Sitter med en klump i magen…

…och funderar.
Som vanligt nojar jag fast i saker när det gäller mina barn. De äldre har jag oroat mig så mycket runtomkring att de säkert i resten av sitt liv kommer att komma ihåg när jag gjorde vissa tokiga saker av rädsla att de inte skulle ha kompisar osv.

Minervaskolan…Så många fördomar som jag varje dag låter skölja över mig. Att föräldrarna i sonens klass är riktiga stropphuvuden som knappt hälsar etc. Varför? Ja jag har många teorier men det finns väl säkert ingen som stämmer. En är i alla fall att jag blir bedömt utifrån mitt yttre och de tatueringar jag bär. Säkert är det vissa som inte förstår konstformen och anser att man är ett slödder när man är så tatuerad som jag är, och i mina ögon är det lite. Synliga förvisso då de sitter på underarmarna bla. Men annars….

Hursomhelst träffade jag en av de föräldrar som faktiskt hälsar, är otroligt trevlig och har en jättefin son som min son uppskattar otroligt mycket. De hade fått en kalasinbjudan med posten och frågade om vi fått någon och jag kunde bara svara nej. Genast uppkom svarta tankar och en orosklump i magen, ska min son behöva bli dömd i förväg över hur jag ser ut? Tydligen är man inte mer intelligent än så inom denna skolklass. Och är det så kanske man kan ge sonen andra vänskapsalternativ utanför skolhelvetet! För skolformen är jag nöjd med och hur pedagogiken fungerar.

Jag hoppas verkligen att jag har fel i hur jag kryssar runt i skallen, för annars vad lär man sina barn? Att alla inte är lika värda som människor utifrån ett utseende?

Usch, vilken sur morgon!!!