,
den dagen när jag väl hade kommit ut?
För att komma ut skulle jag göra.
Det hade jag bestämt.

Det mognade och den 21 april 2001 var det dags.
Jag gick ut från mitt rum. Jag omfamnade mamma.
Jag grät och berättade mitt livs största hemlighet:
Att det var något fel på hennes son
Att jag inte var normal och att jag inte kunde göra något åt det.

Under hela livet fram till och med den punkten
hade jag fått lära mig vad som är rätt och vad som är fel.
Jag var fel.
Jag frågade om hon kunde älska mig i alla fall? Trots att jag va fel.
För henne var allt annat uteslutet.
Jag var och förblev hennes barn.

På sommaren samma år deltog jag på mitt första Pride. Det var i Stockholm.
Solen sken och jag var så stolt.
Modet. Att våga.
Det var häftigt.
Min början på frigörelse.

Vid uppsamlingen inför paraden träffade jag en reporter för länstidningen NSD. Hon tog en bild och ville göra en intervju med mig om hur det kändes att komma ut, delta på Pride och vara homosexuell i Kiruna. Det blev ett bra reportage.

Mamma ägnade dock mycket energi åt att övertala mig att dra tillbaka reportaget med hänsyn till att min syster och bror skulle kunna fara illa.
Jag lät mig motvilligt övertalas.

***

Det är så heteronormen fungerar.
Den förstör självkänslan.
Den skapar vemod, rädsla, ångest och hat.
Den leder till och med till döden för enskilda människor.
Vi som ändå klamrar oss kvar får våra liv begränsade.

Heteronormen består av föreställningar som leder till förväntningar och hat.
Heteronormen begränsar kärlek, omtanke och omsorg.
Och den drabbar alla.

Normer är osynliga regelverk och de får konsekvenser — på riktigt!
Dessa styr allas våra liv och beteenden.

Men mitt liv har lärt mig att förändring är möjlig.

***

Störst av allt är kärleken.
Det är genom kärleken till din näste. Din omtanke för andra.
Att du ser människan.
Det är det som håller oss samman.

Det ger glädje, hopp och förståelse.
Det skapar modiga människor som vågar och kan.

Att kunna ta det där extra steget
i vetskapen om att någon finns där
för att ta emot om fallet kommer.

Det är ovärderligt. Det gör förändring möjlig.
Men det är också ett ideal.

Ideal är en sak, verklighet en annan.
Som i alla sociala sammanhang finns där smolk.
När trångsyntheten och hatet gör entré på våra gator och torg.
När den oförsiktiga obetänksamheten hemsöker köksbordet
Eller dyker upp i det vardagliga samtalet, måste vi säga ifrån.

Den stilla tystnaden är ett samtycke (det har jag lärt mig).
Det är det som gör tystnaden så farlig.
Det är därför vi måste säga ifrån: Visa att vi finns och kräva vårt människovärde.
Det är därför tillfällen som Pride är så viktiga.
Det är därför vi är här idag. Tillsammans.

Jag kom till en gräns för när näven där i fickan inte kunde knytas hårdare.
Jag höjde min röst. Visade att jag fanns.
Jag har valt att se mig själv och mitt värde.

Mitt val har gjort mig starkare.
Det har givit mig kraft att se, erkänna och lyfta andras värde.
Kärlek och jämlikhet.

Bara genom att jag står här idag. Inbjuden.
Visar att förändringen är här
Och att en annan värld är möjlig.

***

Jag vill avsluta med att rikta några ord till minnet av min farfar.
Han som borde fått men aldrig fick veta.

Ditt hjärta som klappat så varmt för de dina,
Och ögon som vakat och strålat så ömt,
Har stannat och slocknat till sorg för oss alla,
Men allt du oss gjort kommer aldrig bli glömt.