Skämmas…

…vem skäms?

Inte jag. Skammen tillhör inte mig.

Besvara
Ta bort

Brukar inte kommentera, bara läsa bloggar. Tycker du sen länge gått över gränsen då du gjort dig själv till ett kännt psykfall som många talar om och inte så positivt. Dina barn drar du in också vilket på skolan inte är så kul. Du skriver nog bra ibland, men börja tänka på barnen. Skämmas själv är ok, men barnen?"

"Skämmas själv är ok, men barnen?"

Jag skäms inte. Genom att inte tala om sådana här saker utan hålla det inom familjen ökar en sk. skam som inte är berättigad någon att äga. Precis som med missbruk där alla och envar förutom oftast den berörda skäms över något de är helt maktlösa inför.

Så nej, jag skäms inte. Jag kommer aldrig att skämmas för att jag är stark och för en kamp mot en apparat som inte anser sig att kunskap är makt utan fortsätter att förminska människor precis lika verkliga som alla andra i samhället men som i åratal skuffats undan och getts stämplar som andra ska ha.

Du ger mig snarare mer luft under vingarna att orka kämpa för de som kommer efter mig, som inte orkar, som inte finns bland oss längre på grund av sådana här kommentarer.

Jag uppfostrar dessutom mina barn till att bli starka, stolta personligheter som inte viker för vare sig människor med sårbara hjärtan och hjärnor, ej heller för jubelidioter med noll koll.

Att ha en mamma som kämpat sig igenom detta ger väl snarare en viss stolthet, att kunna se att alla kan resa sig, återfå makten i sitt liv utan att behöva lyssna till idioti?

Att föra fram ett samhälle med åsikter som dessa, där vissa folkgrupper, sjukdomar ska förminskas för oss bakåt i historien till ett samhälle som inte ska existera ännu en gång.

Detta visar mycket tydligt på vad "dom andra" pysslar med. Tack för kommentar och insikt som förs vidare!