Vi är sällan de som mobbar…

 

…vi är dem de mobbar.

 

Jag är inte längre rädd.

Vänd mig ryggen om det är svaret på ert problem med mig.

Jag kommer inte att sluta bete mig som mig själv.

 

Jag har i hela mitt liv brottats med Gud.

Inte förstått hur man kan tro på något som inte syns, som aldrig hjälper när man ropar i desperation om att bli älskad, räddad.

Aldrig kom det någon Gud. Inte för att rädda mig i alla

Istället hade Gud alltid med sig fördömande, ständigt påpekande mina fel och brister.

Jag ville inte. Jag trodde inte, aldrig någonsin. Försökte anpassa mig, för det ska gudarna veta, jag försökte. På alla sätt som en liten flicka kunde göra.

Men jag ville inte.

Jag var annorlunda redan från början, det enda jag ville innerst inne,  var att passa in, vara som ”dom andra” delta i deras liv och kretsar.

Jag fick inte.

Jag var ett enkelt offer.

Det värsta minnet var i sexan…

Jag hade funnit kläder som jag formligen älskade, men i vanlig ordning var jag helt fel.

Killarna i klassen skrattade, under en lektion försvann två av dessa djävlar ut ur klassrummet och jag visste att jag var anledningen till att de gick ut.

Väl tillbaka i klassrummet satte de sig ner, skrattade, viskade runt…

Min ångest föddes inte där men eskalerade kraftigt, för att efter detta alltid hänga med få mig att vara på min vakt och agera med aggression där rädsla förlamade.

Jag reste mig gick ut i korridoren, upptäckte att min fina hemstickade mössa som jag älskade så mycket var borta.

Svetten och paniken kom. Varför gör de så här? Vad har jag gjort för att förtjäna det här?

Utan att bry mig om lektion, lärare, med paniken stigande letade jag febrilt tills jag fann henne, min älskade mössa. I papperskorgen på toaletten, under en mängd handdukar som äckliga människor torkat sina händer på.

Skammen som inte borde vara min. Jag passade inte in.

Jag var aldrig en vacker flicka när jag var barn. Fick alltid ha kort hår, glasögon jag inte ville bära.

Redan där var jag fel, jag var inte söt och snäll. Jag var ett argt barn kämpande med näbbar och klor för att behålla mitt egenvärde som jag innerst inne visste att också jag var värd att bära.

Gud kom aldrig i dessa situationer, jag sa sällan något. Försökte vara klassens utstickare, hon som kastade sudd på lärarvikarien, som skolkade för att visa mig tuff och åtminstone få tillhöra de som inte heller ville vara som ”dom andra”.

Ingen såg, ingen förstod, jag var bara som jag alltid varit redan från småbarnsben. Hyperaktiv redan vid fyra års ålder då jag med glädje för blommor sprang över till grannen och rensade hans rabatt på de vackraste blommor jag sett för att gå hem till mina föräldrar och ge dom de vackraste jag kunde. Blommor. Historien har återberättats många gånger om hur jag aldrig satt still, plockade på saker som var vackra, pratade frågade och var allmänt klättrande på väggarna.

Kvällarna med många sömnlösa timmar innan tröttheten tog över där min tapet med små prickar och bubblor fylldes i med blyertspenna för att jag inte kunde sova.

Gud fanns inte där heller, hörde mina barnsliga böner om löften att bara han hjälpte mig skulle jag bli snällare mot mina syskon, försöka vara en bra flicka.

 

Idag satt jag med i Sessans förskoleklass och ångesten kom krypande som en tjock filt. De hade arbetspass. Matte i lekform där barnen skulle få mäta olika saker i rummet. Längd, bredd, you name it. Jag slutade lyssna, trist. Matte är något personer med ADHD har gemensamt att inte finna intressant. Oftast ska man bara lära sig, utan att behöva förstå, bara lära. Alla har inte matte som problem, men många. Jag är en av dessa, som trots ointresse,  på en termin läste in A och B matte med ett svagt G som avgångsbetyg på komvux. Jag var tvungen att ha dessa betyg för att kunna komma vidare till universitetet. Jag gjorde det, kommer inte ihåg ett smack. Har inte heller kommit vidare. Påbörjat många projekt men aldrig någonsin ägt uthålligheten att slutföra.

 

Efter en stunds frånfälle i skallen riktar jag så åter fokus på den lilla barngruppen. Min älskade Sessa sitter och himlar med ögonen, snurrar på kroppen, är inte med i huvudet utan någon helt annanstans där det förmodligen var betydligt roligare att vara än att lära sig längden och breddens betydelse.

Fröken uppmärksammar henne och frågar henne en fråga som hon givetvis inte uppfattat eller bemödat sin intelligenta skalle att lyssna till. Ointressant helt enkelt.

Mönster jag inte tycker om hos mig själv infinner sig genast, kallar henne till mig och upprepar frågan hon fått för några sekunder sedan. Svaret jag får är, jag vet inte, kommer inte ihåg. Min egen rädsla från barndomen om följderna att vara annorlunda växer sig ännu starkare.

Känner hur jag ökar min ångest, ser i hennes ögon att hon ser. Genast stannar jag upp, skakar bort det som är på väg. Hon behöver inte, hon är inte jag. Hon är en unik varelse. Det vackraste jag skapat.

Pussar om henne och säger, det gör inget, vi fixar det sen om det behövs, tillsammans hemma.

Hon lyser upp, springer tillbaka och sätter sig med de andra.

För där jag förut krävt högsta betyg, avkrävt i absurdum, där ser jag idag. Det gör så innerligt ont inombords av insikten men den är behövlig för att komma ihåg när förändringar sker.

Jag kommer alltid att fånga upp om Sessan inte orkar, inte kräva något, hjälpa, ge verktyg så hon fixar sitt liv. Det gäller även min vackraste brunögda. Om jag genom dem kan bevisa för mina äldre barn att jag inte är samma mamma,  då är det en livsuppgift jag inte kommer att släppa, inte orka hålla fast vid.

 

Börjar må så dåligt över mitt beteende att jag känner att jag måste påtala bästa ”strängdaste” fröken. Påtalar mina rädslor, den ångest jag känner över att mina barn ska dömas utifrån mig.

Hon tittar lugnt, lyssnar och säger: Vet du? Oroa dig inte, vi ser henne som vilket barn som helst, en otroligt skärpt tjej med stor empatisk förmåga. De svagheter vi ser hjälper vi henne med och hon är mottaglig, har förmågan att stanna upp, fokusera, lyssna och ta in. Göra om, göra rätt. Hon äger inte dina problem, hon är en underbar flicka.

Då vet jag med insikt. Mina barn är där de ska vara, i rätt miljö, med struktur och verktyg som behövs. Struktur ger trygghet får en att växa.

 

 

Jag har känt mig så vilsen i hela mitt liv, som den fula ankungen i H.C Andersens saga. Idag är de fula fjädrarna borta, utseendemässigt, men fortfarande en utstickare med mina tatueringar och utseende. Inombords jobbar jag på att bygga upp vackra vita fjädrar tillhörande en graciös svan.

 

Vi talar aldrig öppet i min familj. Vi tiger ihjäl saker, låtsas som att allt är ok. Men helt ärligt, det är inte ok.

Jag är inte den ni säger att jag är och som ni även försökt få mig att tro. Era ord om att det inte är så studsar fortfarande tillbaka utan att kunna tas in. Att leva i en känsla att vara oälskad under en barndomstid där man skulle vara lyft, sedd sätter spår…

Jag är en fuck-up i era ögon, den diskreta klappen på benet när jag fått nog av kränkande behandling där ord som….nu ger vi oss, nu börjar hon…, påtalandet om hur slarvig och besvärlig jag är verkar aldrig tvättas av mig, hur mycket jag än försöker. Ingen som står upp för en när man verkligen innerligt skriker inombords, snälla!!!! Gör det en gång, bara en gång, säg att h*n har fel, säg att jag är bra, en fantastisk dotter/syster…

 

Ointresset av att lära sig något om mitt funktionshinder, där fördomarna florerar stenhårt. Jaha….? Är du inte psykiskt sjuk nu, eller….? ADHD….är inte det bara ett sätt att…? Allt sammantaget gör att jag inte orkar mer, bryr mig inte längre för att tala öppet om hur jag upplevt mitt liv och situationer. Utan ord, ingen sinnesro. Det här är min upplevelse, den är kanske inte alltid rätt, men den är min. Skäms personer över mig, det är inte min skam. Den äger inte jag. Jag står med rak rygg, öppna ögon och för det jag säger.

 

ADHD:n har haft kontroll över mig i hela mitt liv, fått mig att överleva situationer där jag känt att jag håller på att drunkna. Kontroll över mig i negativ bemärkelse, fått mig att vilja hämnas på hela världen, tvingat mig till att vara en tyrann över mina äldsta barn bara för att jag känt att vi är de svarta fåren och därför försökt bevisa genom hot och rädsla att vi minsann är bäst. Att genom att uppfostra dem till att bli övermänniskor där jag fallerat kunna bevisa för min familj, att se, där lyckades hon minsann! Priset jag fick betala är omänskligt högt. Jag kanske förtjänar det, kanske inte.

Så blev det inte. Istället är min egen familj i tusen bitar, mina barn spridda på skilda håll, där min kontakt med de stora är obefintlig.

Allt på grund av människors fördomar och oförståelse för min situation, att något var fel på mig, att jag var annorlunda.

Men inte på det sätt det ni tror. Jag har bara ADHD, ett funktionshinder som genom diagnos och behandling hade kunnat förhindra många destruktiva saker jag utsatt mig för.

 

Det här är att blotta sig, visa en inblick i den sorg en människa som går utan hjälp i en hel levnadstid kan utsättas för.

 

Det är det här jag vill försöka förmedla, stoppa för eftervärldens alla barn. Ingen människa är värd att inte bli sedd för den person man är.

Att fortsätta se ner på människor som inte följer normen ger följder inte bara för den drabbade, utan för de som är runtomkring, de man älskar allra mest men för det mesta känner att man inte är till större nytta för, att man gör bäst i att hålla sig så långt borta som möjligt så att de inte ”smittas”. Förstör fint man upplever så man inte såras ytterligare en gång. Bättre att förekomma än att förekommas.

 

Idag bekräftar lillgänget varje vecka att mamma, du är en 2.0!!! Båda tummarna upp brukar ges som omdöme från min son när människor frågar om jag förändrats något.

Det räcker för mig, det är det enda som räknas.

Att bevisa för lillgänget att jag kan förändras, bli en bättre människa, göra om – göra rätt blir den drivkraft som får mig att vilja berätta, lyfta bort fördomar och ge ADHD i dess värsta och bästa form ett ansikte.

 

Mitt namn är Catharina Alperud. Sorgen jag bär på inombords lyfts sakta bort genom att berätta, förmedla, lära mig förstå hur jag fungerar. Jag har ADHD som inte längre får ha kontroll över mig och mitt liv. Främst är jag människa med mänskliga rättigheter (för vi behöver tydligen det enligt WHO, precis som utsatta människor i länder som förtrycks).

Kanske är vi ett helt eget folkslag mindre än övrig befolkning och därav i behov att tryckas ner, förminskas och förändras.

Jag vet inte….

 

Jag tror inte på Gud eller något mer än att i mitt fortsatta liv ska jag njuta varje dag som den sista och försöka göra rätt där jag förstört. Resa mig när det smärtar som mest, inte hänge mig åt saker jag inte kan förändra.

Att med kärlek ge tillbaka till de som funnits där oavsett när jag legat på psyket, betett mig illa och bara tagit, krävt utan att förstå varför. Agerat i aggression när jag varit så in i helvete rädd. Haft skrämmande diagnoser men ändå inte skrämt bort.

Ni är värd all respekt, ni som har förmågan att se förbi, det faktum att människor kan förändras. Med rätt hjälp, vägledning och en egen inre drivkraft.

 

Drivkraften måste man finna själv. Min drivkraft är de barn jag satt till världen. De vackraste jag någonsin åstadkommit i mitt (förut) miserabla liv. Jag plockar ihop skärvorna, det går sakta behöver inte gå över en natt eller ens ett år…. Jag har inte längre någon brådska.

Kärlek är en stark drivkraft och en dag hoppas jag att den återför de viktigaste i mitt liv.

Under tiden väntar jag, hoppas, arbetar vidare med mig själv, upplysandet om funktionshindret som inte borde vara några problem med rätt hjälp, i god tid.

 

För som de sa på kursen… Kriterierna kan försvinna, och man ses som vilken normal människa som helst.

Där står jag kvar och undrar varför jag ska bli som ”dom” normala? De med fördomar, rättighet att se sig som mobbare och aldrig någonsin behöva reflektera över de saker de gjort som fått oanade konsekvenser för dem som varit deras offer. För de ber inte om ursäkt, söker upp människan med sår öppna så fort något igenkännande inträffar.

 

Jag kommer aldrig någonsin att bli ”som dom”. Jag kan be om ursäkt, be på mina bara knän om förlåtelse där jag gjort så innerligt jävla fel. Det gör att jag inte behöver sälla mig till mängden normala….

De största fuck-upsen, de som ser till att människor förloras, ger upp.

 

Jag heter fortfarande Catharina Alperud. Idag är det fredag den 18 februari 2011.

 

Det här är en del av mitt liv, min historia.