När hela fredagen…

…visar att glädje rakt igenom kan det verkligen inte bli. Fryser behagligt efter ett utomhuspass med 4 fina flickors pappa med en och annan inpass av passerande butiker som skulle besökas. En snabb puss och önska trevlig helg till finaste Sarah på SAX och inse för en kort sekund att vänner jag har idag ska jag med mitt yttersta verkliga jag försöka hålla nära och med såriga knän krypa för om jag gör något obetänksamt när jag inte är mig själv.

Glada nyheter samsas med nedslående. Jag önskar att någon med en enkel fingerknäpp kunde ta bort det som ligger och bubblar längst in, det jag måste ta tag i, som jag måste, men ibland knäar för.

Förvisso skulle det göra saker till det faktum att jag inte skulle vara jag. Att det jag försöker bygga upp skulle vara för evigt borta och förmodligen inte skulle ha lärt mig ett dugg. Men som en nära vän sa till mig idag… "när ska det vara över för dig, när är det nog och du får njuta livets goda"?

Ja…. Ibland undrar jag så mycket att de gråa hår som sitter på mitt huvud och effektivt tas bort med hjälp av nr.1 verkar vinna kampen oavsett hur mycket vi försöker få bort bekymmershåren. När jag så travar in på en butik för all sköns fina behovssaker, när personen jag möter där är en bekant från en svunnen tid, varken lägger ned värderingar i mina ord, ej heller verkar brydd över mitt förflutna utan fokuserar på var jag är på väg med ord som…vissa vägrar ta tag i sina funktionshinder, vägrar medicinera, tror att de kan bete sig hur som helst och ingen verkar bry sig utan bara accepterar, förstår jag…

…jag är ingen looser, ej heller fuck-up. Jag är fan så jävlar stark som orkar bryta mitt gamla liv, orkar hoppas, orkar försöka älska igen, orkar vara stolt mamma till många fina, orkar vara vän när nöden kräver, orkar ta emot kärlek och bekräftelse av många fina människor, och helt plötsligt…

…lossnar det igen. Tårarna rinner, tröttheten blir rätt övermäktig av alla tankar.

Men det gör inget. Jag vet, de som jag bryr mig om vet. Jag är inte densamma, jag är någon annan. Jag öppnar upp, släpper ut…slutar humma i ordalag som…ja, du vet… för att sedan tystna. Istället berättar jag, om mitt liv hur det sett ut och hur jag känt mig. De som orkar lyssna gör det. De som inte orkar behöver inte och jag lägger varken skuld eller högre värderingar kring det. Vi är alla olika för hur mycket av andras bördor vi orkar bära. Istället väljer man kanske ett annat sätt än att ägna örat åt en för att visa det.

Fredag fortfarande den 11e…

…året fortfarande 2011. Inte så himla pjåkigt ändå Nästa vecka blir det stora förändringar för mig och jag ser faktiskt med försiktighet fram emot det, för då lyfter jag ännu mer från min forna plats på knä och får begära min begravning stående den dagen det är dags.

Ha en fin eftermiddag!