En stunds time-out…

…inte efterlängtad, men nödvändig.

Människor som svikit det allra djupaste. De jag litat och lagt min tillit till och andras liv i deras händer. Jag är inte förvånad. För alla har sig närmast, så också jag i många lägen.

Andra beteenden jag har svårt att förstå och hänga med i, där jag inte tillfrågas utan tankar formas före jag ens hunnit vara med och säga något. Där jag får god hjälp av min DBT-terapi att inte explodera och göra fel vägval. Där människors outvecklade empati gör mig handikappad i min egen persons förmåga att uttrycka mig och får mig att tystna.

Igår gjorde jag en dålig sak. Stängde av. Eller så var det bra i det läget. Man ska inte alltid säga allt man tycker och har på hjärtat. Ibland är det bäst att bita sig i tungan och tystna för det gör ändå ingen skillnad. När en melodi får en att tvivla, när människors ovilja att vara förälder visar på feghet och ryggradslöshet och sorgen river i mig.

Då stänger jag av, får magsjuka som ett brev på posten och spyr hela natten. Med en Sessa som vrålar av besvikelse och en brunögd Prins som visar empati, klappar och tröstar.

Idag skulle vi åka på äventyr. Så blir det inte med en försvagad mamma både till kropp och själ. Istället kurar vi i soffan, äter rester och ser på film. Inget kan bli värre, allt kan bli bättre.

En sak vet jag med säkerhet dock. Jag böjer mig aldrig för något igen, endast magsjuka kan få mig att bli mindre än min yngsta dotter och där är jag idag. Imorgon är jag stark och på benen igen.

Imorgon är en annan dag och en dag i taget…