Jag tror inte på tvång…

…i och med att hela min personlighet och tankeförmåga vänder mig emot det. I alla möjliga situationer.

I min värld finns det mycket få saker som bör tvingas fram förutom vissa beteenden. Kanske att lära sina barn rätt och fel i den mån det går. Att lära dom att borsta tänderna morgon och kväll, duscha för att inte lukta illa och att aldrig någonsin vara rädd för vem dom är och förvänta sig att bli sedd och accepterad för den dom är, där dom är, oavsett situation. Man kan alltid gå tillbaka, göra om och försöka förändra saker man är uppmärksam på. Att det inte finns några rätt och fel innerst inne, bara när lagen säger så.

Jag lär dom att försöka känna med hjärtat istället för att inte förstå och gå runt i något sorts känslomässigt kaos som ställer till med reaktioner och situtioner man egentligen önskat suddat ut och aldrig ha gjort.

Att oavsett diagnos eller inte i framtiden bli älskad innerligt för den de är och de underbara personligheter de har.

Själv försöker jag visa varje dag vem jag är idag och var jag är på väg. Där jag inte förstår en situation frågar jag numer, kanske för mycket för känsliga personer, för de som känner mig och älskar mig absolut aldrig några problem. När jag själv hummar och försöker slippa undan att förklara mig själv, tvingas jag, och för det vänner som förstår älskar jag innerligt.

Jag förväntar mig sällan någonting numer från andra. Har tappat tron på människor och väljer istället att avskärma mig från de som gör ont.

Jag värjer mig.

Idag är jag i ett oerhört förvirrat tillstånd, det gör ONT.

 Jag förväntar mig ingenting…

lalala