Om en sportlovsvecka…

…som verkligen inte blev som vi tänkt.

Där måndagen med sol, semlor och glada barn gav mersmak.

Där tisdagen gick över i något odefinerat som "matförgiftning" för kärleken och där barn, pojkvänner och en undertecknad upplevde ett viss mått av illavarslande oro i magregionen.

Där en av tonåringarna mår dåligt till att börja tokspy och kärlek med sällskap skyndsamt går ut genom dörren. Där en lika skyndsamt (läs hysterisk) undertecknad springer runt som en tok i vår minimala lägenhet, tvingar resten av sällskapet att svälja hela pepparkorn. Från minsta Prinsessan till äldsta Prinsen. Alla lika skeptiskt iakttagande, mig, den med panikångesten i antågande, springandes runt med desinfektionsmedel sprayandes allt från handtag, datorernas tangentbord, till toalett och mina egna händer. För att skicka iväg äldsta Sessan med pojkvän och sjunka ned i soffan försökandes utan något större resultat att svälja den nalkande spyan som efter ett tag sköljde över mig. Med en natt from hell där toaletten hade mer besök än kudden och händerna stank av klorin var bara nederlaget ett faktum. Mina pepparkorn som studsat tillbaka, tillsammans med en och annan oförståelse för vissa människors beteende. Ensam, svag och verkligen inte enastående…

Där onsdagen med ett lik som hasade runt i resterna av gårdagens middag, med en sorg växande sig lite för stor inombords och en påhittad svaghet i huvudet av fysisk nedbrutenhet som tilläts extra bränsle, med de allra finaste lillgäng som gav all förståelse och bara var denna dag efter att jag först förklarat att vissa omständigheter gör att man INTE kan åka botniabanan till Ö-vik och Paradisbadet men att det går att göras en annan gång, konstigt nog var bästa vänner och fick äta Mc Donalds till middag, tack vare en storsint StorSessa med fina vänner. En onsdag där mamman får helt sjuka sms, tragiska besked och en mage som fortsätter i de nedre regionerna istället för att som under natten hålla sig i de övre.

Där onsdagen hann övergå till torsdag utan att sömnen lockat mig att sova…

…där torsdagen med tidigt morgonbesök av kärleken och fint bihang, med en häxan surtant sittandes med bligande ögon och neddragna mungipor. Som vänder efter en mängds meningsutbyte. Stadsbesök för fina söner och en kärlek som offrar tid åt min minsta Sessa att också få ta sig in till centrum och köpa ytterligare ett i mängden onödiga men med visshet älskat gosedjur. Där jag tillslut har lyckats duscha, behålla lite medicin och få kläder på istället för sunkpyjamas och tjocksockar. Med en torsdag som sakta förändras, en braskaminsvärme tillsammans med en värmande känsla helar det trasiga. Där en torsdag istället övergår till stilla konstateranden att:

Jag gjorde inga större impulsiva yttranden, trots en hel del ångest flyttandes runt i kroppen. Där jag faktiskt kunde behärska mig och skilja på SAK och PERSON. Där andras bitterhet och småsinthet inte bekom mig mer än med vissheten om att jag är så tacksam för att mitt liv inte är kvar i det förflutna utan faktiskt, trots, magsjuka fortsätter i samma riktning som före en trist magsjuka.