BUP visar sig från sin bästa…

…sida. Verkligen.

Inte.

Hur kan det komma sig att en sådan instans med en viss insikt i barn med skilda föräldrar "tar för givet" att det förs en kommunikation vårdnadshavarna emellan. Gemensam vårdnad betyder gemensam vårdnad, dvs att beslut som fattas kring det berörda barnet ska innefattas av båda parter. OAVSETT var barnet är skrivet ska detta inte kunna förbises så enkelt. Kan det helt enkelt vara så att jag just på grund av min diagnos anses kunna förbigås, precis som det gjorts i andra lägen? Jag vill hemskt gärna tro att det inte är så, men man tappar hoppet för alla vårdgivande enheter inom denna horribla värld som kallas psykiatrin. Där det förklaras för mig i mötet med BUP att ADHD inte är en psykisk sjukdom, utan ett funktionshinder…

…så VARFÖR får då detta hända?

Idag har det visat sig vara ett fatalt misstag. Att först komma med frasen "det tog vi för givet" för att sedan säga "hade inte detta hänt hade utredningen varit klar" ger knappast tröst i en situation där tiden är emot oss.

Detta är Sverige 2011. Ett väl utvecklat sådant sägs det gång på gång. Idag har jag lyssnat till ord som lagt sig som en tung filt över hjärtat. Ord där människor därute fortfarande kommer med åsikter som "modediagnos", bristande kompetens vid behandling av människor som INTE är psykiskt sjuka men behandlas som så trots att ett funktionshinder är något helt annat. Där arbetsmetoden innefattar tvång för en människa som skyggar för allt vad överhet och "ska" ord innefattar. Där stress om att passa in i mallen för vårt moderna svenska samhälle stressar så mycket att det istället för att ge ökad vilja att må bättre istället ger mer bränsle för oviljan att passa in i normen för vad ett normalt beteende innebär.

Där utredning i nästa andetag betyder medicinering istället för att andra behandlingsmetoder först betats av, där en sk. "psyksjuk" inte räknas trots att IQ men framförallt EQ är betydligt högre än hos de som ska hjälpa en framåt.

Och ja…

…jag kommer ALDRIG att sluta blogga om detta nutidsfenomen där barn och ungdomar ska behöva slussas in i Umeås vuxenpsykiatri som är under all kritik. Där människor behandlats i över 10 års tid utan framgångsrikt resultat. Med en ovilja att hjälpa människor med vilja att komma framåt, där en medicinering fortgår trots att det är preparat som bör avvecklas då beroende uppstår vare sig man vill eller inte. Att som läkare istället för att skynda på licensansökningar och tillmötesgå människors vilja att passa in i vårt fyrkantiga samhälle istället skriver ut ännu mer beroendeframkallande preparat istället för att hjälpa till att trappa ut skiten och säga: "Men oj vad glad jag blir att du inte vill äta skiten, att du är beredd att prova andra vägar" istället bara rycker på axlarna och säga… "Den där medicinen ska du inte ha för höga förhoppningar kring". VARFÖR säger man så till en person som kämpar för sitt liv, för sin familjs skull och för att känna att man faktiskt tillhör resten av samhället istället för att konstant känna sig rotlös? Att avfärdas med två nya recept á 100 tabletter på vardera med vetskap om att det inte blir bättre, där vårdgarantin för länge sedan passerat bäst före datum, med frågetecknen hopande inom sig varför man överhuvudtaget tillåter sig att förnedras på detta sätt av andra människor?

Ingen vettig människa genomgår detta. Drivkraften? För mig är det barnen, för många andra likaså. För de som inte har barn är väl viljan att leva tillräckligt övervägande känslan att inte vilja.

Varför ges vi inte chansen då kan man fråga sig?

Ännu värre…. Hur kan man vara så in i helvete vidrig att man nekar en minderårig att få chans till ett bra liv innan det är för sent?

Fy fan!!!! Idag är stridsyxan inte nedgrävd och argumenten för att vilja förändring väldigt diffusa om detta är vad som serveras en när man försöker. Ilskan är genomgående och kanaliseras än så länge rätt för normalt beteende och därmed inte ansedd som "instabil".

Skäms till er som utan att kalla er rasister, inskränkta och andra skällsord, ÄNDÅ tillåter dessa scenarion fortgå i vår värld!