…the flipside.

En flaska näringsdryck är inte att leka med när magen protesterar hejvilt. Lillgänget är fortfarande vid god vigör, utan några som helst symtom på min elaka magafar.

Mosar mig ned i soffan bredvid dom och inväntar sängen.

…patetiska jävlar finns det gott om. Jag har även själv varit en sådan, men inte nu mer. Lite jobbigt för vissa och med en ovilja som spänner utanför logiskt tänkande tyvärr.

Hallå!!! Därute! Världen som kretsar kring ett universum som inte existerar längre!

Jag är inte densamma, du är, och jag vet nog innerst inne att du också vet. Det svider i ögonen….

…fega utvägar fungerar ett tag. Alla blir visare. Vissa inte….

 Spelar denna på repreat i mitt huvud och på musiklistan just nu.

Nu handlar inget om mig, det handlar om något annat. Kom ur koman…

…ta huvudet ur sanden.

Just nu saknar jag frihet i en situation och det är en helt annan sak. Kommer aldrig att sticka under stolen något mer och försköna situationer.

Nu räcker det! Hur tydlig ska jag behöva vara för att det ska kunna präntas in??

…är mitt inre påväg att ha utrymme för mer än svart och vitt. Där finns numer även en gråskala, det rödaste rött och allt från ljuslila till mörkaste vackraste skimrande grönt.

Mitt grundtillstånd vägrar fortfarande förändras. Det ger barnen mig bekräftelse på. Att en liten flicka på snart 7 år lyckas förmedla sina känslor till mig, där jag kan lyssna och bekräfta hennes känsla som helt rätt. Där jag sedan förklarar att jag lovar att vi åker till Paradisbadet, FÖRUTOM, att vi har en annan elak åkomma, eller att något händer som ingen kan styra över, är bekräftat och spikat.

Då kan alla andas igen, i samförstånd, att magsjuka och andra otrevligheter man inte förstår men får berättat, förmedlat för sig går in och om det inte stannar kvar, kör en gång till.

Där min DBT-behandling fortgår, dag efter dag ger det mig oanade verktyg att förmedla vidare.

Helt fantastiskt underbart.

Helt plötsligt kom min sol tillbaka, trots människor, ett konstant latent illamående som pockar men jag trycker tillbaka.

Ny kraft, tack älskade, älskade kärlekar! Alla tre har bevisat att jag är värd att älskas, av min StoraSessa ännu en gång, av de små, förutsättningslöst.

Jag fixar mitt liv sakta, sakta. Det går, jag vill.

…i och med att hela min personlighet och tankeförmåga vänder mig emot det. I alla möjliga situationer.

I min värld finns det mycket få saker som bör tvingas fram förutom vissa beteenden. Kanske att lära sina barn rätt och fel i den mån det går. Att lära dom att borsta tänderna morgon och kväll, duscha för att inte lukta illa och att aldrig någonsin vara rädd för vem dom är och förvänta sig att bli sedd och accepterad för den dom är, där dom är, oavsett situation. Man kan alltid gå tillbaka, göra om och försöka förändra saker man är uppmärksam på. Att det inte finns några rätt och fel innerst inne, bara när lagen säger så.

Jag lär dom att försöka känna med hjärtat istället för att inte förstå och gå runt i något sorts känslomässigt kaos som ställer till med reaktioner och situtioner man egentligen önskat suddat ut och aldrig ha gjort.

Att oavsett diagnos eller inte i framtiden bli älskad innerligt för den de är och de underbara personligheter de har.

Själv försöker jag visa varje dag vem jag är idag och var jag är på väg. Där jag inte förstår en situation frågar jag numer, kanske för mycket för känsliga personer, för de som känner mig och älskar mig absolut aldrig några problem. När jag själv hummar och försöker slippa undan att förklara mig själv, tvingas jag, och för det vänner som förstår älskar jag innerligt.

Jag förväntar mig sällan någonting numer från andra. Har tappat tron på människor och väljer istället att avskärma mig från de som gör ont.

Jag värjer mig.

Idag är jag i ett oerhört förvirrat tillstånd, det gör ONT.

 Jag förväntar mig ingenting…

lalala

…kommer ni kanske som bekant ihåg att jag fick motta förra veckan?

Det var Levins fiskeblogg här på VKs bloggsajt som nominerat mig. Vad jag missade när jag läste var att jag skulle lista 5 saker ni inte visste om mig. Då jag ogärna lämnar ut det allra hemligaste, innersta tänkte jag lista 5 framsteg längs min väg där ADHD ställt till en del och där jag förut ovilligt velat förändra mig.

So here it goes…. Några reflektioner.

1. Där jag förut var svart eller vit verkar en viss gråskala ha infunnit sig.
2. Jag har funnit att vardag inte är lika med grått och trist, utan guldkorn även kan återfinnas där.
3. Att tvåsamhet inte betyder maktkamp eller att infoga sig i en viss Svensson-mall. (Vilket i alla år skrämt livet ur mig)
4. Jag behöver inte längre haspla ur mig på en gång vad jag tänker, utan finner mig själv gång på gång antingen be om tid att tänka över saker som frågas mig, eller hinna bromsa mig själv innan någon kråka kryper ur munnen.
5. Att allt inte längre är "my way or the highway". Allt blir inte som man vill varje dag och det går faktiskt att kompromissa utan att det svider i stolthet och själ.

Lite om mig och det jag har kommit till insikt om kring mig själv.

…denna vecka!!!

Morgonljuset silar genom sovrumsgardinen. Med musik i öronen ligger jag kvar i sängen en stund till… lyssnandes till ljudet från barnen där en dammsuger sitt rum med hopp om att få bjuda hem en kompis.

Ett annat likt modern häckandes i sin säng muttrandes då hans uppmärksamhet krävs.

Ett stycke fin tonåring som spelar Donkey Kong och dagen till ära ska ha sitt första barnvaktsuppdrag. Spännande och gör att människor växer, ni vet när personer tror på en!

Sonen med kameran i högsta hugg ertappar sin ömma moder liggandes i sängen med gammhärken som bästa sängkompis. Min mage har bråkat inatt och likt Ove Sundberg, både oälskad och med en mage som bråkat inte på grund av bajsmackeintag men däremot tacos, godis och en mängd juice. Har ni förresten provat rynkebys juice? Bara namnet gjorde mig skeptisk till en början men sen när jag kunnat se förbi det smakade jag och blev positivt överraskad!

Nu står mokabryggaren och puttrar, herr 8 år har gjort kaffe till den tröttaste i familjen. Vi ska käka brakfrukost, fixa ved och dra ut på upptåg.

Vi gillar denna måndag, alla i hushållet med viss tvekan att kärleken som slavar på drömfabriken håller med oss andra. Men vi tänker på dig i alla fall!

God morgon!

…efter en dag av eftertanke och smälta intryck kan konstateras följande:

• Det är bra att be kärleken shoppa så jag själv får vara hemma och förbereda mig inför större evenemang. Mindre stress i huvudet och lättare att njuta när inga måsten fanns före.
• Dagen efter ett rätt ojämnt spritintag med konserter som håller på så att alkoholen hinner gå ur kroppen så när pauserna kommer och vätskeintag ska påbörjas känns det som dagen efter-dagen före.
• Dagen efter blir lätt pensionärstatus läge med vegeterande i säng, soffa med ett och annat besök på klosetten, i kylskåpet men absolut inte utanför dörren utan rollator.
• De olika scenerna hann inte alla besökas. Äpplet bjöd på ett fint band som spelade Metallica tributes men tyvärr krockade med Udos konsert. Vi hann se lite, hångla en del och inse att Udo börjat, rusa de 3 trapporna upp och inse att Idun var fullsatt. Vi hamnade längst upp, med ett gäng som också reste sig, diggade hejvilt som oss när favoriter ur repertoaren levererades. Metal heart är förövrigt min favorit, princess of the dawn sjöng kärleken mest till.
• Första kaffekoppen kl. 1955 är inte att föredra, men ett måste denna afton med lillgäng och tonåring i huset.
• Det blir en tidig kväll med pensionärsvarning även där.

Sad But True Metallica Tribute Band – Äpplets största behållning den aftonen

Ett annat band spelade också. Seek and destroy akustiskt, sjukt bra men namnet på bandet….

…panschisvarning igen.

…fick min eminenta närvaro igår. Liksom kärlekens, Lotta, Emil och ett folkhav som bestod av idel nya ansikten.

Foto: Lotta Norberg

Vi hann se Bullet, Dark Tranquillity och UDO, även en klassisk gt, en och annan öl samt barhäng med ett annat tjusigt blogg.amelia.se/parbloggen/par .

Det var skoj, det var gamman och inget slagsmål så långt ögat och örat nådde. Däremot en massa skratt, kramar och höghalsigt sjungande män och kvinnor, på ett och samma ställe.

Konstaterandes när vi travade hem i gryningen att det faktiskt är en välsignelse att HoM finns och med engagerad personal som år efter år får detta att fungera som ett väljoljat maskineri, med enbart glada människor där alla passar in, där man inte behöver ha hornbågade glasögon och vara vegan…

…man kan helt enkelt vara sig själv och det fanns många sådana bevis denna kväll. Sjukt nöjd kan jag säga i alla fall.

Det går inte med ord att beskriva en stämning. Försökte mig på en första filminspelning dock med kärlekens telefon som är aningens sämre än min. Men hör och njut åtminstone.

Udo House of Metal 2011 allsång till Balls to the Wall.

Tackar för mig denna afton som innehåller soffläge, illaluktande tonåring, ett lillgäng på ingång, en sovande ojande kärlek och ett stycke hungrig som en varg Catharina. Vi har det bra. Jag och de mina.